Viratsiaäventyren del 1

31 oktober 2017

Vinternatt i Viratsia

Melodi: Fairytale of New York

Text: Sara Hårdén

Rhovan längtar hem och Rhevenil längtar bort…

 

[Verse 1, Rhevenil]

 

              D              G

Det var runt midvinter, i Viratsia

              D                           A           

Jag minns du sagt till mig, ”nu vill jag visa dig   

              D                         G

en plats jag känner för, den plats där helst jag dör,

           D                      A

där ingen kyla led”, såklart jag följde med

 

 

[Verse 2, Rhovan]

 

          D                        G

Jag hade tur min vän, en satsning som gick hem

         D                           A

Då många år har flytt, blir allting som på nytt

            D                   G

Så tänk att se oss två på mina gator gå

            D                        A     D

Jag kommit hem till slut, så låt oss nu gå ut

 

 

[Verse 3, Rhovan, Rhevenil och Azari J]

 

         D

De har stil

         D

De har klass

                     G

De har väldigt god glass

     D            

Men regnet det driver rakt

        A

igenom mig

     D            

De skojar och skrattar

                A

De har lustiga hattar

     D

Och gillet det

 G      A         D

lurade särken av dig

 

 


 

[Verse 4, Rhovan och Rhevenil]

 

        D

Det är vackert

 

Och ståtligt

               A

Men ganska försåtligt

       D             G

I ett hörn finns en halvdvärg

     A          D

Som förtrollar dig

        D

De har riktigt varmt väder

              A

Och stiliga kläder

          D          G

Tror du slitsar och puffar

     A        D

kan passa på mig?

 

 

[Hook, båda]

 

    G                        (A)

Vi sjöng och drack och skrattade,

   D               (Bm)

Där fann vi varsin skatt

       D        G

Och Viratsias klockor

  A               D

Slog en midvinternatt

 

 

[Short Instrumental]

 

D G

D A

D G

D A D

 

 

[Verse 5 Rhovan, Rhevenil och båda]

 

        D

Du är stilig

        

Du är ljuvlig

                 A

Du är äntligen prydlig

     D            G        

Och vem vill va själv  

       A         D

På en midvinterkväll?

    D

Vi sjöng och

 

vi spela

                 A

Vi var äntligen hela

     D         G

Och lyktornas ljus

       A

Lyste upp

       D  

Varje hus

 

 


 

[Hook, båda]

 

     G                   (A)

Vi sjöng och drack och skrattade,

     D             (Bm)

Där fann vi varsin skatt

       D        G

Och Viratsias klockor

  A               D

Slog en midvinternatt

 

 

[Verse 6, Rhovan, Rhevenil och båda]

 

            D                    G

Det kunde blivit nått, vi kunde lycka fått

           D                A

Men gamla synder kan jaga ifatt en man

         D                    G

I mitt hjärta har jag alltid minnen kvar

          D                    A  D

Av våran vinternatt       i Viratsia

 

 

[Hook, båda]

 

     G                   (A)

Vi sjöng och drack och skrattade,

     D             (Bm)

Där fann vi varsin skatt

       D        G

Och Viratsias klockor

  A               D

Slog en midvinternatt

====================================

Resan till Viratsia
Text: Sara Hårdén

Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?

Mantrat lämnade inte Rhevenil ifred. Hon hade lämnat sin själs älskade bakom sig. Efter åtta års saknad och sökande över hela Neidara hade hon äntligen hittat sin ängel, men efter tre dagars sanslös lycka hade hon fegt smugit iväg igen. Visst hade hon lämnat ett bud till Alpheratz om varför, men hon hade inte vågat lämna något spår att följa och känslan av att ha lurats kom hon inte ifrån.

Vad har jag gjort?

Hon intalade sig att hon var tvungen. Uulzvar hade skrämt henne. Inte för egen del, inte mycket skrämde Rhevenil nuförtiden, men för Azaris. Azari, hennes skatt, var modig, nyfiken och oerfaren. En dålig kombination på ett ställe som Uulzvar. Hon var tvungen. Visst var hon?

Efter några dagar kom de till ett värdshus. Regnet var tröttande och tanken på en torr bädd och varm mat lockade, så de stannade ett tag. Rhevenil bedömde platsen som någorlunda säker och den var dessutom ett populärt tillhåll för resande från Uulzvar. Hon tillbringade mycket tid i skänkrummet, lyssnande på främlingars samtal, spetsande öronen efter nyheter om de fallnas legion. Förgäves. Istället hörde hon något annat. Någon stämde upp en sång i ett hörn. En sång hon hade hört förut. En röst hon hade hört förut. En vän.

Rhevenil hade ingen annan plan än att ta sig så långt bort som möjligt och försöka glömma sin sorg och sitt svek och Rhovan talade sig varm för Viratsia och allt underbart i staden. Han längtade verkligen hem, det märktes. Det var lätt att dras med av entusiasmen och varför inte följa med? Hon visste ju sen gammalt att Rhovans sånger kunde vara välsignat distraherande.

Resan till Viratsia blev lång och tidvis äventyrlig, så det var redan midvinter när de kom fram till staden en sen kväll, ganska slitna, dammiga och trötta. Rhovan ledde dem till ett hus där han visste att de skulle vara välkomna och mycket riktigt, snart fann Rhevenil sig och Azari inkvarterade i ett bekvämt rum med en ren och bäddad säng, en eldstad och bäst av allt: ett stort badkar! Nästa morgon hade någon lagt fram nya kläder, vackra, mjuka och välsittande, med slitsar för svans och öron. Rhevenil visste inte vem som gjort allt detta, men det var tydligt att denna någon verkligen måste respektera hennes reskamrat. I samma ögonblick hon tänkte den tanken knackade det på hennes dörr, Rhovan var ivrig att komma ut och visa henne staden.

Viratsia var en upplevelse. Visserligen var staden inte fullt lika välordnad som tidigare, men fortfarande storslagen. Folket verkade måna om att visa stil och klass och klädde sig därefter. Vissa av de mer modemedvetna ynglingarna lockade måhända mer till skratt än beundran med sina färgglada, slitsade och puffiga kreationer, men ungdomar är ungdomar. Rhovan själv överraskade med ovanlig elegans och belevat sätt, men visst är alla olika i skiftande miljöer och Viratsia var verkligen ingen liten skogsby i Zephyrii Marker.

Kvällen i Viratsia blev en av de bästa Rhevenil upplevt. För första gången på länge släppte hon en liten aning av sin vanliga vaksamhet och lät sig svepas med av stadens ljus, ljud, dofter och smaker. Det lokala vinet var lent som sammet och oräkneliga lyktor gjorde natten till dag. Tillsammans med Rhovan åt, drack, sjöng och dansade hon tills stadens klockor slog för midnatt. Då stannade hon upp under en lykta med slutna ögon för att hämta andan och lyssna till klangerna. När hon såg upp igen mötte hon en blick som var lite annorlunda än förut. Intensivare. Mjukare.

Ögonen fladdrade till, någon eller något rörde sig i skuggorna. Blicken stelnade och ögonblicket var förbi.

Du måste härifrån. Ta med Azari och lämna staden nu. Gå i natt, imorgon kan det vara för sent.

Rhevenil visste inte vem eller vad Rhovan sett, men hon förstod allvaret i hans röst väl nog för att inte ifrågasätta ordern. Samma natt smög hon ut genom en av de mindre stadsportarna tillsammans med sin dotter. Hon hade återigen lämnat en vän bakom sig till ett osäkert öde.

Vad har jag gjort?

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *