Yilne <1>

22 juli 2005

Natten fylls av fullmånens ljus när Yilne springer över kyrkogården. Hon känner en närvaro rörandes bakom sig, den förföljer henne och hon börjar springa än snabbare. När hon vänder sig om för att se vad det är ser hon bara gravstenar som glittrar i dimmigt månljus. En liten bit längre fram står det ett träd, en stor gammal ek med långa tjocka grenar. Yilne springer fram till eken och klättrar upp. Precis när hon hunnit sätta sig där hon tror sig vara trygg, gömd bakom löven, hör hon hur det prasslar alldeles intill. Det kommer närmare. Yilnes hjärtslag ökar snabbt i takten och av rädsla rycker hon till, faller ner till marken och slår i en sten. När hon reser sig upp hänger hennes arm trasig längsmed hennes sida. Yilne känner lite försiktigt på armen, men känseln har försvunnit. Hon lyckas samla sig och börjar springa igen.

Hjärtat slår allt snabbare för varje steg hon tar. Yilne har en obehaglig känsla som om en närvaro gått väntar på henne en längre tid. Hon kände den hela vägen till kyrkogården och den blev starkare ju närmare hon kom. När hon stod där med blicken på graven, kände hon hur något kom närmare henne, snabbt. Då blev hon rädd, började springa, fly.

Närvaron av detta osynliga ting är på något sätt bekant. Den är inte helt främmande, men den är kall, och hon kan inte se vad det är. Trots att det skrämmer henne känner hon en harmoni, som om en ängel stått precis ovanför henne, men en ängel borde väl synas, hon borde ha sett den. Där finns inga vingar, inget ansikte, bara månens ljus i dimman. Yilne känner hur närvaron kommer närmare igen och tar de sista krafterna. Hon tänker efter. Inne i kyrkan borde inte något ont nå henne, där vore hon säkrare än här ute. Hon springer allt vad hon kan, snubblar och hasar sig fram de sista stegen till porten. Den är låst. Yilne börja rycka och dra i handtaget, men dörren vill inte öppnas. Hon känner hur hon börjar skaka av rädsla samtidigt som närvaron kommer allt närmre, närmre och närmre. När den bara är några steg bort kan Yilne se hur stenarna i gången rör sig, men där finns ingenting. Hjärtat börjar dunka och det börjar svartna för hennes ögon.

Jakten hade varit lyckad. Äntligen hade Nelli funnit sin systers själ. Det enda hon mindes från livet. Hon skulle fyllt två år den dagen, för sex år sedan. Alla dessa år av sökande hade äntligen givit något tillbaka. Det var hennes tur att få se modern nu. Det var bara ett problem, sökandet var inte slut här. Det enda hon mindes var hennes syster. Nelli kunde inte hitta hem. Återigen vandrade hon vilsen med ett okänt mål. Hon hade funnit sin syster vid sin egen grav på kyrkogården i Thuremien. Hemmet borde finnas någonstans i närheten. Nelli började irra omkring, ensam i sitt eget sökande. Hon tyckte inte om känslan av att vara ensam. Så många års ensamt sökande och ingen ville hjälpa henne. Nelli kunde inte förstå varför ingen ville tro på henne när hon sade att hon kunde byta plats med sin syster. Hon hade inte kunnat förklara hur, men hon visste att hon kunde. Den gamle mannen hade tittat fundersamt på henne, hon tror att han visste vad hon menade. Han visste mycket väl hur hon skulle göra. Han sade inget, men det gjorde han aldrig, bara iakttog. Han visste något mer om Nelli som hon inte lyckats klura ut. Varför hade han låtit henne smita iväg så? Nelli var riktigt arg. Det borde vara förbjudet att ta någon annans plats sådär.

Nelli började gå ned längsmed den stenbelagda gatan. De runda stenarna var kalla mot hennes bara fötter. Hon hade bara lyckats få med sig linneskruden och ett par bitar bröd. Hon skulle behöva mycket mer än så för att ens klara av att gå den okända vägen hem. En man med ett skrämmande flin kom utgåendes från ett värdshus.
”Vad gör du här ute mitt i natten lilla flicka? Frågade han samtidigt som han ryckte lite lätt i Nellis linneskrud.
”Sluta upp med det där!” svarade Nelli skrämt.
”Inte ska du bli arg lilla flicka, Magnerion vill dig inget illa”
Nelli tyckte att mannen såg riktigt otäck ut.
”Men Magnerion skrämmer du upp små flickor nu igen” sade två män som kommit ut från värdshuset strax efter.
”Nej då, jag hade bara tänkt leka lite med henne.”
”Magnerion låt bli flickan nu!” sade den ena mannen argt.
Magnerion sprang iväg och försvann i skuggan längre ned på gatan. De två männen hjälpte Nelli in på värdshuset. Där var så ljust, Nelli kunde knappt se något, men efter en stund började ögonen vänja sig.

Yilne vaknar, blinkar med ögonen. Hon har ingen aning om var hon är eller vad som hänt. Det är inte kyrkogården hon befinner sig på nu, inte ens inne i kyrkan. Yilne blinkar igen, men allt är så ljust att hon inte kan se någonting. Hon känner sig vilsen, som om hon är någonstans mitt emellan, som om hon lever men ändå inte. Något litet kommer flygandes fram mot henne. Det sätter sig på hennes näsa, det glöder om den. Det är en fe. Yilne kan se trollstaven i dess hand, det var den som hade bländat henne.
”V-var är j-jag, frågar Yilne nervöst.”
”Den lilla fen svarar, du har kommit till evighetens värld.”
”Jag hade en dröm, den var så konstig… Evighetens värld? ”
”Du blev hämtad, utbytt av någon som inte var ämnad för döden. Någon vars syfte på jorden inte var slutfört. Tyst nu och lägg dig igen, du behöver vila.”
Yilne blir mer förvirrad. Tänk om, tänk om hon är död. Vad hennes mamma kommer att sakna henne. Det går inte, det får inte vara så. Hennes mor har redan förlorat en dotter och klarar inte en förlust till. Kan hon verkligen vara död och vad var det egentligen som följde efter henne. Yilne vågar inte tänka på det mer. Tänk om hon aldrig får se grannpojkens leende igen. Fen sade att hon blivit utbytt mot någon vars syfte inte var slutfört, men hennes syfte då. Det måste finnas ett större syfte i livet än det hon hittills lyckats åstadkomma. Det enda hon har gjort är att sköta hushållets sysslor under moderns sorg efter förlusten. Yilne var ju bara 16 år, hennes liv kan inte redan vara slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *