Viratsiaäventyren del 6 av 6

31 oktober 2017

Azari
Text: Jonas Hall (Azari) och Sara Hårdén (Epilog)

Hon flög lågt över buskarna och letade. Runt, runt, upp för att få översikt och spana, ned för att undersöka och flytta på grenar och blad men hon såg ingen fast hon hörde henne. Hon hörde det snabba tickandet av hennes hjärta här inne i buskaget någonstans. Så kraschade hon ned, plötsligt tung av den röda rävkropp som hoppat på henne från en gren högre upp. Hon skrattade. Båda skrattade och rullade runt i gräset. Rävungen slickade hennes ansikte och skuttade iväg, men hon var snabbare och tog henne i sin famn upp i luften och kastade henne högt upp och fångade henne i skräckslagen förtjusning på väg ned. De lekte. Det fanns figurer i utkanten av hennes syn men hon brydde sig inte om dem just nu. Leken var allt. Och den hade ett syfte. De andra ropade men hon svarade inte.

Leken var allt.

 

——————–

 

Den gamle magikern öppnade dörren och klev in i ljuset. Han skakade regnet av sig och såg sig omkring. Sedan gick han fram till värdshusvärden och bad om ett rum för natten. Han bar på en rejäl packning och flera stavar, varav en i en tygpåse.

– Jag utför gärna enklare uppgifter, skriver eller läser åt er eller gör en stav, sade han och torkade händerna på en grå undertunika. Han fick inget erbjudande, och värden, som var en äldre barsk kvinna, tyckte att magikern verkade nöjd över detta och tänkte aldrig nånsin mer på honom. Nästa dag gick han vidare och när vägen var tom, försvann han, som om magi varit inblandat.

Någon annan skyndade sig vidare.

 

——————–

 

Jorun de Jama satt på sitt överbelastade kontor och gick igenom de sista delarna av ett nytt kontrakt med oljehandlarna på Nendil redan då det grydde. Hon var alltid tidigt uppe och det fanns alltid detaljer att justera. Som consigliere hade hon det yttersta ansvaret för familjens kontrakt och skrivararbeten. Hon kunde skriva alla kända språk vilket inkluderade flera hemliga handelsspråk. Hon hade ett känsligt sinne för detaljernas inneboende viktighet och rådgjorde ofta med familjens överhuvuden inför viktiga möten. Det var i hennes egen mening hon själv som stod för det mesta av familjens framgång de senare åren. Hon såg sig själv som den viktiga detaljen, den som avgjorde allt. Den strategiskt placerade bonden som i slutspelet visade sig ge vinst.

Tyvärr fanns det fortfarande många detaljer som behövde justeras. Familjens ekonomi var god, men fortfarande efter åtta hårda år så kunde det bli bättre. Och vissa detaljer hade en irriterande tendens att sticka ut från mönstret. Hon suckade och lade bort kontraktet i sin förvaringsrulle. Så tog hon fram listan. Det var dags att uppdatera den. Det skedde numera efter hennes egna rutiner månadsvis. förvaringsrullen innehöll en mängd små noteringar om blivande justeringar. Hon började skissa på den nya ordningen, strök gamla poster och förde upp nya.

Där var en sådan där liten detalj. Så länge hon kunde minnas så hade det där namnet stått längst ned på listan med uttryckliga order av Den Gamle att aldrig plockas bort. I hennes ögon var det slöseri av plats på listan som inte kunde göras för lång av psykologiska skäl. Det var dessutom inte bra för affärerna att visa upp sina misslyckanden på det där sättet, men Den Gamle ville inte höra på det örat.

Och här var nu en märklig notering med Den Gamles handstil. Namnet skulle flyttas upp till toppen av listan. I hennes ögon var det ytterligare ett misstag. Något måste ha hänt men vad det än var skulle det vara bättre att tala tyst om det än att basunera ut sitt misstag ytterligare på det här sättet. Den Gamle hade på sistone blivit allt mer vresig och fattat en del tvivelaktiga beslut och hon undrade sakligt om det inte var dags för ett maktskifte snart, ordnat eller ej. Hon skulle behöva göra en del diskreta efterforskningar, kanske prata med en del partners och kontakter. Flottan i Nendil skulle behöva säkras. Skulle det bli av så var det ju viktigt att affärerna inte blev lidande, att kontrakt fullföljdes och huset stärktes.

Och hennes egen position förstås. Business as usual.

 

——————–

 

I skymningen brukade getingarna försvinna. Hon löpte så fort hon kunde med sin livlösa valp på ryggen och hade glömt vart hon var på väg eller varför getingarna ville sticka henne. Kvistar och löv slog henne i ansiktet. Getingarna surrade i huvudet på henne när solen lös men nu ikväll, då månen kikade fram genom en spricka i molnen hade de försvunnit. Något annat hade försvunnit också, men hon kom inte längre ihåg vad det var. Hon visste bara att hon måste gå vidare. Fort. Hon måste skynda sig för valpens skull. På ett ställe prasslade det i gräset. En kanin skuttade bort. Hon lät den löpa, för om inte valpen ville äta så ville hon inte det heller.

Namnlös sprang hon vidare i natten.

 

——————–

 

Mannen kom fram till henne när hon stod och piskade kläder och bad om vatten. Han gick lite stelt men verkade obeväpnad. Hon bad Erjo springa och hämta för mannen såg ut att behöva det. Hon såg att han gått flera dagar i skogen. Han tog tacksamt emot vattnet och drack djupt. Han såg sig omkring och frågade:

– Skulle det gå för sig om jag sov i ert stall i natt? Jag kan hugga ved åt er som betalning, sade han och nickade åt vedtraven på sidan av huset.

– Vi är väl inget värdshus heller, sade hon. Han såg inte så vidare stark ut heller tänkte hon. Det finns ett bra värdshus bara en bit bort på stora vägen.

Nå då så, sade han enkelt, utan att bråka. Men tack för vattnet. Det var gott. Och så tog han upp packningen och började gå. Hon tänkte efter lite och lät honom gå några steg till innan hon ropade tillbaka honom.

Ved behövdes alltid.

 

——————–

 

När Belfalion, drömtydaren, kom fram till gården var familjen samlad. Ett par och deras enda son som presenterat sig som Kummin. Kvinnan satt vid bordet och såg härjad ut. Han kände igen den undvikande blicken hos en som ridits av maror. Mannen förklarade:

Mirjam, min fru, hon… hon kunde inte sluta skrika. Vi var tvungna att hålla fast henne så hon inte skulle skada sig. Men hon kommer inte ihåg något. Vi… Vi vill bara försöka förstå, så det inte upprepas.

Han nickade och ställde ned sin väska och funderade. En så kraftig effekt? Det borde vara lätt att se tänkte han och tog fram flaskan med den svagaste blandningen. Han sade:

– Ni ska alla få dofta på det här. Sedan kommer jag att drömvandra med er tills vi ser vad drömmen handlade om. Det är inga faror inblandade, tillade han. De nickade. Kvinnan såg ned i bordet.

Han lät flaskan gå runt. Den söta doften blandade sig med doften av granbarr och vinter och de sjönk sakta ned genom verklighetens lager under hans entoniga mässande. Han kunde se en del märkliga bryggor mellan dem. Allt var inte helt normalt i den här familjen. Det fanns också ett stort mörker nära kvinnan… Han rös till när han kände igen det och väckte dem alla snabbt.

– Vad hände, frågade mannen. Jag hann knappt se någonting, klagade han. Han reflekterade inte över att drömtydaren hade ett pentagram i handen.

– Sov! befallde han, och mannen sjönk ihop. Han gick fram till den förvånade kvinnan och lyfte hennes skrämda ansikte och tvingade henne att se på honom.

– Han slår er son, inte sant? Hon vände bort blicken igen, tyst av skam. Det är inte ditt fel, fortsatte han. Förstår du? Det är inte ditt fel. Jag följer dig och Kummin härifrån nu på en gång. Har du släkt någonstans i närheten? Kvinnan såg bort och något i drömtydaren fick henne att stamma fram:

– Min s-syster. P-på nästa g-g-gård.

– Hon kommer att ta hand om dig. Jag ska se till att hon gör det. Du behöver inte se honom igen. Förstår du. Han kommer aldrig att skada er igen. Han tog henne i handen och gick beslutsamt ut med henne. Saker kan vi låta hämta senare. Visa vägen nu.

Systern förstod snabbt. Hon hade anat, men inte sagt något.

– Det får du återgälda nu, sade han. De behöver dig mer än du anar. Lämna henne inte ensam, särskilt inte på natten. Bevaka henne i minst tre dagar och väck henne om hon beter sig märkligt i sömnen.

När Belfalion gick från systerns gård skyndade han sig tillbaka mot Viratsia. Det hade varit flera rapporter nyligen och Akademin betalade väl för upplysningar av det här slaget så att de kunde spåra källan.

Kaos var på marsch igen. Kampen är evig. 

 

——————–

 

Leken fortsatte som den måste, som den var planerad. Hon väntade avlägset på något som hon glömt bort medan de svarta skuggorna dansade runt dem. De var inte framme ännu men hon anade att det började bli bråttom. Ändå brydde hon sig inte nämnvärt om det, kunde inte bry sig om det. Figurerna som ropade på henne ropade tystare nu. Det var bra, men det var också dåligt visste hon men inte heller det kunde hon bry sig om. Leken var allt. Hon rullade runt i gräset och fick ena örat nästan sönderbitet och svarade med att kittla räven som kiknade av skratt. Hon älskade den och den älskade henne. På något annat sätt kunde det inte vara. Det hade varit så alltid och skulle kanske kunde fortsätta så i all evighet.

Snart, viskade hon i dess öra, snart måste vi vakna.

 

——————–

 

Jägaren lade ned rådjuret på gårdsplanen. Tre smutsiga små barn sprang ut för att titta och en äldre man steg fram emot honom.

– Vad får jag för det, frågade han? Bortsett från middag och sovplats?

 

——————–

 

Det var sent när hon kände doften. Han hade passerat bara timmar före och verkade vara på väg ut till stora vägen. Hon var sorgsen och orolig bortom ord men det hade också lagt sig utom hennes räckhåll. De senaste dygnen hade hon bara fokuserat på vägen, stigen och snabbheten. Hon var ett tomt skal som vagt undrade varför ingen var hemma. Nu kom hon i alla fall plötsligt ihåg varför hon skyndade sig så mycket. Han måste veta något, tänkte hon. Han måste. Men hon kom inte längre ihåg vad han hette och hade glömt bort varför det var viktigt med namn.

Hon skulle varit arg, ett rasande vilddjur, men ilskan hade för länge sedan bränts bort av tröttheten och något annat. Hon skyndade sig fram mot vägen och såg ljusen längre bort. Snart, tänkte hon. Snart…

Men hon inte längre ihåg på vad hon väntade.

 

——————–

 

Han visste knappt längre vem han var. Nya namn varje gång. Nya förställningar. Nya roller. När han flytt från Viratsia första gången hade Irmelinas far sagt till honom:

– Du förstår att du inte kan komma tillbaka, inte sant? Du måste hitta ett nytt liv någonstans, men du måste också ligga lågt ett tag. Håll dig i vildmarken. Bli en rhovan, en vilde, en flykting.

– Lycka till, hade han lagt till i efterhand, pliktskyldigt. 

Så han hade tagit Rhovan som namn. Det fanns andra vinddrivna personer som gjort samma sak och han tyckte det kunde passa. Han försörjde sig som kringvandrande magiker ett tag men inkomsterna var skrala. Han provade på att bli bonde men det fungerade inte på väldigt många sätt. Han var inte jätteförtjust i idén att ta krigstjänst. Han samlade ihop lite silver och köpte en pilbåge och började träna. Efter ett år tog han vakttjänst på en karavan.

Med tiden blev han hyfsat bra på pilbåge och började även lära sig lite enkel svärdskonst, även om han trodde att en snabb dolk i bröstet skulle stoppa en som anföll bågskyttarna bättre än ett svärd. Men lite kunde ju inte skada.

En dag stod han och tränade skytte i ett skogsbryn där karavanen slagit läger när han blev medveten om att någon iakttog honom. En annan figur stod en bit bort med en egen båge. En alv, nej förresten, en felv. Hennes röda öron gnistrade i halvljuset från träden.

– Så här, sade hon och gick fram till honom. Dra upp en pil! Han lydde. Hon drog hans armbåge bakåt och puffade i hans rygg tills han sträckt sig. Sparkade lätt på benen så han flyttade dem. Inte men så…

– Pröva nu! Han siktade på trädet och lossade skottet. Det var knappt pilen träffade det.

– Skulle det här göra mig bättre menar du, hade han frågat?

– Du har tränat med fel ställning. Du skulle aldrig blivit bättre hur länge du än höll på. Nu får du träna om. Det tar ett tag, men nu kan du i alla fall bli bättre. Om du kommer ihåg hur du ska stå. Hon skrattade.

– Kan du visa igen, sade hade han sagt. Och hon visade.

Men när han kom fram till värdshuset den här kvällen hade han för länge sedan glömt den här episoden. Nu var han bara en vandrande skugga, eller kanske var han ändå fortfarande en vandrare som bara var förföljd av en skugga. Han visste inte riktigt vilket, när han gick in och erbjöd sina tjänster som läskunnig. Igen.

Han kom inte ihåg vad han gav värden för namn.

 

——————–

 

Någonstans i springan mellan upp och fram levde de, utanför tiden. De sökte efter något som de inte kände igen. De visste heller inget annat från början. De var ständigt hungriga, på samma sätt som hålet är törstigt efter jord, eller havet är törstigt efter bäckar. De var inget, men ville bli något. Ljus kunde inte fylla dem. Som en tomhet i tomheten i mönstret som aldrig tog slut letade de efter ett hål att komma in i världen genom. Mycket få var mäktiga nog att slå upp ett hål själva. Men nära vissa varelser var varat tunnare, mer lättillgängligt. Ju närmare de kom dessa platser desto mer ville de, desto tydligare blev de och desto mera form fick de. Några av dem log nu.

De kunde nästan känna sina nya namn.

 

——————–

 

När han såg dem kände han först nästan inte igen dem. Det var som om en slöja låg för hans ögon och gjorde deras ansikten oigenkännliga. När han väl kände igen dem kom han först inte ihåg deras namn, men sedan började det komma tillbaka. Minnen. Smärtan. Besvikelsen på sig själv. Plötsligt blev allt så verkligt men samtidigt så tungt och högljutt. Hade det inte varit ganska lätt förut innan de kom? De andra gästernas småprat ekade högt. Klinket från disken i köket skramlade. Värdshusvärdens konversationsvänliga röst och porlet när han hällde upp ett glas mjöd till gästen från Kazakuni trängde sig på. Dofterna av mjöd, vin, vinter, regn och skog slog emot honom. Deras dofter. Deras blickar. Azaris livlösa kropp och Rhevenils utmärglade ansikte och bedjande ögon. Just, det. Det var så de hette. Hur kunde han ha glömt det?

– Kan du hjälpa henne? bad hon svagt. Hon sträckte fram byltet och han tog det i sin famn.

För lätt, tänkte han, och alldeles lealös.

– Vänta här, sade en del av honom av någon anledning, och han gick in till sitt lilla rum som låg på nedervåningen. Han lade henne på sängen och tog av henne den blöta filten och torkade hennes hår.

– Azari? Azari! Hon var vaken men helt borta. Det här hade han inte alls väntat sig. Han hade trott att hon skulle bli bångstyrig, arg, ledsen, men inte apatisk. Vad gör jag nu, tänkte han medan han torkade hennes päls och hår och smekte hennes kind. Hans huvud kändes tungt och nyvaket och han hade svårt att fokusera.

Han lade ner huvudet på hennes bröstkorg och lyssnade. Hjärtat slog som vanligt och hon andades lugnt, om än grunt men han kände hur han löstes upp av hennes värme. En stund låg han bara så tills han kunde tänka klart igen. Sedan satte has sig upp och tittade på henne igen. 

– Var är du lilla Vingsvans, viskade han. Det är inte bra att gå iväg och lämna slottet tomt så där. Det påminde honom om något, men den svarta dimman dröjde sig av någon anledning kvar över just det minnet.

Men det kändes viktigt. Han tänkte tillbaka så hårt han kunde. Han kom ihåg vad som hade hänt. Azari hade skjutit en av knektarna, rätt i bröstet. Det hade nu gjort henne apatisk, hon som alltid var så modig hade svalt allt och mådde nu dåligt. Han behövde alltså få henne att få ut allt det onda…

Det var då han kom ihåg var han hade hört frasen om tomma slott förut.

 

——————–

 

Kaun Zaar var deras lärare på Astra Lycea i Viratsia, han själv var kanske 15 år gammal och studierna gick väl så där. Men i och med hans ålder, och trots hans brist på skicklighet i Konsten, så stod han nu och lyssnade på föreläsningen om demoner. Demoner, mässade Kaun Zaar, var andar som hade eget liv, men ingen form och därför sökte sig egen form genom att bosätta sig i andras kroppar. Ibland kunde detta bli till en lyckad symbios, men oftast tärde det på värden och många dog efter en längre tids besittning. Det fanns regler och lagar för hur de kunde uppträda i våran värld och genom att förstå de reglerna kunde man även kontrollera dem och om du var skicklig nog, använda dem som dina verktyg, något som Kaun Zaar var känd och fruktad för vad han mindes.

En av reglerna var att de bara kunde besitta de som i någon obestämbar mening hade svag vilja, till exempel de som av olika anledningar var olyckliga, upprivna, nedstämda, eller helt enkelt lämnat slottet tomt. Precis så hade han uttryckt sig. Han hade inte riktigt förstått vad som menades då men nu förstod han. Nu insåg han däremot inte varför han inte hade mints det på en gång. Det var ju som självklart. Men just demonologin hade varit hans sämsta ämne. Han hade inte sett någon som helst mening med det och ingen som helst plats för det i sitt liv. Han skulle aldrig klara av att ens minnas hur man skrev ihop en giltig ritual för en exorcism. Dessutom var det inte alls klart att Azari faktiskt var besatt. I så fall skulle väl demonen ge sig tillkänna?

När han tänkte igenom sina minnen så kunde han faktiskt dra sig till minnes första delen av besvärjelsen, den del där man ger sig Syn, som vissa sade, när andra sade öppnar Porten. Den borde enligt vad han kom ihåg räcka för en enklare undersökning. Sedan skulle han bara stänga ned porten i ordning. Den delen kunde han faktiskt. Lärarna hade insisterat på massiv träning i flera månader av just nedstängningen innan de tilläts göra något annat, under många äldre elevers muttranden. Kaun Zaar var en hård lärare, men gammal. Han hade överlevt, som han själv sade, även om många av hans elever sade att han var besatt själv utan att veta om det.

Han tog upp pentagrammet. Han hade bytt till sig ett litet och några silverstycken för häxans stora. Små passade honom bättre tyckte han. Han kunde ju ändå bara så lite. Ofta när han poserade som kringströvande magiker bad folk om konster han inte hade en aning om. De sade aldrig något av rädsla för honom, men föraktet lös ur ögonen på dem när han gång på gång tvingades medge vad han inte kunde. 

Han ställde sig på knä bredvid hennes säng och lade handen på pannan. Hon stirrade fortfarande rakt upp, utan mål, och det stack till i honom. Så lade han pentagrammet på hennes bröstkorg och omsorgsfullt öppnade han porten steg för steg för att se vad som låg bakom.

 

——————–

 

De var nära nu, men leken var allt. Hon flög högt med rävungen, upp till stjärnorna.

– Högre, pep den. Högre! Och hon flög högre. Så jag har gott om tid att fånga dig när du faller, tänkte hon.

När jag släpper dig, rättade hon sig.

 

——————–

 

Hon kände igen hans doft, men den var svagt annorlunda. Hon tänkte inte så mycket på det. Valpen hade bara blivit sämre och sämre och hon visste inte vad hon skulle göra. Hon hoppades innerligt att han visste vad som behövdes, trots… Hon skakade bort det. Senare. Först Valpen…Azari. Varför tänkte hon inte på hennes namn? Hon satt och såg på dörren till rummet där de försvunnit. Hon andades djupt och försökte slappna av. En stor trötthet kom över henne, men det kändes bättre nu, som om något mörkt och tungt försvunnit. Rhovan, tänkte hon och smakade på namnet som om det var något nytt. Det var han jag letade efter, eller hur? Det var det väl?

Oron började bytas till något som avlägset liknade hopp och mörkret krympte ihop lite till.

 

——————–

 

När du öppnar en port ser du in i andevärlden och, återigen i någon ganska oklar mening, kommer du att se varelser i deras ”egentliga” form. Så står det i trolldomstexterna som äldre generationers magiker har skrivit, och som ingen sedan dess har funnit skäl att ändra i. När Rhovan öppnade porten mellan sig och Azari så såg han Azari så som magiker kan se – men han hade inte särskilt mycket erfarenhet för att förstå vad det var han såg. Men han hade sett demoner förevisas och de var, så vitt han mindes, alltid som mörka skepnader som antingen omringade en person eller bodde inuti dem. Ibland kunde de tydligen också färdas sida vid sida med sin värd, men det hade aldrig förevisats för honom. Men han kunde inte se några mörka former vare sig i, runt eller vid sidan av Azari. Det var Azari själv däremot, som fångade hans intresse.

Människor brukade, så vitt han mindes, se ut som gnistrande garnnystan, fulla av färg och gnistor och lösa trådar och trassel, i den mån det gick att ens beskriva i vardagliga termer, men det var så han mindes det. En del var stora med mycket färg, andra mindre, med bara några färger. En del hade många lösa trådar och andra var som prydligt hoprullade nystan. Men Azari såg mycket annorlunda ut mot de lilla han mindes. Det var som en mångfasetterad vitskimrande roterande låda med många, många små kanter, nästan mer som en boll än en låda. Den vred sig på sätt som borde varit omöjliga. Varje sida var som det renaste pergament men trådigt så att sidorna skar in i varandra och spillde över i miljoner små tunna trådar som från ändarna spillde färger och ljus överallt. Inuti den halvgenomskinliga lysande formen fanns en liten, men minst lika intensivt lysande pälsboll som var mest röd, grön och brunfärgad. Han kände att hans kraft redan började att ta slut och påbörjade stängningen precis när han märkte någon slags rörelse bakom sig. Han vände sig om och såg ingenting. Ingenting. Han ryste, och stängde snabbt porten.

Det fanns alltså demoner i närheten, som väntade på de som var svaga. Azari…Han tänkte efter på vad han sett. Azari hade inte sett svag ut. Han visste inte riktigt vad han hade sett, men hon reagerade fortfarande inte och sov inte heller. På ett infall tog han fram sin båge och lade den i sängen hos henne under filten. Han tog hennes hand och satte den på bågen.

– Här lilla Vingsvans, sade han. Jag är så ledsen för vad jag gjort. Jag älskar dig, och din mamma med. Kom tillbaka till oss. Men när han inte fick någon reaktion så reste han sig tungt och vände sig om. Han måste se om Rhevenil också.

 

——————–

 

Plötsligt kom hon ihåg varför hon sov. Nyckeln, bågen, hade låst upp sömnen och hon kände hur hon vaknade och kom även ihåg varför hon valt att sova och varför hon valt bågen som nyckel. Det hade verkat som ett bra sätt att återskapa virveln på. Och det verkade nu vid första anblicken att ha fungerat. Båda var här nu och planen kunde fortsätta.

– Nu är det din tur, viskade hon i valpens öra och släppte henne fri genom att släppa henne från himlen. Valpen pep. Marken svepte uppåt.

Hon sträckte sig efter något att hålla fast i.

 

——————–

 

Det rasslade till bakom honom och hans inlärda instinkter gjorde att han svepte runt och gick ned på knä i en enda blixtsnabb rörelse. Bara för att finna sig en handsbredd från en pilspets. Azari var klarvaken och hade ryckt åt sig en pil från kogret som stått lutat vid huvudändan av sängen och spänt upp pilen på bågen med samma grepp som sist, med båda händerna och fötterna. Fort hade det gått också. Hennes ögon blixtrade av vrede.

Rhovan svalde och satt helt still.

 

——————–

 

Rhevenil hörde hur det rörde sig där inne. Hopp. Tacksamhet. Styrka. Men också tröttheten. Känslorna vällde över henne som om de varit borta från henne förut. Hon tänkte just gå in när dörren öppnades.

 

——————–

 

Hon hade lekt, men nu föll hon. Marken svindlade upp mot henne och hon var rädd. Hon höll i en båge och plötsligt mindes hon. Sedan kände hon igen sångfågeln framför pilspetsen. Så försiktigt hon kunde lade hon ner pilen och släppte av bågen. Sedan rusade hon in i hans armar och grät och grät och grät.

– Förlåt mig, hulkade hon och grät vidare på honom tills sömnen tog henne. Förlåt mig Eirik.

 

——————–

 

Rhovan kom ut ur rummet och gick bort till Rhevenil. Han var omtumlad men stolt. Han hade lyckats bryta apatin. Hon hade återupplevt ögonblicket och gråtit ut. Hon av alla hade bett om förlåtelse. I morgon skulle hon nog äta och prata.

– Hon sover lugnt nu, sade han och satte sig ned bredvid henne. Det kommer att ta tid, men läkningen har börjat.

Hon lutade sig mot honom och började gråta. Han höll om henne och grät själv av lättnad medan hon somnade i hans famn. ’Nil, tänkte han. Förlåt mig!

 

——————–

 

Hon stod på marken under stjärnorna och vaktade dem mot virvlarna i mörkret. De hade varit så nära att bli tagna, men nu de hade redan blivit starkare. Snart skulle hon inte behöva vakta dem längre. Hon skuttade runt dem och gjorde kullerbyttor som valpen skulle ha gjort. Hon tyckte om det. Snart skulle hon växa fast i den lilla valpen igen, så mycket visste hon. Valpen och hon var ett och samma. Himmel och jord skulle bli ett igen och virveln skulle starta. Hon såg fram emot det, men det fanns ännu lite att göra. Ännu lite mörker att städa bort.

Hon kastade sig upp i flykt igen.

 

——————–

 

När Rhevenil vaknade låg hon i en säng med Azari som sov lugnt med djupa andetag. Hon tittade upp och såg Rhovan sitta på golvet och titta på dem. Hon gick försiktigt upp och satte sig bredvid honom. Hon såg på honom och han såg på henne och på ett sätt var det som att se på varandra för första gången. Som om allt annat varit en dröm. Hon kramade honom hårt och länge och sade:

– Tack! Tack för hennes liv.

Han tvekade, och sade sen:

– Tack för mitt. Och han menade det på flera sätt.

Sedan blev hon allvarlig och sade som hon tänkt förut:

– Om du har något mer att berätta så gör det nu. Jag måste få veta för att kunna välja.

Och han berättade igen. En del av det han sagt sedan förr och mycket nytt. Han berättade det lilla han visste om sin mor som dött och om sin uppväxt hos sin morfar, Sorano som var Akademiker vid Astra Lycea. Om skolan och hur han knappt klarat examen och hur han kom att börja med snatterier och stölder som en sport, för att sedan bli upplockad av Huset Soledas gren av lurendrejargillet. Om hur han på grund av sin placering i Akademin fick lite finare jobb som ofta lyckades på grund av hans magikunskaper och hur han fick en egen grupp att jobba med och till sist blev capitan, en av en handfull gruppledare som ledde verksamheten för varsin sektor. Inget officiellt förstås, bara genom muntliga order. Men han hade tjänat bra.

Här berättade han också mer om Silena. Hon var ungefär hans ålder men styrde redan Den Stigande Solen med järnhand när han först började arbeta för gillet. Den där incidenten när han var ny hade lärt honom mycket, men också gjort honom förtjust i henne och när han senare stigit i graderna blev de vänner. Hon stod under huset Soledas ”beskydd” och det var naturligt för honom att vara där ofta. Han hade gett henne tips på säkerhetsdetaljer och lärt henne en del koder och rutiner. som gjorde hennes arbete smidigare. En kväll när han skulle gå hade hon tagit honom i handen och lett upp honom på sitt rum. Han visste att hon hade flera älskare men kände sig ändå utvald.

– Tro inte att du äger mig, hade hon sagt. Några dagar senare hade hans nya rekryt gjort sitt misstag med att försöka råna Jama den Gamle och han tvingades lämna Viratsia. Det gick många år innan han kom på att skriva visan. Han hade aldrig sett henne igen förrän hon varnade honom den där natten. 

Han berättade mer om sin första tid som rhovan. Här kom något som förvånade henne. Han hade försökt sig på att bli bonde – eller i alla fall en som odlade potatis och rovor – och hade träffat en ung flicka och gift sig med henne. Det hade varat i ett halvår och inga barn hade kommit ur den unionen. Skördarna hade ätits upp av maskar och möglat utan att han förstått varför och det hade hennes intresse för honom också. Hon hade en dag helt sonika flyttat tillbaka till sina föräldrars gård och förklarat deras förbund för ogjort. Inte upplöst, men ogjort. Han hade tyckt sig älska henne då han träffade henne, men det hade tydligen bara varit en tillfällig förälskelse för han kände inte så mycket när hon försvann. Han hade övergett den lilla stugan utan betänkligheter och begett sig ut på vägarna igen.

Det var då han kom på att samla pengar till en båge.

Han berättade om sin tid som karavanvakt och senare som hyrbåge och hyrsvärd för Sanabans Anhang. Om uppdrag och löningar. Om hur hans sinne för strategi och taktik varit uppskattat och om allt för många som dött. Nästan alltid i självförsvar. Men inte alltid. Sanabans anhang hade tagit vilka jobb som helst som betalade bra. Men han tyckte inte bättre om dödandet för det. Han lärde sig paketera undan en del känslor i mörka hörn.

Han berättade om hur förundrad han blivit när han träffat henne den gången som Azari var knappt ett år och sprang på alla fyra i grästuvorna, jagandes fjärilar. Om hennes berättelse om Alpheratz och hur han önskat att han kunde trösta henne när han hörde hennes saknad. Den saknaden hade han haft med sig senare för att få djup till en del sånger.

Han berättade mer om sin blindhet när han sökt efter den unga krigaren i Jormsgård som inte ville veta av honom. Hur intrikat det hade verkat för honom först men hur enkelt det i själva verket var när han öppnade sina ögon. Han hade huggit ved en lång kall vinter som botgöring och haft gott om tid att lära sig sin läxa.

Och han berättade om hur han blivit glad och lugn när han träffat Rhevenil i Uulzvar i somras. Han kände sig annars ofta rätt nevös på ställen där mäktiga varelser samlas, oavsett om de råkar vara Änglar, Drakar, Demoner eller bara illvilliga människor. Men när han såg henne och Azari där hade han känt sig trygg. Några som man kunde lita på. 

Han hade inte fått se Alpheratz i all sin makt eller härlighet. Bara som en oändligt sorgsen älskare. Sorgen hade smittat av sig på honom och han hade saknat henne när hon gick, men han var ändå tacksam för att han fick ihop Alpheratz sång till henne i tid. Det kändes alltid märkligt att sjunga kärleksvisor men när det var till en nära vän blev det… nästan sorgligt.

Och han berättade om sin sorg när han insåg hur djupt han hade förrått henne genom att inte berätta tillräckligt om Viratsia och genom att inte ha förstått situationen ordentligt. Han var just på väg att be om förlåtelse eller börja gråta, eller både och, när Azari stack upp huvudet ur sängen och tittade på dem med förebrående min.

– Jag är jättehungrig. Jag skulle kunna äta en hund. När är det frukost på det här stället?

Det var då Rhevenil såg Rhovans båge i hennes hand.

 

——————–

 

Medan Azari åt upp sin och Rhevenils och Rhovans frukostar fortsatte de att prata.

Rhevenil blev förskräckt när Rhovan berättade om bågen. Han berättade inte just nu vad han sett när han öppnat porten, mest för att han inte förstod det själv, men han berättade att han letat efter demoner, och att hon inte var besatt, men kanske löpt risk att bli om hon inte vaknat upp.

– Det är något jag vill att du gör för Azari, sade han sedan när Azari höll på att slicka faten och dricka upp honungsmjölken. Hon kommer att behöva ha en egen båge. Nu. För att bearbeta det hon var med om. Våra är för stora för henne och redo eller inte så måste vi lära henne hantera en båge nu. Om du hittar ämnen av idegran så går jag en bit norrut längs bäcken med Azari och börjar hugga ved. Ämnena är ändå ganska torra nu på vintern, men om du hittar ett som är någorlunda så borde en natts torkning att räcka. Och det måste vara du som väljer ämnet. Av flera skäl. Kan du göra det, tror du? Att vara borta från henne under dagen medan du letar?

Hon tvekade. Hon ville inte vara borta från henne nu, men hon såg logiken i arbetsfördelningen och förstod även varför hon skulle få en båge redan nu. Om hon gick med på det här skulle det inte bli någon ceremoni med andra unga felver där de fick sina första bågar. Men hon hade valt det här för att hon trodde att han förstod, och hittills… Hittills hade han ju bara räddat hennes liv, så hon tänkte inte bråka nu. Hon nickade och tog lite torkat kött med sig – hon var också plötsligt väldigt hungrig – och gick mot dörren. Hon skulle hur som helst behöva tänka på vad han sagt. Så kom hon på något, vände sig om och frågade:

– Vad ska du och Azari göra bortsett från att elda?

– Prata, svarade han. Hon behöver också få veta.

 

——————–

 

De gick i skogen och hittade en bra eldplats och hjälptes åt att samla ved och stockar. Azari ledde samtalet självmant, något han var glad över. Hon frågade och han svarade. Men han blev ändå förvånad av första frågan.

– Älskar du mamma?

Rhovan, kom på sig med att ha stannat upp medan han försökte bryta av en gren, och tvingade sig att fortsätta.

Jag måste tala sanning för henne, tänkte han. Något annat duger inte. Inte nu. Så han såg på henne och sade:

– Ja, Azari. Det gör jag. Men det går att älska någon på många olika sätt. Jag älskar dig till exempel, sade han och log mot henne. För att du är så glad och härlig och duktig och rolig. Och din mamma älskar dig som sin dotter förstås. Man kan älska en syster eller bror, eller ett djur, och man kan älska en vän också. Jag och Rhevenil är kanske mer som vänner än älskare, men hon är en riktigt god vän som jag älskar väldigt mycket och skulle göra allt jag kan för och jag vill gärna följa henne och dig länge till. Det är inte alls säkert att det blir så, och din mamma tror jag kanske inte känner så för mig, särskilt inte efter vad jag gjort, och dessutom lever hon mycket längre än mig, men så känner i alla fall jag för henne.

Hon tittade väldigt intensivt på en skalbagge som försökte fly från henne och frågade igen:

– Är jag en fallen Ängel nu?

Rhovan höll på att sätta sin icke-frukost i strupen. Han kunde absolut ingenting om änglar. Men flickan måste ju få ett svar.

– Jag tror inte det, men jag vet faktiskt inte. Din far eller vad man ska säga, Alpheratz, är ju en fallen Ängel. Jag tror egentligen inte de är mer fallna än vad jag är. Jag tror det är någon slags regler som Änglar har som säger att de inte får älska någon, och om de gör det så blir de liksom uteslutna, som jag blev utesluten från Viratsia, förenklade han. Och då får de inte leva med de andra Änglarna utan måste vandra runt.

– Smm, dzu u mzmma? frågade hon medan hon mumsade på skalbaggen.

– Ja, ungefär på samma sätt. Men det är bara vad jag tror, jag vet inte egentligen. Men du är inte fallen för att du sköt den där knekten. Du gjorde det för att rädda oss och det var värt oändligt mycket mer. 

– Tänker ni straffa mig nu? sade hon och plockade pliktskyldigt upp lite av de grenar hon tappat för att leta fler skalbaggar. Hon såg upp på honom genom lövverket och såg spänd ut.

Där kom det till sist, tänkte han och lade försiktigt ned traven med grenar han bar på och vände sig mot henne. Hennes läppar darrade.

– Kom, sade han, och hon rann in i hans famn och grät.

 

——————–

 

Med den nya nyckeln, ordet kom, kunde hon låsa upp nästa nivå som hon stängt av för sig själv och titta på sin egen smärta och förstå mer av sin plan. Hon mindes deras röster. Inte de som kom ut från deras munnar, utan de andra. Hon hade hört dem tystna en efter en. Särskilt mindes hon de båda knektarnas röster ropa på hjälp. Eirik och Glamme hade de hetat. De hade varit bröder, och hon hade velat stoppa Eirik med skottet, men inte döda honom. Men hennes unga händer och ovanan med bågen hade fått henne att missa skuldran och i stället träffa rätt i hjärtat.

Det var som att slå sönder en vacker luta. Ett plötsligt utbrott av oordnat oväsen blandat med de klingande strängarna i total dissonans och sedan ingenting. Aldrig skulle den lutan spela igen. Hon grät i hans armar, han, sångfågeln med den blodiga näbben. Han som kunde skifta hamn så lätt. Men hon tänkte alltid på honom som en sångfågel, även om han ömsom varit en stor svart korp med röd näbb, ömsom en liten rädd och jagad trast, som nu när hon hittade honom. Han som kunde sjunga men var så slarvig med sina instrument. Men det skulle bli bättre med det nu.

Hon packade omsorgsfullt ihop sin sorg och sina minnen och lade dem att vila på en liten bädd under stjärnorna. Jag kommer tillbaka viskade hon. Det finns mer tid att sörja senare. Men mitt arbete är inte klart ännu.

Hon lade sig att sova inuti pälsknytet för att vänta på rätt tillfälle.

 

——————–

 

Där, tänkte hon. Solen stod redan lågt men hon hade inte riktigt varit nöjd med de två ämnen hon hittat och därför sökt ett tredje under flera timmar. Idegranen var jämntjock och rakvuxen utan grenar och av lagom storlek. Hon tog fram sin kniv.

Irrik hade lärt henne bygga bågar. De var avlägset släkt på hennes mormors sida, på ett sätt som var aningen svårt att förklara på människospråk. Det hände ju att de födde kullar ibland, men det var inte riktigt samma sak som tvillingar. Irrik var ett gammalt tvåöra från en kull om tre, hade ett svart och ett vitt öra och de unga pratade ibland illa om henne, men hon var snäll och lugn och förklarade bra.

– En båge är som ett levande väsen, hade hon sagt. Du ska inte skada den när du formar den, bara frigöra den. Om bågen blir lycklig kommer den att tjäna dig väl. Hon visade henne hur hon skulle hålla kniven. Inte , men . Kniven skar bort en bit bark och blottlade veden. Inte men så. Kniven jobbade på. 

Medan hon sökte upp bäcken fortsatte hon att tänka. På Rhovan. På Azaris otroliga tillfrisknande. På sig själv. Hon var också vandrare, rhevenil, som han var. Hon kände att hon behövde berätta sin egen berättelse och historia för honom på samma sätt som han gjort för henne, men hon var inte helt redo att göra det ännu. Inte efter vad han gjort. Trots att han gett dig Azari åter och räddat ditt liv? tänkte hon. Hennes tankar var klarare nu men fortfarande röriga. Men hon kände sig starkare. Mer hel. Det hade varit rätt beslut hon tagit, att följa efter honom. Hon hade lyckats hjälpa, kanske rädda Azari genom det beslutet. För all sin påstådda brist på kunskap kunde han mycket som hon inte kunde. Kanske är det så för kortlivade släkten, reflekterade hon. De kanske blir kloka snabbare än långlivade släkten. De verkade hinna med väldigt mycket på sina korta liv i alla fall. Hon tänkte på hans berättelser. Så kom hon ihåg vem av dem som velat tillbaka till Viratsia och blev osäker på allt igen. Människor! En del jagade till och med felver med hundar för nöjets skull. Hon rös.

Hennes hunger hade återvänt med Azaris och kände hur magen skrek men hon kunde tänka bort det för tillfället. Senare i kväll skulle de äta. Rhovan skulle ha gjort i ordning elden och där skulle finnas proviant och värme. Värme av flera slag. Hon längtade efter dem båda, men just nu mest efter Azari som hon på sätt och vis inte sett mycket av under flera veckor. Hon hade verkat helt sig själv i morse, men uppenbarligen hade hon samtidigt vuxit mer än vad hon anat. Hon hade alltid betraktat henne som sin egen trots vingarna men insåg nu på allvar att hon var sin alldeles egna sorts varelse. Alv- och rävblod flöt blandat i dem båda men i Azari fanns något annat också. Änglar var mäktiga varelser och beroende på deras sinnestillstånd kunde de både dräpa och väcka upp de döda vad hon hade förstått. Hon undrade hur mycket av Alpheratz som fanns i Azari, och vilken sida som skulle visa sig först.

Sedan förstod hon plötsligt att den redan gjort det.

 

——————–

 

När hon kom fram hade han elden och middagen klar.

– Mamma, pep Azari och kastade sig i hennes famn. De kramades hårt och länge och Azari grät tyst i hennes nacke. Till slut sade Azari:

– Förlåt mamma. Det var mitt fel.

Rhevenil blev helt ställd av detta. Han hade sagt att det var så men hon hade inte förstått det förrän nu. Att hon anklagade sig själv så hårt. Hon hade trott att hennes lilla Ängel hade dräpt knekten med vilja. Nu förstod hon till slut att det inte var så. Någonting släppte i henne.

– Men snälla lilla du, det var det inte alls, försökte hon svara. Hade det inte varit för dig hade vi båda varit döda nu.

– Men han kunde också levat om jag inte träffat hjärtat. Azari såg sin mamma i ögonen. Han dog i onödan!

Rhevenil kunde inte svara på det. Hon hade själv dräpt de tre andra. Och andra tidigare än det. Kunde hon undvikit något av det? När blev du plötsligt så stor, tänkte hon. Var kom denna visdom ifrån? Men hon började ana svaret.

– Om vi ska bli klara till i morgon behöver vi börja nu, bröt Rhovan in. Vi lyckades skjuta några duvor förut och du måste vara hungrig. Hör du, Vingsvans, vill du ha en till? frågade han.

 

——————–

 

Medan Azari sov torkade de tillsammans bågämnena. Det skulle vara precis rätt värme, tillräckligt hög för att torka klart på en natt, tillräckligt låg för att inte skada fibrerna. De riggade upp ett ställ där de kunde rotera ämnena precis som om de rostade duvor. Rhovan hade köpt kryddor och olja från värdshuset och tillsammans med de rostade morötterna hade duvorna smakat himmelskt. Hon skötte bågarna och han elden. Det var skönt att arbeta tillsammans. Men människor var så mycket för makt. De ville äga varandra och gjorde allt så komplicerat. De hittade på regler för allt. Hon ville inte få honom att tro för mycket och hon var fortfarande osäker på vad hon själv ville. Men ikväll var en bra kväll. Hon kände sig trygg i deras sällskap igen, och utan att vara rädd öppnade hon munnen och sade vad hon tänkte:

– Jag är väldigt glad du är här med mig i natt.

Han log, nästan fånigt mycket, precis som om hon sagt både mer, och mindre, än vad hon faktiskt sagt. Han lade en hand på hennes axel, lutade sig fram och svarade tyst:

– Jag med!

Han kramade till lite med handen och gick sedan bort till elden igen och lade på mer ved. Han såg lycklig ut, i bjärt kontrast till hur han sett ut då hon kom in på värdshuset igår. Och hon kände sig starkare nu, och Azari… Hon såg på den hoprullade lilla bollen vars vingar sakta hävde sig och speglade eldens ljus. Vad behöver du, min vän, undrade hon. Vad behöver du?

Just nu behöver du en egen båge, påminde hon sig och vred ämnena ett kvarts varv till.

 

——————–

 

Hon flög. Stjärnorna lös på slätten långt där nedanför. Hon utforskade nya riktningar. Upp, fram och åt sidan kände hon redan till, men det fanns andra riktningar… Det var som en lek, men hon var noga att lägga spår så hon hela tiden visste hur hon skulle komma tillbaka igen. Varat höll på att helas runt dem nu och endast vortex av fjärde ordningen eller mindre hängde sig kvar. Hon var nöjd med sitt arbete, nöjd med hur hon genomfört sin plan. Hon hade själv kommit på hur hon skulle få dem att återförenas efter olyckan och planerat sin tvåstegssömn noga. Nu läkte de fint. Hon med, reflekterade hon. Självläkning, autokatharsis, generativ rekonstruktion…Hon hittade på ytterligare några ord och fraser för det nyttiga mönstret. Hon undrade lite varför de inte försökte läka sig själva, men hon tänkte att det nog hörde ihop med att de inte kunde flyga.

Hon gjorde kullerbyttor i rymden, dök som en räv i ett gryt och kastade sig upp som en falk . Hon åt av de små insektsliknande varelser som levde i stjärnljuset mellan färgerna. Hon drack vind och smakade mönster. Hon dansade på månens bro. En sista liten bit arbete återstod. Hon tittade ned på dem med kärlek. Hon skulle starta en större virvel. En där alla tre dansade i en ringdans. En större virvel skulle ge dem större stabilitet i världen, och bättre motstå olyckor och motgångar och kunna verka helande för andra. Autokatharsis på en högre nivå. Det kittlade i magen. Hon hade nästan lyckats starta en sådan virvel tidigare, men hon var yngre då, och inte beredd på olyckan, feltrampet, dammbristningen… Efter det hade hon bestämt sig för att växa upp lite mera. Hon undrade om hon var kvar i en drömnivå fortfarande eller om hon var helt vaken, men det spelade egentligen ingen roll. Om hon fortfarande sov skulle hon få en nyckel från en av sina egna högre jag när hon behövde den och om inte kunde hon bestämma sig för att växa lite till när hon ville.

Hon svepte ned i deras drömmar och viskade två tankar i dem. Så var arbetet gjort och hon fortsatte att leka. Leken var allt.

 

——————–

 

Efter några timmars sömn gick de upp och prövade ämnena. Ett hade vid närmare inspektion visat sig vara aningen för krokigt i fibrerna. Det hade vridit sig under torkningen och var nu obalanserat. Hon prövade det andra mot knät men det spände bara ut halvvägs innan det knakade av brustna fibrer. Någon osynlig imperfektion hade gett sig till känna. Hon kände på det tredje ämnet doftade på det. Det kändes rätt. Hon prövade lite lätt. Inga ljud. Stabil känsla. Hon provade hårdare och det höll. Hon log stolt mot Rhovan och höll upp ämnet.

– Det här håller! sade hon. Azaris första egna båge. Han nickade nöjt och fortsatte att linda duvfjädrar runt aspskaften han hittat medan Rhevenil försökte befria bågen från överflödigt trä runt nockarna som Irrik visat.

Azari åt en hel duva till till frukost. Hon höll i sin båge som hon helt oceremoniellt tagit ur Rhevenils händer när den blivit färdigsträngad.

– Tack, vad fin. Är den till mig? hade hon frågat utan att vänta på något svar. Rhovan hade tittat menande och uppskattande på Rhevenil. Efter frukosten slickade Azari sina fingrar rena och gick bort till Rhevenil som också ätit nästan en hel duva och sade uppfordrande:

– Lär mig skjuta!

De tränade omväxlande med henne medan elden falnade under morgonen och när det var dags att gå kunde hon träffa en kaninstor fläck på björken på tio stegs håll varje skott, trots de enkla träningspilarna. Hon var nöjd.

När de packade ihop sina saker för att fortsätta, kom Rhevenil till ett beslut. Någonting hade klarnat under natten och morgonen. Hon tog på sin packning och gick bort till honom och sade:

– Jag vet inte riktigt vart jag vill gå nu. Hon tvekade, men fortsatte sedan; Men jag vill gärna att du följer med. Och sedan; Det skulle kännas skönt för oss båda. Hon log. Sedan insåg hon plötsligt hur det lät.

– Azari och jag alltså, lade hon till och insåg att det kanske heller inte lät så bra. Vad svårt allt blev ibland.   

Han log stort och tvekade även han innan han svarade:

– Tack! Jag vill det väldigt gärna. Han kramade henne. Det kändes bra. Varmt. Hon slappnade av. Det kanske blir bra ändå? Han släppte henne varsamt och sade:

– Jag kanske har en idé. Han tittade bort mot Azari som lekte med sin nya båge och fortsatte:

– Det slog mig att hon kan behöva något snart som varken du eller jag kan hjälpa henne med. Hon är trots allt till hälften Ängel. Jag tror att vi kanske ska försöka söka upp Alpheratz igen. Det kan finnas saker han behöver lära henne. Vad tror du om det? Men Rhevenil hann inte svara.

– Kommer ni nån gång? ropade Azari. Jag går först!

Flickan som hette Azari och som kunde både se, höra, viska, flyga och leka dansade före dem i skogen på stigar som bara hon kunde se. Det fanns en rörelse som kändes bra nu, tänkte hon. Leken är allt!

De båda andra log mot varandra och följde efter, sakta virvlande runt varandra i hennes dans.

 

——————–

 

Uppbördsmannen gjorde fast sin svarta häst som frustade i vinterkylan och steg in på värdshuset. Han såg sig omkring men såg inga tecken på problem. Större delen av karavanvägarna var under deras kontroll nu och motstånd hade slagits ned hårt och bestämt. De hade lärt sig fort. Han gick fram till värden.

– Det är dags nu Piotr, sade mannen. Tjugo silver för den här månaden. Piotr suckade, sedan kom han plötsligt på något och sade lite prövande:

– Jag kanske såg något för några dagar sedan…

– Vi är alltid intresserade av information. Det vet väl du, svarade han och log. Piotr tvekade lite men den nya taxan var hård, och han skulle behöva lite lättning nu på vintern. Vad kunde han trots allt göra ensam. Lika bra att spela spelet.

– Ni sökte efter några felver, sade han försiktigt och kliade sig i huvudet som om han inte riktigt kom ihåg.

Uppbördsmannens ögon glimmade till. Han tog upp ett helt guldmynt och lade på bänken.

– Berätta vad du vet, sade han.

Epilog: En koppar för dina tankar

Ibland jagade de tillsammans, alla tre. Rhevenil var fortfarande mycket skickligare än Rhovan, men nu kunde han se sina egna framsteg och glädjas över dem. Azari var redan på god väg att bli en bättre bågskytt och jägare än vad han var, men han visste bättre än att jämföra sig med en felv. Eller en fengel, som hon själv brukade säga.

Tillsammans hittade de vägar och värdshus, stigar och säkra skrymslen. De åt ur samma gryta och han sjöng Azari till sömns på kvällarna, även fast det verkade som att hon somnade mer när hon hade lust och mindre för sångernas inverkan. Vissa kvällar bad hon sin mamma att sjunga med och då kunde hon hålla sig vaken hur länge som helst. I alla fall tills hon fått höra Vinternatt i Viratsia. Hon brydde sig egentligen inte så mycket om sången, men hon tyckte om hur mammas och Rhovans röster lät så nära varandra i den, och blickarna de gav varandra när de trodde att ingen såg. Varför försöker de inte läka sig själva?

En kväll somnade inte Azari efter duetten, istället såg hon upp på sin mor och frågade:

– Mamma, varför har vi inget som är hemma? Rhovan hade Viratsia och alla vi passerar har sina hus och gårdar, men inte vi. Varför det?

Rhevenil var tyst en sekund. Inte för att hon tvekade, för nu visste hon att det äntligen var dags, utan för att hon funderade på hur hon skulle börja.

– Min skatt, jag hade ett sådant hemma en gång. Mina föräldrar var så bofasta som två felver kan bli och lämnade sällan sin del av skogen. Hur de träffades vet jag inte, men de hade ingen som helst önskan att ge sig ut på äventyr, särskilt inte när jag var liten. De kallade mig för Eryniel, skogens dotter, och pratade aldrig särskilt mycket om världen utanför. När jag blev stor nog att vilja se mig om och började ströva längre och längre hemifrån brukade de se besviket på mig och fråga om inte skogen dög åt mig och om jag verkligen ville bli en rotlös, en rhevenil. Det var det sista de önskade sin dotter, men det var inte deras beslut att fatta.

Mina föräldrar förstod mig kanske inte så bra, men Tirnel gjorde det. Min bästa vän föddes samma dag som jag och vi var så gott som alltid tillsammans. VI hade en särskild fallenhet för att hamna i knipa, men hon lyckades alltid slingra oss ur dem. Jag lärde mig mycket av henne som jag har haft nytta av, jag vet faktiskt inte hur långt jag kommit på mina vandringar om det inte vore för ett par av hennes gamla knep. Min förmåga att gillra fällor har jag också fått av henne, hon var en sann mästare i konsten.

Hur som helst gav jag mig inte av förrän jag fått min första båge. De skickade mig till Irrik, en av mors släktingar, för att jag skulle lära mig hantverket. Det var också hon som lärde mig att känna igen skogens örter och växter och vad de kan användas till. Många såg henne som lite avvikande och udda, inte bara för att hon hade ett svart och ett vitt öra, men också för att hon hade både insikter och åsikter som inte riktigt passade deras. Vi kom varandra väldigt nära och det var hon som fick mig att inse att jag aldrig skulle kunna bli hel om jag inte följde min egen väg.

Rhevenils berättelse fortsatte. Hon berättade om hur hon gav sig ut och jagade i månljuset när hon inte kunde sova, hur hon av någon anledning älskade att retas med Hotaru, den lilla silvergrå felven som inte jagade men som förstod sig på magi och hur hon fantiserade om äventyr i fjärran länder när hon sprang längs de upptrampade stigarna i sin barndoms skog.

Hon berättade om dagen hon gett sig ut i världen. Hur hon kastat upp en pil i luften och gått åt det håll den pekade när den landat på marken. Det visade sig bli norrut. Sedan dess hade hon alltid haft en viss förkärlek för Galanien, särskilt sedan hon första gången fått se Irminsul, livets träd. Hon berättade också om hur hon under sin första resa där upptäckte hemligheten med den galanska guldeken: löven som faller i solnedgången på höstdagjämningen förvandlas till guld om de fångas upp innan de når marken. Senare upptäckte hon att guldlöven vissnar som vanliga löv om man försöker använda dem som betalningsmedel, de överlever bara att byta ägare som vänskapsgåvor.

Hon berättade om sitt första möte med människors begär och vilja att äga varandra. Hur hon träffat en vacker yngling som fängslat henne och hur de slog följe en tid, men som överraskat henne med tal om evig trohet och envisats med att de skulle slå sig ner på ett ställe och stanna där resten av livet. Han hade blivit rasande när hon inte kunde förstå hans begäran. En rotlös felv, en Rhevenil, som hon börjat kalla sig själv, kunde bli fascinerad och betagen av andra varelser och under en period av lust och hängivenhet slå följe med dem, men när känslorna avtog kunde det lika gärna vara dags att gå åt olika håll. Hon var inte sentimental, med ett givet undantag.

Hon berättade om hur hon träffade Edric Bro och om deras äventyr tillsammans. En kväll hade hon skjutit en kanin till middag, men när hon kom fram till den satt det två pilar i den lilla kroppen och en bit bort stod en man och såg på henne. De delade måltiden och han berättade om uppdragen han brukade utföra åt de som kunde betala honom. För tillfället var han ute för att samla drakblod åt en magiker vid Astra Lycea, ett välbetalt men svårt uppdrag för en ensam äventyrare. Kanske hon ville hjälpa till? Hon antog erbjudandet och historien om drakblodet hade blivit en av hennes favoriter. De hade hittat draken och gjort upp en plan. De ägnade en hel dag åt att göra ren en klippskreva i närheten och när de var klara stannade Edric vid den med bågen redo medan hon återvände till draken, kastade sten på den tills den vaknade och satte av så fort hon kunde mot klipporna. Hon tog sats och näst intill flög över klippskrevan och draken flög efter. Edric var en duktig skytt, men draken var lite snabbare än han räknat med, så istället för att sätta pilen i blodådern under drakens mage träffade han längre bak. Det var inte drakens blod han fick över sig den gången… Rhevenil vände tillbaka och på andra försöket lyckades han bättre och klippskrevan fylldes av drakblod. Deras belöning blev stor och kompenserade väl för de avbrända håren i hennes svans, men i Rhevenils ögon var belöningen av en ny vän större, och även fast han aldrig tilläts glömma historien om draken var hon och Edric väl sammansvetsade partners under många äventyr efter det. Det hade varit roligt att återse honom i Uulzvar och se att det hade gått bra för honom, även om han verkade ha slöat till de senaste åren.

Hon berättade om Ajax, vindvandraren från Ödevidderna som verkat så bortkommen när hon mötte honom på en blåsig slätt utanför Unwë. De hade slagit följe ett tag och hon hade fått lära honom lite om skogsvarelserna i trakten. Han hade varit på väg att, omedvetet förstås, reta upp några drower och utan ett par av Tirnels gamla trick är det ingen som vet hur det gått för honom.

Hon berättade om sina galanska vänner, bågskyttarna Caillech och Zigzig. Det sades att Caillech var Galaniens bästa bågskytt och att Zigzig förde otur över alla som vågade slå följe med henne, men Rhevenil hade aldrig något problem att vinna deras vänskapliga skyttetävlingar och vad oturen beträffade, tja, galaner är inte kända för att vara försiktiga, så om olyckorna var Zigzigs fel eller inte var inte alltid lätt att veta. Kanske hade ändå Caillech tillbringat för mycket tid i hennes sällskap, för tydligen hade hon inte återvänt till Galanien efter fjolårets stridigheter i Uulzvar, även om Zigzig gjort det.

Hon berättade om sin himlastormande förälskelse i ängeln. En av vindfurstinnans ofamiter, utsänd på budbäraruppdrag och manifesterad i form av en skogsalv med blixtrande vita vingar. Hon var försvarslös inför de oändligt djupa blå ögonen och hade fortfarande, snart nio år senare, svårt att säga var de hade gått och hur länge de färdats tillsammans. Den morgon hon upptäckt att hon skulle ge liv åt en ny liten ängel var Alpheratz borta. Rhevenil försökte använda alla sina kunskaper i spårande, men hon kunde inte följa spår i vinden och hoppet kändes ute. Ändå kunde hon inte sluta söka.

Hon berättade om sitt svek. Hur hon övergivit sin käraste och fortfarande hade svårt att förstå varför och förlikas med vad hon gjort. Hur hon svurit på att aldrig någonsin svika en vän igen, och hur ledsen hon var att hon gjort just det. Att hon inte tyckte att hon förtjänade Rhovans vänskap efter att hon stött honom ifrån sig efter Viratsia, och efter allt han gjort för henne. För dem.

Hon berättade om hur hon till slut lärt sig att våga vara beroende av någon annan. Att ensam inte alltid är stark.

När hon slutat berätta böjde hon sig fram för att ge sin dotter den sedvanliga godnattpussen, men Azari sov redan djupt. Rhevenil kunde ha svurit på att hon såg ett nöjt flin i valpens ansikte. Hon såg upp på Rhovan och mötte hans blick. Din luriga lilla rackarunge! Till slut, efter en lång och äventyrlig resa, i flera verkligheter och över en hel kontinent, hade de inte längre några hemligheter för varandra. Äntligen kunde de se varandra för vilka de var, ett par tvillingsjälar som bands ihop av ödet, beslutsamheten, viljan att överleva och kärleken, till samma barn och till varandra.

Jag är väldigt glad att du är här hos mig i natt.

Jag med.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *