Viratsiaäventyren del 4

31 oktober 2017

Tur, skicklighet och dumheter
Text: Jonas Hall

Han hade bågen strängad och ugglan i hand medan han med svårighet följde deras spår i gryningen. Dels var det svårt att följa spåren, han fick mest gissa och anta vart de hade gått men här och där såg han ändå tecken på att de passerat nyligen. Men dessutom hade han helt enkelt svårt att gå. Hans högra knä hade svullnat upp och gick knappt att stödja på och hans hand bultade. Ansikte och bröstkorg var blåslagna och reviga. Flodens vatten hade nog inte varit så bra att bada det öppna såret på handen i och nu skulle han snart behöva någon som kunde dämpa infektionen. Rhevenil kunde många bra recept, om han hann ikapp henne. Om hon fortfarande vill bli hittad…

Han ville plötsligt skriva en sång om henne, och om hur han kände för henne. För dem. Han tvingade bort tankarna och försökte koncentrera sig på vart de hade gått istället men några strofer som han en gång läst i Astra Lyceas bibliotek i Viratsia i sin ungdom kom plötsligt tillbaka till honom. Vittalas silvercanzoer…

Plötsligt insåg han varför det var ovanligt svårt att följa efter dem. Spårning handlar mycket om att hitta detaljer i en helhet som man redan anar och här var helheten fel. Hon försökte inte fly från staden utan gå i en båge runt den. Det fanns en viss logik i det om hon ville ta snabbaste vägen tillbaka längs samma väg som de kommit. För att det skulle bli lättare för honom att följa efter. Javisst, han var trött och kroppen värkte. Han tänkte inte helt klart. Så mycket var tydligt.

Han stannade i några minuter och täljde av ett litet ungskott från en björkjordstam som han kunde ha till stav. Genom att stödja på den med högerhanden kunde han lindra den värsta värken från knäet men det flyttade mest smärtan till handen. Han tog sig ut ur ett snår på en kulle ut på en liten avsats med öppen utsikt mot nordöstra porten som de kommit in igenom. Han backade omedelbart in i snåret igen och tänkte hårt.

Av spåren att döma hade hon uppehållit sig ett tag där ute på avsatsen. Gräset var nedtrampat, nedsuttit, nedlegat men de enda spåren dit och bort var hennes och Azaris. 

Hon ville bli sedd, tänkte han, och blev kall inombords. Mänskligt bete, en av de svåraste lekarna att överleva. Och på helt fel spelplan.

Rhevenil var förstås mycket bättre på jakt än vad han var. Men då var det djurjakt. Så vitt han visste hade hon aldrig jagat människor särskilt ofta. Hon föredrog klokt nog att undvika konflikter, gömma sig, fly och söka skydd. Inte för att hon inte kunde slåss förstås. Och hon hade tyvärr till och med vana att bli jagad. Han mindes med avsky den andra gången han träffat henne då hon jagades av slottsherrar med hundar. Karavanen hade just anlänt och han hade tagit en häst och ridit in den rakt i jakten och stoppat den när han såg att det var hon. Han hoppades att han hade vågat göra det även om han inte vetat att karavanen medförde värdefulla varor till Baronen i området vars namn han använt för att slingra sig ut med. Men även med den erfarenheten så var han osäker på om hon visste vad hon gett sig in på.

Där ditt mod börjar
slutar min rädsla

Deras spår blev tydligare nu men det syntes att hon inte kunde området. Skogen som omgav Viratsia var en rätt liten skog som endast på vissa ställen sammanhängde med de större skogar som fanns längre norrut. Mellan dessa låg mest sädesfält, åkrar och ängar och Viratsias skog var till stora delar stora breda bokar utan så mycket undervegetation. Det fanns många skäl till det och inte bara att all ved för länge sedan hade plockats ut.

Dels innebar det nämligen att det blev lättare med överfall i skogen. Rika skråer, handelshus och partners med tillräckligt med resurser behövde inte oroa sig men om vaktstyrkan blev för liten kunde gillena som var direkt förbundna med handelshusen gå in och ordna med extra ”beskydd”. Dels innebar det ett system av stigar utanför stigarna som möjliggjorde raffinerad övervakning av all trafik i flera steg. Övervakarna kunde ofta själva bekvämt övervakas från vissa observationspunkter. Han kände inte till detaljerna eftersom han inte sysslat med den delen av verksamheten tidigare men han visste att det var därför som skogen fanns kvar och inte sedan länge huggits ned till handelsflottan. Längs dessa stigar tänkte nu Rhevenil försöka locka sina förföljare. Han tvingade sig att pressa på. Det gick att se Rhevenils spår, men det var svårt att se något annat. Stigarna och även marken mellan träden och stigarna var väl upptrampade och han kunde inte avgöra om hon fått någon efter sig eller inte men han antog att de hade lämnat utposten först sedan hon sett att några fått upp vittringen på dem. Han kände sig utsatt och observerad men såg givetvis ingenting. Efter ett tag passerade han en av Azaris fjädrar och tog upp dem. Dumt att lämna spår som hundar kan tyda tänkte han och stoppade ned den i packningen. Straxt därefter en bit päls. Han skakade på huvudet och plockade med den också.

Här hade de börjat följa en smalare stig, närmare bergknallen i mitten av den här delen av skogen där skogen var tätare. Hon låg troligen där nu och han hoppades att han skulle komma i tid när en pil missade hans hals med mindre än en fingerbredd och ljudligt satte sig i ett träd till vänster. Han dök omedelbart ihop och rullade runt bakom trädet innan han snabbt tittade fram. Han såg inget. Men pilen – var Rhevenils uggla. Hade någon tagit den? Eller var det en varning? Hur som helst måste han fram så fort han kunde, men inte den vägen. Han släppte packning och stav, fick loss pilen och lade upp den dubbel med den andra ugglan på strängen. Han visste att hon hade rätt när hon sade att det inte var någon fördel men just nu var det bara ett bra sätt att bära två pilar.

Jag är inte tillräckligt beredd på det här, tänkte han medan knäet skrek på hjälp. Men sedan flöt återigen en av Vittalas canzones upp ur minnet:

Dit din vilja styr
följer min längtan

Han sprang bakom trädet och bakom nästa utan att se något och började därefter gira upp för slänten mot toppen av kullen. Vagt tänkte han att det inte gjorde så ont när man sprang. Han sprang så fort han kunde, vilket blev ljudligt och väntade sig när som helst ett skott i brösten, men inget kom och halvvägs upp såg han plötsligt hela scenen från sidan. Tre figurer på marken. Blod. Rhevenil. Ingen Azari och ingen annan på fötter. Han hade sinnesnärvaro att stanna och försöka lyssna i två sekunder först men det var ingen idé då blodet i hans öron dunkade för högt för att han skulle kunna höra något annat. Snabbt, snabbt…

Hon andades och blödde men från ett långt sår i armen Han kunde se hur blodet fortfarande rann och slet av en remsa från sin tunika.

Där ditt hjärta slår
stannar min blick

När han förbundit henne så att blödningen stoppat tittade han sig omkring. Platsen är en enda röra. En storvuxen man i skägg låg kollapsad över en stock med ett pilhål i ryggen, men han ser ingen pil. En häxa ligger med armarna om magen helt orörlig längre bort i en ännu större pöl av blod. En blodig dolk, Rhevenils, ligger på mossan. Blodspår om varandra. Du gjorde det, Rhevenil, du gjorde det. kom tillbaka nu bara så kan vi ha en chans.

– Jag håller ett dubbelt armborst riktat rakt mot dig, säger plötsligt en röst straxt utanför hans synfält till höger. Ungefär 10 steg bort, tänkte Rhovan och avslutade långsamt omläggningen av Rhevenils arm.

– Jag håller ett annat dubbelt armborst riktat rakt mot dig, säger en snarlik röst ungefär lika långt bort men mer rakt bakom honom, kanske något till vänster. Låt bågen ligga där den är. Vi ska ta en promenad ned till staden igen.

Jag avskyr armborst. Varför kan inget någonsin få vara enkelt? Professionella legoknektar och en magiker. Du fick i alla fall två. Hans inre skriker i frustration men han svarar till synes lugnt: – Jag hör er, men som ni ser är både hon och jag sårade och hon är medvetslös.

– Du får bära henne. Hon var vårt primära mål, men du blir nog en bra bonus skulle jag tro. Och ordern var att ta henne levande, så du vet.

Han kunde ingenting göra för tillfället. Kanske skulle han få en chans att ta en vakts kniv och ta Jama den Gamle med sig i döden senare. Han ställde sig mödosamt upp. Han behövde inte låtsas att knäet inte fungerade. Tittade sig över axeln. Jodå, armborst med dubbla strängar och skäktor laddade och riktade mot honom, kortsvärd och dolk i bältet. Och en lättare ringbrynja under tunikan. Han skulle inte ha en chans mot ens en av dem om han var hel. Han vände dem ryggen igen och satte Rhevenil upp först. Med ena handen under hennas arm och andra till synes stödjande hennes huvud drog han snabbt och nonchalant upp hennes båda extraklor ur nackhölstret hon bar på sig. Två handlånga tunna nålar av alvstål som knappt syns, särskilt inte i den vinkeln, något han kallt räknade med nu när han dolde dem i vänsterhanden och tar ett nytt grepp om henne. Han får till slut upp henne på ryggen och väntade.

– Tre steg framåt, säger den ene. Rhovan bet ihop och stapplade fram tre steg. Knektarna kom närmare men Rhovan hade fortfarande ingen öppning. Den ene böjde sig varsamt ned och plockade upp häxans pentagram.

– Det här kommer att kosta er.

– Allt kostar, svarade han medan han svettas av smärtan i knäet. Han måste stå snett för att fördela tyngden på det friska benet.

Den ene går före men fortfarande med armborstet mot honom och tittar omväxlande på marken och på Rhovan. Rhovan stapplar vidare med Rhevenil över axeln och klorna i vänsterhanden som håller om hennes ben. Den andra går runt 5 steg efter. De har precis kommit ned till stigen igen när han som går först går på något och grymtar till lite men han tappar på inget sätt kontrollen. Det gör däremot han som går sist när han plötsligt utan varning får en pil rätt i ryggen. En av skäktorna flyger vilt genom löven och Rhovan släpper Rhevenil så omsorgsfullt han kan utan att söla och kastar sig åt det håll han kan med bara vänsterbenet som motor. Han har ingen aning om vad som händer Två skäktor missar honom precis och han kommer på fötter bara 5 steg från den främsta knekten som redan håller på att håller på att ladda om. Rhovan kastar sig på armborstet och en kort stund sliter de i det men plötsligt släpper knekten ut ett hest skrämt läte och släpper taget om armborstet. Knekten tittar ned och vrider ansiktet i en grimasch som om han tänker förbanna Rhovan men inget mer ljud kommer från honom. Han fäktar vilt med armarna och sliter i strupen, faller ihop och ligger still.

Korpglädje, tänker han dumt. Hon gillrade en fälla. Det var ett varningsskott. Han tittar upp för backen igen och ser Azari kika fram. 

Där din mark bävar
flyger hennes vingar

Var det du som sköt så hårt, frågar han, dum av blodförlust, smärta och oro. Azari nickar och lägger sig på rygg och spänner upp bågen med fötterna på stocken och båda händerna på strängen.

– Gjorde jag rätt? frågar hon ängsligt. Mamma gör aldrig så…

– Det kunde inte blivit mer rätt, sade han leende. Kom! Rhevenil behöver dig nu.

Och efter några kramar, och ansiktsslickningar och öronbitningar vaknade faktiskt Rhevenil.

Där din morgon vaknar
rämnar min dag

– Schhh, allt är bra, halvljög han.

Hon log och tog hans hand.

Där ditt finger vilar
darrar min hand

Lite senare, när alla hämtat sig, sade Rhovan:

– Det finns en handelsstation bara en bit härifrån som vi passerade på väg in. Där finns säkert spioner så den måste undvikas. För att inte tala om att det som hänt redan är på väg att rapporteras till staden. Dels jobbar de ofta i sexmannagrupper, dels kan en vanlig observatör ligga och trycka i närheten. Vi går runt helt enkelt och smyger i skogsbrynet samtidigt som vi håller utkik efter rätt sorts vagn.

– Vagn?

– Du ska få se. Det blir bra. Han hoppades innerligt att han skulle få rätt. Deras marginaler var mycket små just nu.

Solen höll redan på att gå ned när Rhovan hittade en vagn som var rätt nog. Rätt sort och med rätt markeringar. De skyndade sig så mycket de kunde ut på vägen och stoppade den. Det var en liten, täckt vagn utan eskort Den unga kvinnan som körde den ensamma hästen stannade när hon såg dem men höll ena handen på en kniv och andra på en lina när hon såg deras bågar och blodiga uppenbarelser. ­Rhovan höll upp tre silvermynt i ena handen.

­– Min ärade handlare, sade han och bockade djupt, Ni har levererat vinteräpplen till staden och återvänder med tom vagn och betalningen är noterad à conto så ni medför inga penningar som kan stjälas eller hur? Men dagen är inte slut ännu och ni kan tjäna mer kontanter om ni vill. Tre silver för att föra oss till er gård, varifrån vi färdas vidare själva. Vad sägs?

– Och om jag inte själv kommer fram då, skrattade hon tillbaka. Utan hittas som ett lik i ett dike i morgon med vagnen stulen? Vem betalar min familj då?

– Min vän, det finns ytterligare skäl. Vi har, som ni tydligt ser, råkat ut för en del problem och behöver komma bort från staden och jag ber er tänka på det här barnet som, om vi inte kommer härifrån snabbt, ja, du förstår nog. Dessutom är dessa tre silvermynt inte det enda jag erbjuder dig. Om du inte redan hört det så finns det en belöning för den som fångar oss eller kan ge information om oss. Jag kan säga exakt till vem i hus Soleda du ska leverera den informationen till för att få så mycket betalt som möjligt. Om du inte hjälper oss går du miste om både den bonusen och dessa tre silvermynt. Och om du ändå vägrar så kommer vi att slåss om vagnen och det kan gå lite som det vill men jag försäkrar både att vi helst inte vill bråka om saken men också att vi verkligen, verkligen behöver den.

Handlaren såg tveksam ut. Rhovan gjorde ett gammalt igenkänningstecken för hus Soleda. 

– Hus Soleda, frågade hon?

– Detsamma, svarade Rhovan och log. Hon hade sett tecknet och förstått det.

– Nåväl, sade hon efter ytterligare några sekunders tveksamhet. Hoppa upp och lägg era vapen där jag kan se dem och dra för i bak. Vi är inte vid gården förrän långt efter middagstid. Hon såg sig omkring och när alla var på drev hon igång hästen igen.

– Håll er tysta, sade hon, onödigt. 

Resan var händelsefattig. Rhevenil hade somnat direkt hon kom på kärran och Azari hade krupit ihop med henne. Hon verkade märkligt oberörd av att ha skjutit en fullvuxen människa till döds. Reaktionerna skulle säkert komma senare. Han hade själv lagt många i graven genom åren men det var aldrig helt enkelt. Alla hade en mor och en far och många har syskon, vänner, arbetsgivare och partners. En del har egna barn… Det blir alltid värre totalt sett när någon dör. Balansläran från hans studier påminde sig. Det fanns många sorters balans. Han hade trott sig hittat en sorts balans för några dygn sedan men nu var vågskålarna kraftigt sneda igen. Han hade inte förutsett det här och han hoppades att det skulle kunna gå att reparera med tiden. Men han hade inte sovit på ett drygt dygn, och nu svepte den obalansen ned honom i ett efterlängtat mörker igen.

Han vaknade med ett ryck när kärran svängde in på en liten avfartsväg i utkanten på en by. Det var sedan länge mörkt. Rhovan tog upp häxans pentagram – hans eget hade försvunnit i floden – och bad kusken glömma nästa serie händelser. Han hade ofta förr använt just den besvärjelsen men inte på länge nu. Han bad henne stanna och ryckte liv i Rhevenil och Azari. Den unga kvinnan såg på honom och sade:

– Jag skulle erbjudit dig mat och ett gömställe i tre dagar, men jag förstår att ni inte kan ta emot det? 

– Korrekt, svarade Rhovan och bugade sig. Men tack ändå. Har du förstått vem du bör kontakta om oss?

– Jo, men jag är inte helt säker på att jag vill. Det beror lite på vad jag hör, och från vem. Dessutom vill jag rådfråga min mor som bor i staden, svarade hon.

– Det vore sannerligen till vår fördel om informationen kunde vänta i åtminstone några dagar, och gärna förvrängas lite, men ge inga löften som du inte kan hålla. Vi tackar för skjutsen. Med lite tur kanske vi ses igen under andra omständigheter i framtiden. Men adjö för nu och tack igen. Han bugade sig en sista gång och de väntade medan vagnen rullade vidare. Rhevenil såg på honom frågande och han svarade:

– Hon har redan börjat glömma konversationen. När hon kommer fram kommer hon att komma ihåg att hon plockade upp oss, och varför, men hon kommer inte att ha en aning av var vi smet av eller hur vi gjorde det utan att hon märkte det. Därför kommer hon faktiskt troligen inte berätta om det alls. Det blir bäst så, för alla inblandade. Hon har inget att vinna på att kopplas ihop med mig just nu.

– Hon doftade som värdshuset, sade Azari tyst.

– Hon doftade säkert vinteräpplen, som vi åt på värdshuset, skrattade Rhovan. Kom, vi går hitåt.

Men när de börjat gå vände han sig tankfullt om och såg bort mot gården igen.

Lite senare hade de hittat en lada att sova i obemärkt. Det fanns gott om obevakade lador i den här delen av landet, och de hade sprungit från alla hundar som kunde tänkas följt deras spår till dess att de blev upplockade. Om de bara kunde förbli osynliga under färden bort skulle de klara sig.

Men svarta listan skulle uppdateras. De skulle söka efter två felver, en mor och en dotter med vingar. Ingen av dem skulle kunna visa sig i de här trakterna igen på lång tid framöver. Men världen är större än Viratsia. Det fanns stora skogar öster om Tabariska bergen. Kanske kunde Rhevenil känna sig trygg där? Den här gången måste hon få välja själv, tänkte han.

De hade i skydd av natten hämtat vatten ur brunnen, ätit uppfuktat torkat kött och bundit om varandras sår ordentligt under tystnad. Sedan hade de sovit djupt och länge under vinterhöet. En strimma ljus föll till sist genom en springa in på Rhevenil som nös när solen lös på nosen.

Där din dag stiger
faller min natt

Hon hade inte förebrått honom än, tänkte Rhovan som varit vaken en stund redan. Kanske skulle det komma idag, kanske i morgon, kanske aldrig.  Kanske skulle hon helt enkelt ta Azari och gå sin egen väg nu. Han kunde inte klandra henne. Han hade varit skrämmande oförsiktig och kanske var han på väg att bli en belastning för henne.

Han hade trott för ett kort tag att han funnit något, men det hade glidit bort som spillt vin. Kanske är det viktigaste ändå detta, tänkte han.

Att man söker.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *