Viratsiaäventyren del 3

31 oktober 2017

Fällan
Text: Sara Hårdén

Inte en gång till!

Nej, hon tänkte inte överge sin vän. Inte igen. Inte den här gången.

Ordern hon fått var obestridlig och obeveklig. Du måste härifrån. Även om hon aldrig hört honom använda den tonen förut gick den inte att ta miste på, de var i fara och hade ingen tid att förlora. När hon såg sig om i rummet kände hon igen Bastian, mannen som tagit emot dem kvällen innan, och insåg att det här gick djupare än något gammalt krogslagsmål. Azari måste också ha förstått allvaret, för hon höll sig tyst och dold i skuggorna på ett sätt som fick Rhevenil att le med en sorgsen stolthet, dottern var verkligen ett barn av både skogen och vinden.

Nu när hon skärpte vaksamheten igen såg hon skugglika figurer runtomkring sig, men även om de var dugliga så var de bara människor. De såg inte och de hörde inte, som de flesta av deras sort. Det var enkelt att ta sig genom gränderna och ut genom den lilla porten. Det hade verkat överdrivet att lämna så mycket proviant och packning utanför stadsmuren, men nu förstod hon mycket väl varför Rhovan insisterat.

Det var dags att bli felv igen. Hon hade roat sig kungligt i Viratsia, men staden var inte hennes rätta element och hon hade känt sig märkligt avklädd utan sin båge. Med glädje tog hon upp den och strängade den. Hon kontrollerade dämparna en extra gång, något sade henne att de kunde komma väl till pass i natt, tillsammans med jaktpilarna hon höll i båghanden. Den sortens pilar som hon lärt sig att tillverka redan som liten och som var halva hemligheten i jakten. Den sorten som kallades ugglor, eftersom de dödade ljudlöst och med precision. Hon hade bara tre kvar, men lämnade ändå kvar en. Han kanske skulle behöva den.

Med Azari strax bakom sig gjorde hon en stor lov runt staden så att hon hamnade framför den stora porten där de gått in. Hade det verkligen bara gått ett dygn sedan dess? Eller var det två? Det kändes som… nåväl, nu spelade det ingen roll längre. Hon skulle ändå ha ett och annat att säga honom om de träffades igen. När vi träffas igen, rättade hon sig.

Hon fick stå kvar en ganska lång stund innan hon var säker på att tornvakterna skymtat henne innan hon slank iväg norrut. Skulle de bli förföljda skulle det ske på hennes villkor. Det var ändå nästan gryning när hon äntligen var säker på att två utsända hade hittat hennes spår. Hon som varit så tydlig! Hon hade till och med övertalat Azari att ge henne en fjäder att lämna på stigen. När hon hörde deras steg och grymtande andetag en bit bakom sig och såg stigen smalna av framför sig hade hon fällan redo. Ett bestånd Korpglädje i närheten kom väl till pass tillsammans med en av de vassa taggarna i bältesväskan. Hon tvivlade på att förföljarna gick omkring med Mirenbuskeblad i fickorna, det enda motgiftet mot Korpglädjen hon kände till. Hon hade inga sådana blad heller, Mirenbusken var ovanlig och växte inte så långt söderut.

Hon granskade stigen, gjorde en snabb bedömning av var det var troligast att fötterna skulle trampa. Där, mellan två stenar och lite lera lämnade hon taggen med giftet. Hon valde den smalaste taggen hon hade, med lite tur skulle inte den första förföljaren hinna märka något innan den andra klivit på samma ställe. Dessutom lämnade hon en röd pälstuss en bit längre fram på stigen för att vara säker på att de skulle gå åt rätt håll. Så säker det nu gick att vara, hon hyste inga höga tankar om människor för tillfället. Ett stort misstag, skulle det visa sig.

Rhevenil och Azari vek av från stigen och var noga med att inte lämna spår efter sig när de tog sig till en skuggig skogsdunge en bit bort från stigen. Nu var det bara att ha bågen redo och vänta. Ofrånkomligen fylldes hennes huvud av tankar på vad som egentligen hänt de senaste dygnen. Hon hade aldrig trott att hon kunde känna sig så hel och så hemma i en stor stad, i sällskap av en människa. Rhovan hade verkat så glad över att få visa upp sitt hem för dem och han verkade mån om att få dem att känna sig hemma också. Natten hade varit en total motsats till vad nätter brukar vara: ljus, högljudd, vaken och levande, men konstigt nog hade det inte stört henne. Hon önskade bara att hon fått tid att svara honom. Jag var glad över att vara där tillsammans med dig.

Hon undrade vad som hände med honom, om han också skulle kunna ta sig ut. Hon var tvungen att lita på att det senaste halvårets resande och jakter hade slipat hans reflexer och styrka inför utmaningen. Månvarvet hos felverna hade faktiskt gjort underverk med hans uppmärksamhet och kroppskontroll, även om han envisades med att jämföra sig med dem som levt i skogen i tre fyra mansåldrar och inte märkte det själv. Det fanns hur som helst inget hon kunde göra för honom nu, utom att vänta. Hon var inte det minsta orolig för att han inte skulle hitta hennes spår, snarare för att han skulle förstå att det var avsiktligt lagt och tro att det var ett villospår.

Förföljarna dröjde. Hon började undra om de verkligen kunde vara så odugliga och en obehaglig känsla började krypa uppför hennes ryggrad. Plötsligt hörde hon ett andetag bakom sig. I nästa ögonblick låg hon på marken, skrikande av smärtor av ett slag hon aldrig förr hade upplevt. När smärtorna avtog var hon helt oförmögen att röra sig.

Förbannat! Hon hade grovt underskattat drevet efter henne. De två löparna hon sett var en avledande manöver, något att hålla henne upptagen med medan magikern och skägget i lugn och ro och tystnad kunde närma sig henne från andra hållet. Hon uppfattade rörelser bredvid sig och förstod att någon höll fast Azari. Dottern var smidig och hade vassa tänder, men hennes motståndare var en vuxen karl med en vuxen karls styrka. Det fanns inget hon kunde göra.

Magikern gick runt henne med ett nöjt leende. Med en släpig röst undrade hon om Rhevenil förstod situationen hon hamnat i? Jag förstår mycket väl, din häxa! Du har min dotter och det finns inget jag kan göra. Förlamningen släppte och hon satte sig upp med lågande blick.

Vem är Silvestri för dig? Vem är du för honom? Eller har han inte nämnt sitt riktiga namn för dig?

Hon tvekade en sekund för länge. En blick från häxan och Azari kved i mannens grepp.

En vän. En god vän.

Hon tänkte inte ge häxan mer än så. Det märktes nog, för plötsligt blixtrade ett pentagram i morgonsolen och veritasbesvärjelsen gjorde slut på hennes beslutsamhet. Hon öppnade munnen för att berätta allt om deras dag, kväll och natt tillsammans, om sång och dans, om tornklockornas magiska klanger och om hur vin kan smaka i rätt sällskap, när något i ögonvrån fångade hennes uppmärksamhet.

Han är här. Och han är på väg mot fällan.

Hon hade inget val, Korpglädje dödar på en minut. Med en beslutsamhet och styrka hon trodde att magin tagit ifrån henne fick hon tag på bågen och svepte undan häxans fötter. Mannen som höll Azari reagerade en sekund för sent och Rhevenil fick upp en dolk ur stöveln och gjorde slut på magikern samtidigt som Azari bet skägget i handen.

Azari kom loss och hann springa undan men mannen var vigare än han såg ut och hade plötsligt en egen kniv i handen. Rhevenil gjorde en snabb bedömning. Han var större, längre och säkerligen starkare. Han hade dessutom längre armar och räckvidd så närstrid var inget bra alternativ. Att kasta knivar var inte hennes specialitet och mannen var uppenbarligen vig, men hon hade inte så mycket att välja på, Rhovan kom närmare och närmare hennes fälla för varje andetag hon tvekade. Dolken flög, men mannen stod plötsligt någon annanstans och chansen var borta. Bågen låg nu bakom honom. Han gjorde sig ingen brådska, han anade sitt övertag och genomskådade hennes försök att cirkla runt honom. Ett snabbt utfall slutade med en skarp smärta och en blödande arm. Läget kändes hopplöst när Azaris öron plötsligt stack upp i tuvorna bakom mannens fötter. Bågen rörde sig en aning och Rhevenil anade randiga styrfjädrar genom gräset. Det var dags för en sista desperat manöver. Kullerbyttan under mannens dolkarm överraskade honom, men kanske inte lika mycket som pilen han fick i ryggen innan han hunnit vända sig om.

Nu var det riktigt bråttom. Rhovan var bara ett par steg från fällan och utom hörhåll. Hon hade bara ett val, och aldrig hade hon behövt all sin skicklighet med bågen mer än nu. Den sårade armen skälvde och hon förlorade ett ögonblick till. Hon bad en tyst bön att ugglan på strängen skulle vara i perfekt skick trots att hon inte hann kontrollera den innan hon lät den gå. Fjädrarna strök förbi hans hals och skulle förmodligen lämna ett svidande skärsår, men pilen satte sig snyggt och prydligt i trädstammen på andra sidan stigen och han stannade. Hon hann se honom vika av från stigen och börja gå i pilens riktning innan blodförlusten tvingade ner henne på marken.

Jag gjorde det! Han lever!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *