Vid regnbågens slut

18 september 2008

Detta blir min första novell här på Catahya. Jag lyckades faktiskt komma tvåa i en novelltävling med den en gång och skulle gärna vilja veta vad folket tycker om den. Funderade på att skriva om den och fylla ut den, men det får bli en annan gång. Ris som ros är välkommet.

– Kom igen! Det är bara på andra sidan kullen.
Tahna gick med tunga steg fram till sin bror.
– Det är precis vad du sa vid den förra kullen, och kullen före det. Vi har gått mot regnbågen hela dagen. Jag är trött, mina kläder är blöta av regnet och jag fryser. Kom så går vi hem.
– Men vi är ju så nära, bara över den här kullen, vädjade Edin. Du kommer väl ihåg historierna om allt guld som finns vid regnbågens slut. Tänk bara vad vi skulle kunna göra om vi hittade det. Du ser ju själv att regnbågen slutar precis bakom den här kullen, sa Edin upphettsatt och pekade mot kullen som höjde sig framför dem.
– Det är bara sagor, det vet du. Jag förstår inte ens hur du lyckades släpa ut mig hit. Du kan fortsätta leta om du vill, men jag går hem innan det blir mörkt.
Tahna vände sig om och började gå. Edin stod först kvar och tittade uppför kullen, som om han kunde se vad som fanns på andra sidan.
– Vänta! ropade han och började springa ikapp sin syster.
När väl syskonen försvunnit utom synhåll och lugnet sänkt sig över kullen hördes ett svagt prassel från en buske.
– Jag sa ju att det var en dum idé att gömma guldet vid regnbågens slut. Det är ju det äldsta gömstället som finns.
Två små män, inte mer än tre äpplen höga, klev ut ur busken och tittade åt det håll som syskonen försvunnit.
– Hade barnen hittat det hade alla de andra jämfört dig med Deneva den sluge i minst hundra år. Du kommer väl ihåg gamle Deneva? Han som trodde att han var så slug då han gömde sitt guld i en människas kakburk, eftersom det skulle vara det sista stället som någon skulle leta efter en pysslings guld på.
– Förlåt, men jag tyckte faktiskt att det var ganska smart, svarade han stolt. Man kan bara hitta det när regnbågen syns.
Hans vän svarade genom och slå honom i bakhuvudet så att hans hatt flög av.
– Och då kan precis vem som helst med ett par ögon se var de ska leta. Kom nu. Vi måste försöka hitta ett nytt gömställe åt dig.
De två pysslingarna vände sig om och började gå den långa vägen uppför kullen och sedan ner på den andra sidan. Det tog dem några timmar och vid det laget var solen i höjd med horisonten och regnmolnen hade dragit vidare så att de första stjärnorna syntes på himlen. När de var halvvägs nerför kullen så stannade den ena av dem upp och frågade:
– Var gömde du guldet någonstans?
Hans vän stannade också och tittade ut över landskapet och sökte efter regnbågen, men det var borta.
– Det är en mycket bra fråga. Vi får väl vänta på att regnbågen dyker upp igen. Jag sa ju att det var ett bra gömställe, sa han med ett flin.
– För bra om du frågar mig. Hur många guldkrukor är det du har tappat bort nu då? Två? Tre?
– Fem.
– Om det inte funnits speglar skulle du antagligen ha tappat bort dig själv för länge sedan. Nästa gång får du se till att hitta ett gömställe som du själv kan hitta till. Nu går vi hem innan det blir helt mörkt. Har jag berättat om den där gången som jag nästan blev tagen för en mus av en uggla?
– Fler gånger än jag kan räkna.
De började sakta gå hemåt, båda med ett öga mot himlen utifall att.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *