Vingar

20 april 2006

“Fort Johan! Flyg. Rädda honom! NU!!!”
Jag nickade kort och sprang ut över klippkanten, lät mej falla. De blåste hårt och ven omkring mej när jag föll. Sen sträckte jag ut armarna och vingarna. Mina egna vingar. Som går från ryggen och täcker armarna fram till fingrarna. Som på en fladdermus. Men jag är ingen fladdermus. Jag är bara jag.
De iskalla vindarna bär mej framåt. Jag flyger över sjön nedanför där isen har gått upp, och isflak flyter omkring. Snön blåser hårt mot mej och försämrar sikten. Tanken på att jag kan vara för sent ute slår mej snabbt, men jag tystar ner den med en gång. Måste hitta honom.
Långt bakom mej ropar de på mej, men det hörs inte vad de säger.
Då får jag syn på honom. Långt där nere på kanten av ett isflak sitter han, med benen intill kroppen, och försöker hålla balansen för att inte falla i vattnet.
Jag styr snabbt neråt. Som en fågel som går till attack. Men jag ska få upp honom därifrån. Rädda honom.
Han har inte sett mej än. Jag tar tag i hans axlar och drar med ett snabbt ryck upp honom med mej upp i luften. Med ett skrik av förfäran lyfter hans kropp från isflaket. Han sparkar och sprattlar för att komma ur mitt grepp.
“Var still! Jag har dej nu.” ropar jag gör att överrösta den ylande vinden.
Snabbt ser han upp mot mej. Utan att säga något med öppen mun. Men jag ser att han inte ser lättad ut över tanken på att räddas av mej.
Men jag bryr mej inte om vad han tänker. Inte nu. Det viktiga är att ta oss bort härifrån så snabbt som möjligt.
Jag låter oss glida på vindarna en kort stund men måste sedan röra på dem så att de inte förfryser i iskylan.
Jag ser klippavsatsen som jag hoppade ifrån, längre fram. Jag flög längre än jag trodde. Där står de andra. Skräckslagna ser de på när vi närmar oss.
Då hörs med ens ett vrål. Ett vrål som får luften omkring oss att skaka. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
Då hör jag hur mannen jag just räddat skriker till.
“Vad är det?” ropar jag ner till honom.
“Titta bakåt! Titta!!”
När jag vänder mej om ser jag en väldig skugga längre bort komma farande genom luften med oerhörd fart mot oss.
Allt hopp om att undkomma detta lämnar mej. Istället fylls jag av rädsla som börjar i magen och sprider sej ut i hela kroppen samtidigt som en iskyla tar tag i mej, och det är inte för de isande vindarna runt omkring oss.
“Fortare!! Flyg oss härifrån!” skriker han under mej.
Utan att tänka rör jag vingarna snabbare och snabbare. Rör mej med hela kroppen för att komma bort från skuggan.
Borta vid klippavsatsen kan jag höra mina vänner ropa i panik och ser hur de börjar dra sej bortåt ifrån detta som närmar sej. De vet att jag kommer med något stort, farligt bakom mej. Bakom mej hör jag det otäcka vrålet igen, blandat med röster som skriker bakom oss.
“Ta honom! Ta dem båda!”
Snabbt gör jag en kraftig vändning åt vänster. Hör hur något närmar sej ännu närmare.
“Jag måste härifrån. Hur hamnade jag här? Tänk om min far kunde se mej nu. Han skulle inte tro det han såg. Hur kan jag göra det?” Tankarna blixtrade snabbt förbi för mej.
Nu är jag snart framme vid klippan. Snart är vi långt härifrån.
Sedan känner jag ett hårt slag i ryggen, sedan ett i huvudet. Det svartnar för ögonen. Jag känner hur jag faller. Hör hur luften fylls av skrik.
“NEJ!”
Stora käftar som slår igen.
Mörker.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *