Viratsiaäventyren del 2

31 oktober 2017

Flykten från Viratsia
Text: Jonas Hall

Vad har jag gjort?

Djupet av den självkonstruerade fälla han gått rakt in i – värre, dragit in Rhevenil och Azari i – bara djupnade för varje bråkdel av en sekund som han bit för bit insåg det. Implikationerna av de tre personerna som satt vid bordet i den avskilda avdelningen bortom fyrfaten en bit bort förvandlade den hittills ovanligt varma och väldigt speciella midvinternatten till en iskall dödsfälla redan djupt ned i valfiskens buk. För ett ögonblick var han som förfryst, sedan tog instinkter han länge sedan trott han förlorat över. Men först…

Du måste härifrån. Ta med Azari och lämna staden nu. Gå i natt, imorgon kan det vara för sent.

Och han såg dem gå. plötsligt vaksamma, med beräknad skyndsamhet som för en tillfällig förbipasserande bara skulle se ut som att det var dags att gå hem som vanligt, man han kände dem båda nu, såg beredskapen i deras rörelser, hur hon med lätthet såg över rummet åt alla håll när hon svepte upp Azari i sina armar, gav honom ett alltför stelt leende, blick och nick och sedan till synes utan brådska gick ut.

Vad har jag gjort?

Med lite tur skulle de hitta en obevakad utgång och vara borta inom några timmar. Återstod han. Ett kort tag övervägde han att sitta kvar och vänta på det oundvikliga. Det skulle troligen säkra deras överlevnad. Han kunde beställa in mer vin, sjunga en visa eller två. Kanske till och med ett lament, det skulle ju passa… Men han tyckte inte om att ge upp, särskilt inte nu! Men så länge han levde skulle de nu vara i fara för hans skull. Skulle han nu leva vidare skulle han vara tvungen att se till att de hamnade i säkerhet.

Men först skulle han alltså behöva se till att överleva själv. De hade inte sett att han sett dem, det var han rätt säker på så han hade i alla fall några minuter på sig…

Han hade knappt tagit avsked från Tor och Geir som beslutat sig för att följa med en karavan åt nordöst förrän han stött på dem igen. Azari hade sprungit rätt upp till honom och sjungit med i hans visa och han blev gladare än vad han trott han skulle bli av att se dem igen så snart igen efter de skiljts åt i Uulvzar. Rhevenil däremot verkade nedstämd efter sitt möte med Alpheratz.

Så han hade övertalat henne att de skulle följa med honom ned till Viratsia. Insikten om att han övertalat henne stang som ett dolkstick i korsryggen nu, med det var vad han hade gjort och därför var han nu skyldig henne ännu mera an vad han sedan länge redan var. Då, i Uulvzar, hade det slutligen stått klart att tillräckligt med tid hade gått för att kunna återvända. Mötet med Irmelina Soleda, Jaco de Jama som inte ens brytt sig om att göra efterforskningar. Ingen kände längre igen honom, han hade upphört att existera. Därför kunde han nu, paradoxalt nog, återvända.

Resan hade gått bra, även om den tagit längre än han tänkt. Men den var också mer händelserik. Vid ett tillfälle hade Rhevenil träffat på en grupp med andra felver som hon kände och de spenderade en del tid där och han funderade på om hon kanske hittat hem nu, men en morgon vaknade han med hennes leende över sig, frågande om det var dags att gå vidare.

Ibland jagade de tillsammans. Hon var som vanligt mycket skickligare än han. Det var som om bågen var del av hennes armar och pilarna var del av hennes blick och trots att han försökte träna och plocka upp tekniker så blev han inte bättre.

Tillsammans hittade de vägar och värdshus, stigar och säkra skrymslen. De åt ur samma gryta och han sjöng Azari till sömns på kvällarna och hon betalade tillbaka genom att väcka honom på morgnarna. Han hade aldrig särskilt tänkt på det förut men det kändes bit för bit lite mindre ensamt och gradvis började han le mer och mer.

Vid stadsporten passerade de obemärkt. Rhovan kunde peka ut gillesmedlemmarna och deras märken. Just den här porten kontrollerades av Sista Huset, troligen ett byte med Soleda som förut höll porten, men återigen inget intresse från deras sida.

Han tog dem till ett av Soledas gamla handelshus och träffade Bastian, en som varit i koltålderna sist han såg honom och förklarade vem han var. Efter en stunds väntan och några budbärare så fick de rum, mat, kläder och varmvatten. Bastian meddelade att ett möte med nuvarande klanöverhuvudet som tagit över efter Irmeli, hade arrangerats till om två dagar. Märkligt länge kanske, med det var trots allt midvinter i morgon.

På midvintersmorgonen möttes de i kläder av gott, modernt skråmode. Blandade känslor rörde sig i Rhovans huvud både över känslan mot huden som väckte minnen av andra tider och nattliga utfärder och åsynen av Rhevenil och Azari som rika handlare. Stiliga, eleganta, men har var glad att han kände dem och kunde se förbi kläderna till deras leenden, pigga ögon och välkomnande hjärtan. Med en blandning av felriktad stolthet och glädje gick de tillsammans ut och lät honom visa dem sitt Viratsia.

Kanske inte allt. Han undvek många av de gamla platserna och kanalerna, flyktvägarna och nödutgångarna och höll sig till hamnen med de stora skeppen, de stora torgen med fontänerna, paradgatorna och stadsmuren och de stora handelshusen. Det var en kall dag men det kändes varmt i sällskapet. Stora delar av staden var fortfarande i behov av återuppbyggnad, men både Rhevenil och Azari var hänförda. Han pekade bara ut de mest uppenbara gillesagenterna för henne men det var ”business as usual” förstås. Givetvis såg han en hel del nya rutiner, vaktpositioner, signaler och så vidare men tänkte inte så mycket mer på det. Tiden förändrar allt.

På kvällen tog han henne till Den Stigande Solen men såg inledningsvis inte Silena någonstans. Det skulle väl ändå vara tveksamt om hon skulle känna igen honom efter alla dessa år. Det såg annorlunda ut också, med en utbyggnad ut mot torget där de kunde se tornen och stora fontänen. De åt gott i midvinternatten och flera olika band av musiker avlöste varandra. Vinet flödade och de dansade under lyktorna när tornklockorna rang ut midnatt.

Han kom inte ihåg när han kände sig så här lycklig senast. Han var hemma, och han var här med några som blivit viktiga för honom på riktigt. Kanske ändå… Han såg in i hennes stora djupa ögon och sade: Jag är väldigt glad att du är här med mig i natt.

Silena gick förbi. Äldre men omisskännligen hon.

Hon gick förbi. Hon tog inte kontakt och hon höll två fingrar i det gamla varningstecknet, det som han själv lärt henne under sin tid som capitan, och hon höll dem så att bara han kunde se dem. Han stelnade till och vred huvudet bara lite för att se åt det håll hon såg åt och där satt de.

Vad har jag gjort?

Jaco de Jama från det Sista Husets senaste utfärd till Uulvzaar, hans far, Jama den Gamle som lett huset redan då, och Bastian de Soleda.

Jag klev själv in i käften på ulven.

Plötsligt blev allt så klart. Varför Irmelin de Soleda gått med i en religiös orden, varför vaktstyrkan vid porten bytt hus, varför det var så mycket nya rutiner överallt i staden, varför det skulle dröja två dagar till mötet med Soledas överhuvud.

Därför att Soledas överhuvud nu var Jama den Gamle. Och han planerade uppenbarligen en överraskning för dem.

Bastian hade uppenbarligen gått med hans namn raka vägen till huset Jama, och Jaco de Jama hade haft hela dagen på sig att bekräfta att gamle Rhovan Bard och Silvestri Soleda som en gång stått högst upp på svarta listan, var en och samme person. Och hade de velat låta honom slippa undan och inte bry sig om honom skulle det inte funnits ett möte här ikväll. Att fånga honom efter över 20 år skulle onekligen vara ett värdefullt bidrag till arsenalen med argument som kunde användas för övertalning på olika sätt.

Och om han undkom skulle Rhevenil och Azari fångas in. Business as usual.

Vad har jag gjort?

Det lena vinet lockade. Hon skulle förstå. Men en kyla som han inte känt på länge vällde upp i honom. En bitter ilska. Ett minne från en annan natt i Viratsia så länge sedan. Den gången hade han gömt sig och det hade många fått plikta sina liv för, inklusive morfar Sorano. Inte en gång till.

De visste vem han var och Sista Huset hade inte fått den här positionen genom att underskatta sina motståndare. Det fanns minst ett dussin knivar här som han inte sett. Säkert hade minst sex av dem följt dem runt staden sedan de steg ut på morgonen. Och han hade inte sett en enda. Varenda utgång skulle vara täckt. Han hoppades att de släppt igenom Rhevenil och Azari men kunde inte veta säkert just nu. Han skulle bli tvungen att utgå från att de kommit undan. Rhevenil kunde ta hand om sig själv och om de bara skickade två knivar efter henna så skulle det nog gå vägen. Kanske kände de sig också så säkra på att ta honom att de inte tänkte bry sig om dem först. Löp snabbt Rhevenil.

Men han hade en liten fördel ändå. Han kunde det här värdshuset som sin egen ficka. Och även om de med all säkerhet hade Silena under synbar kontroll så hade hon varnat honom på ett sätt som bara han kunde tyda. Skulle de tvingat henne skulle hon kunnat använda betydligt synligare signaler som de kunnat observera. Nej, de visste inte att han visste. De ville bara vänta tills det var mindre folk, eller ta honom på väg ut. Han hade fortfarande några minuter.

De vanliga utgångarna var otänkbara. Takluckan och källargången välkända och omöjliga att komma upp ur om de var bevakade. Gatorna och gränderna runtom välpatrullerade. Armborstskyttar i fönstergluggar. Kanske en yttre ring av skuggor ytterligare ett kvarter bort. Tro aldrig att fienden är dummare än dig. Om han kunde tänka så, så kunde de. Bara en fågel skulle kunna komma undan. Mannen, som för tillfället helt och hållet var Silvestri, log.

På andra våningen fanns många olika rum. De flesta var gästrum, Men Silena hade två rum för sig själv på ena kortsidan och på andra kortsidan precis ovanför trapporna fanns privata spelrum som också utnyttjades för riktigt viktiga affärsuppgörelser. Viktigare än infångandet av en gammal före detta capitan. Han gick upp till disken och signalerade efter ett till glas vin, ursäktade sig och gick mot trapporna och gick nonchalant upp för dem och direkt in i första spelrummet till vänster. Han stoppades genast av en privat vakt som var stor men med en knivspets på stupen kunde visa sig springa mycket fort baklänges och ut genom fönstret för att landa hårt i gränden nedanför. De andra hade dragit diverse knivar och backat undan men han ignorerade dem och dök ut ur rummet och skarpt till vänster igen och rätt in i första gästrummet vars dörr han barrikaderade med en dolk. Genom fönstret såg han fem skuggor rusa bort till vad som lät som en ilsken men bara lätt skadad och på tok för fet och långsam vakt. Paret i sängen var nyvakna men kvinnan sträckte sig redan efter sitt svärd. Snabbt tillbaka till dörren och sin dolk. Han grep tag om handtaget och räknade tyst till tre.

När han drog ut dolken från dörrspringan fanns de flesta knivarna antingen i korridoren bakom honom eller på gränden mot spelrummet. Men gästrummets fönster vetter mot en annan gränd. Med en parad med doken mot svärdet och två språng gjorde han sig till en boll och hoppades att det inte skulle göra allt för ont att landa. Mitt i hoppet reflekterade han avlägset att paraden bara till hälften lyckats och att något rött och kladdigt rann längs en lång reva i handen

Det stack till på flera ställen på händer och ansikte och bröstkorgen fick sig en törn av något när han gick igenom fönstret men det som fick honom att sluta andas var den brutala landningen. Han kunde knappt tänka och ett kort slag svarade inte kroppen alls. Sedan kom smärtorna från knä och händer. Dolken var borta men det fanns bara ett alternativ – framåt. En skäkta slog ned i marken bredvid honom Med fingrar som pulserade och redan var alldeles hala av blod drog han upp en mindre kniv medan han desperat försökte komma upp i fart. Han förstod inte hur allt kunde göra så ont. Redan hörde han allt för snabba steg av inte mindre än fyra skuggor bakom sig. Han skulle inte hinna. Han stapplade runt ett hörn och samlade sina tankar i en bråkdel av en sekund.

Han hade alltid tidigare varit stolt för hur han kunde se vad som skulle hända i dessa situationer, men nu kände han bara behovet och som en mekanisk, förutbestämd dans utförde han steg för steg. Med höger hand på väg efter sista kniven steg han tillbaka ut i gränden igen och konfronterade de fyra skuggor som rusade mot honom med full fart. De var tydligt synliga mot värdshusets ljus. Kniven han redan hållit i träffade den första rakt i bröstet och skuggan gick ned utan ett ljud. Den andra höll på att missa eftersom kniven slant i hans blodiga hand men den fann till sist sitt mål i alla fall, mycket för att offret hade kastat sig åt fel sida. Det har sina fördelar att vara vänsterkastare. Nu vapenlös ryckte han av sig pentagrammet från halsremmen och med det i hand förvande han den tredjes nu höjda huggare till ett glödhett järn som skuggan släpper under ett kvävt skrik. Silvestri stöter ihop med honom, drar skuggans egen dolk och med ett uppåtgående hugg avslutar han deras möte för gott.

Den fjärde har hållit upp, i väntan på förstärkning. Silvestri sänker dolken, och med magi och övertygelse i orden övertygar han skuggan att allt är ett misstag. Spring tillbaka och säg att jag sprang ditåt. När vi möts igen kommer allt att redas ut. Jag är en viktig handelspartner. Allt är ett missförstånd. Spring. Berätta vad jag sade. Skynda dig.

Med sina sista krafter tar han sig bort genom gränden och glider ned i vattnet i floden. Det är iskallt, vilket är tur för han kvicknar till så mycket att han kan tänka färdigt sin plan. Nära flodmynningen tar han sig upp utanför stadsmuren till en närbelägen skogsdunge nära en klippa. Hans kropp bultar mera nu och han haltar medan han förbinder sina händer med remsor från skråkläderna. Tanken på Rhevenil och Azari får honom att fortsätta gå.

Nära gryningen kommer han i skydd av mörkret fram till trädet där de lämnat proviant och större delen av sin packning och sina bågar. Han jublar när han ser att Rhevenil tagit sina och Azaris saker och sin båge. De kom i alla fall ut ur staden.

Medan han tvättar och binder om sina sår och byter sina sönderslitna skråkläder till torra jaktkläder igen så funderar han igenom nästa steg. Troligen har Sista Huset sänt ut två eller tre knivar för att plocka upp hans följeslagare, men förhoppningsvis inte några större stjärnor. Om de över huvud taget fått upp spåret på dem så är de nu mellan henne och han själv. De skulle inte bli något större problem. Värre är de som snart kommer efter honom själv. Troligen minst sex knivar, kanske en magiker och en capitan. Det skulle krävas tid, list och mod att slå ut dem men det skulle gå, särskilt om han och Rhevenil kunde sätta upp ett bakhåll med korseld.

Och sedan?

Han var jagad nu. Precis som förr. Egentligen var inget nytt. Det finns gott om platser att gömma sig och slå tillbaka. Det finns alltid utvägar, det hade det senaste dygnet visat om inte annat.

Och Rhevenil?

För en lång sekund hade framtiden sett ljus och trygg ut. Men så skulle det alltså inte bli. Nu var hon jagad med honom. Men hon hade lärt honom att jaga i månljus för länge sedan och de hade skött om varandras sår många gånger innan det här. Han tänkte tillbaka på resan mot Viratsia och log. Om det var så här det skulle bli så var det gott nog. Om hon kunde förlåta honom för hans grova misstag. Hon skulle retas med honom i all evighet även då, men han såg fram emot det.  

Han tog på sig packningen och tog bågen i handen. Han såg upp mot den lysande månen. Kroppen värkte mindre nu och han började gå, först tveksamt, men sedan med en bestämdhet i stegen som om han hade fått ett nytt syfte med sin tillvaro.

Mannen som var både Silvestri Soleda och Rhovan Bard var inte ensam längre.

 

 

 

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *