Viratsiaäventyren del 5

31 oktober 2017

Tystnad
Text: Sara Hårdén

Hon rör sig så tyst. Snälla, säg något!

– Ladan.

Alltid något.

Hon pekade ut en övernattningsplats. Inget mer behövde sägas, alla rutiner var inarbetade sedan länge och alla tre visste vad de skulle göra. Rhovan gjorde upp en eld, Rhevenil undersökte omgivningarna och Azari bäddade i halmen. Precis som kvällen innan, och den före, och…

När ska hon säga något?

***

En strimma sol letade sig in i ladan, kittlade henne på nosen och fick henne att nysa. Ändå var allting liksom svävande, flytande. Hon var inte säker på om hon var vaken eller drömde, eller ens om hon var levande eller död. Sakta började detaljer urskilja sig, trycket över armen, höet som stack i nacken, dotterns varma kropp mot ryggen, ett oroligt ansikte framför hennes. Långsamt kom de senaste dygnen tillbaka till henne och hon förstod till slut vem som såg på henne.

– Silvestri?

Han drog efter andan. Det här skulle ta tid. Varför hade han aldrig berättat för henne vem han var, eller i alla fall vem han en gång hade varit? Nåväl, nu var han tvungen. Men annat var mer akut. Han sträckte sig efter hennes arm och fick se om hennes sår. Det var rent, men illande rött och hon hade svårt att inte skrika när han drog av tygremsan som tjänat som bandage. Ändå var det hennes bleka hy som oroade honom mest, hon hade förlorat väldigt mycket blod.

Hon var yr och svag, men efter en frukost på lite överblivet kött och kallt vatten från brunnen satt hon i alla fall upp och såg över hans sår i tysthet medan han började berätta. Det tog tid och var inte helt lätt att begripa, mannen hon kommit så nära det senaste halvåret beskrev mycket utförligt ett liv som var helt och hållet någon annans. Hon satt tyst en lång stund efter att han berättat färdigt.

– Pilbark. Vit björk. Nässlor, blåbär och rödklöver, om det finns här så här års. Mot ömmande sår och förlorat blod.

Han reste sig upp och gick ut. Hon satt kvar med tankar som for hit och dit. Visst hade hon anat att han inte alltid varit en anspråkslös bard och hyrbåge, men capitan för ett handelshus? Högst upp på deras svarta lista? Fortfarande högvilt efter tjugo år? Han hade sagt att hon inte skulle kunna återvända till Viratsia på mycket länge men hon undrade lite över hans perspektiv. Tjugo år? Hundratjugo? Tvåhundratjugo?

Hon släppte funderingarna när han kom tillbaka, hon hade hur som helst varken anledning eller önskan att besöka staden igen. På mycket länge.

Han hade hittat både pil och björk och lyckats få tag på ett bestånd vissna nässlor och några frostnupna blåbär, mer än hon räknat med mitt i vintern. Han såg på under tystnad när hon strimlade barken från träden, smulade nässlorna, krossade blåbären, tillsatte något från sin örtsamling och med stor noggrannhet hällde sjudande vatten över blandningen. Brygden blev genast djupröd och hon rös när minnena av de senaste dygnens blodspillan trängde sig på. Tystnaden låg fortfarande som en läkande filt runt dem när hon delade upp örtteet i deras muggar. Då hade tystnaden varit en välsignelse. Nu, nästan ett månvarv senare, var den en förbannelse.

När ska hon säga något?

Rhevenil gick som vanligt först. Uppmärksamheten framåt var naturlig för henne och krävde ingen ansträngning och hennes tankar gick på samma upptrampade stigar som de gjort varje dag sedan hon fått veta vem Rhovan verkligen var. Han hade tagit med henne in i ett bålgetingbo i tron att getingarna skulle strunta i dem och dessutom låtit henne tro att det beboddes av nattfjärilar. Han hade inte hört getingarnas surr på ett helt dygn och hade det inte varit för drottningen i boet hade han upptäckt det för sent. Men ändå, han hade räddat henne ut ur staden först, med fara för sitt eget liv, och allt han gjort efter det var för hennes och Azaris skull. Hade han inte kommit efter henne så fort trots sina skador hade hon förblött uppe på kullen och Azari hade varit helt ensam.

Hon var djupt besviken på att han inte anförtrott sig till henne långt tidigare, berättat om Silvestri och gett henne en chans att välja sina risker. Hon kunde inte förstå hur han kunde ha varit så naiv, han som uppenbarligen visste bättre än de flesta hur gillena arbetade. Vad hade han sagt om det? Business as usual… Han borde väl ha förstått att de var som mest i fara på Den Stigande Solen?

Den Stigande Solen. Namnet väckte en helt annan sorts minnen. Musik. Dans. Blicken. Rösten. Närheten, av en sort hon inte var van vid. Visst hade många varelser fascinerat henne under åren och hon hade upplevt himlastormande förälskelse, men den trygga, varma närvaron Rhovan utstrålade var ny för henne, och hon var inte beredd att släppa taget om känslan av att vara hemma.

Hon stod emot en impuls att vända sig om och se på honom. Igen. De blandade känslorna höll på att slita sönder henne och hon insåg att det inte skulle gå att fortsätta på det sättet länge till. De färdades norrut under tystnad utan något uttalat mål, men när de var framme vid felvernas skog insåg hon att hon omedvetet hade varit på väg dit hela tiden.

– Azari och jag stannar här. Jag vet inte hur länge. Azari och jag. Det var tydligt nog. Rhovan såg på henne, men hon kunde inte möta hans blick.

– Jag fortsätter norrut. Kanske slår jag in på den nordöstra karavanleden och letar upp Tor och Geir igen. Han tvekade.

– På återseende.

Hon tittade upp, men han hade redan vänt om och börjat gå. Hon tog sin dotter i handen och började gå längs den slingrande skogsstigen. Snart glesnade skogen lite och hon såg ett par helsvarta öron glänsa i solen. Tirnel, hennes gamla vän, vände sig om och tog emot dem med ett stort leende.

– Rhevenil, Azari, jag trodde inte att jag skulle få se er igen! Men, vad har ni varit med om?

Rhevenil och Tirnel var oskiljaktiga igen, precis som i sin ungdom. De tillbringade de närmaste dagarna ute i skogen med att springa, leka, skratta och prata. Rhevenil berättade om vad som hänt sedan i höstas och fick anförtro sin vän alla sina funderingar, sina tvivel och sina känslor och Tirnel ömsom lyssnade, ömsom lindrade vännens plågor med berättelser hemifrån om gamla gemensamma bekanta. Långsamt började Rhevenil få ordning på tankarna och perspektiv på händelserna och hon började känna sig hel igen. Tyvärr hade inte Azari samma tur.

Visst märktes det att Azari var förändrad, men ingen tyckte att det var konstigt med tanke på vad hon gått igenom. Inte var det anmärkningsvärt att hon åt lite dåligt, hon hade ju alltid verkat överleva på nordanvind och källvatten. Inte behövde man oroa sig för att hon inte pratade så mycket, hon kände ju nästan ingen sen tidigare och hon tillbringade så mycket tid för sig själv i skogen, precis som vissa av felverna hade för vana. Inte var det konstigt att hon kunde sitta stilla vid bäcken flera timmar i sträck, flickebarnet måste ju få vila ut efter sina strapatser. Inte var det någon som såg varningstecknen som modern hade sett om hon bara inte varit upptagen med sina egna tankar och sin egen smärta.

En morgon vaknade Rhevenil av att Tirnel petade på henne med bågen och ett knippe nya ugglor. Upp med dig, latmask. Du har slöat alldeles för länge, nu ska du och jag ut på en lång jakttur. Azari klarar sig här utan dig några dagar, Rassel kan se efter henne.

Solen spelade i löven och en envis solstråle retade Rhevenil i ögonvrån, men hon rörde inte en muskel. Bågen var helt dragen och ugglans spets pekade rakt på unghjortens hjärta. Ett djupt andetag innan den klivit ett steg fram till ett perfekt läge bara… Ett ljud bakom henne fick hjorten att lyfta på huvudet och med några starka språng var den borta. Rhevenil svalde irritationen, hon hade smugit på djuret hela morgonen, men så var jaktens natur. Irritationen förbyttes dock snabbt i iskall skräck när hon förstod vad som skrämt hjorten – det var Rassel som kom springande så fort benen bar henne med ett panikslaget ansiktsuttryck. Azari måste vara i fara!

Rassel hade gärna sett efter Azari, hon tyckte om den lilla halvängeln redan när de träffades under hösten och det verkade besvarat, de hade alltid så roligt tillsammans, de två. Nu hade hon oroat sig lite för flickan, men Azari släppte ingen nära när hon inte ville och Rassel lät henne vara ifred. Morgonen efter att vännernas utflykt börjat reste inte Azari sig ur bädden. Rassel försökte väcka henne, men upptäckte att tösen inte sov, hon svarade bara inte. När hon inte reagerat på något Rassel gjorde hade hon begett sig till felvernas läkekunniga magiker. Magikern kom, men konstaterade att Azaris tillstånd gick utanför hennes förmågor. Hon har dödat en mänsklig varelse och behöver hjälp att hantera det. Vi felver har inte de kunskaperna, vi dödar bara djur och bara för att överleva själva. Hon behöver annan hjälp, av en sort som bara en människa kan ge henne.

När Rhevenil kom tillbaka och fick se sin dotter med helt tom blick insåg hon utan att tänka på det vad hon måste göra. Hon svepte in Azari i en stor yllefilt, knöt fast henne på ryggen och började gå norrut. Kanske skulle hon behöva slå in på den nordöstra karavanleden.

Hon vandrade i flera dagar och nätter. Hon pressade sig att gå fortare än vanligt och hon stannade inte för att vila. Hon kände Azaris grunda andetag mot sin kropp, men hon lyckades inte få dottern att äta eller dricka. Till slut fick hon upp ett spår som inte var mer än en dag gammalt och hon småsprang den sista milen till nästa värdshus. Vid alla skogens makter, låt honom vara här!

Hon har svårt att tolka Rhovans blick när deras ögon möts igen, men hennes innehåller en bön om hjälp och när hon tittar nedåt följer han hennes blick och ser byltet i hennes armar. Azari, apatisk, med en tom blick som inte reagerar på omvärlden. Han går fram och tar försiktigt emot det lilla knytet, avsevärt lättare än det borde vara och Rhevenil ber med svag röst: Kan du hjälpa henne? Hon ser honom bära iväg hennes skatt och sjunker ner i ett mörkt hörn, utmattningen har jagat ifatt henne och till slut kan hon inte hejda tårarna längre. Hon vet inte om ett ögonblick eller ett dygn förflutit när hon känner hans arm runt sina axlar, men rädslan hon burit på sedan Rassel ropat på henne i skogen skingras av hans röst. Hon sover lugnt nu. Det kommer att ta tid, men läkningen har börjat. 

Rhevenil lutar trött huvudet mot hans bröst och tårarna börjar falla igen, nu av lättnad. Hon har bara en enda tanke kvar i huvudet innan tröttheten tar ut sin rätt och hon somnar i hans famn. 

Jag är väldigt glad att du är här med mig i natt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *