Vingfålens vila

12 februari 2010

Så litet är ljudet som väcker henne. Efter hela åldrar av sömn, efter evigheter av svävande under stjärnor vars ljus aldrig når marken och där varje vingslag är ett andetag.

Minnet av vad det är spricker fram under hennes ännu slutna ögonlock.

Snöflingor som snuddar vid torkade löv, slår lättare än en fjäril mot dessa höljen och skydd för vårens knoppar.

Många gånger kan man höra det utan att alls lyssna.

Bröstkorgen darrar när den nu rör sig snabbare, vingarna som täcker henne, skyddar henne, skälver till när hon flyttar dem så att de inte längre ligger hårt slickade mot ryggen. En djup suck blir till rök ur hennes mun. En av hennes tassar knyts och slappnar av igen, får moln av stoft att slå upp från hennes skuldror i dans med snön.

Ännu är hon ett med stenen, ännu är hon halvt i dvala.

Hon känner flingorna landa på hennes rygg, oviss om detta är ännu en dröm efter att så länge han flutit fram genom dem. Lukten av kyla och frostig mossa fyller henne ett ögonblick och hon anar vidderna under sig som sakta omsluts i ännu en vinters vita famntag.

En dag skall hon åter flyga över dem, lekandes med sin egen skuggas vilda kast över bergens fötter.

Men ljudet som väckte henne är så litet att det snart svävar bort i suset från hennes eget blod. Snön faller så stilla att den är en smekning, och vinden är en sövande viskning.

Så när hon reser sig för att kasta sig mot rymden har hon åter blicken mot stjärnorna, och hennes kropp blir liggande kvar när anden hastar mot sin frihet. Hennes sång rungar ut i den stora tystnaden istället för att eka mellan klipporna.

Och den stora kroppens andetag stillas snart så att ingen kan ana att hon är något annat än berget som skänker henne nytt liv.

En gång skall hon vakna, men inte i den som är nu.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *