Batman Begins

21 mars 2007

Regissör: Nolan, Christopher

Originaltitel:

År: 2005

Längd: 140 min

Skådespelare: Christian Bale, Michael Caine, Liam Neeson, Gary Oldman, Katie Holmes, Morgan Freeman

Den unge miljardären Bruce Wayne driver genom världen i ett sökande efter en identitet. Han hittar ett gäng ninjor i Kina, ledda av den mäktige Ras al’Ghul. Han tränar hos ninjorna och lär känna sig själv. När han återvänder till Gotham City är det för att bekämpa brottsligheten – bakom en fladdermusmask. Särskilt vill han bekämpa kungen i den undre världen – den grymme Falcone.

I de andra filmerna har Batman spelats av Michael Keaton (Batman och Batman Returns), Val Kilmer (Batman Forever) och George Clooney (Batman & Robin). Filmerna med Kilmer och Clooney gör man bäst i att försöka förtränga, men jag har länge tyckt mycket om Tim Burtons båda filmer med Keaton i huvudrollen.

Christian Bale passar bra i rollen som en yngre Batman i Batman Begins, även om man då och då får en lite olycklig känsla av déjà vu från hans känsloberövade karaktär i Equilibrium. Lite väl stelt spelat ibland, men det gör inte så mycket för Bale är fin att titta på. I andra roller ser vi Gary Oldman som för en gångs skull är på de godas sida som polischef Gordon, Liam Neeson bland de kinesiska ninjorna, Morgan Freeman som vetenskapsmannen som ordnar fram Batmans leksaker, och Michael Caine som butlern Alfred. En rollbesättning full av stjärnor som överlag gör mycket bra ifrån sig.

Gotham City är snyggt gjort, och mycket annorlunda från tidigare filmer. I Tim Burtons filmer om Batman hade Gotham en morbid och gotisk känsla. I Batman Begins får man snarare en känsla av ett fallet Utopia. Stadens upphöjda infrastruktur, höga torn och gator i nivåer för tankarna till målningar av 1800-talets visioner om en utopisk stad. Men mörkret och förfallet som är Gothams signatur målar upp ett fall från en gyllene tid. Mycket skickligt skapade miljöer med ett gott öga till detaljer och med en utmärkt inspiration skapar mitt favorit-Gotham i filmserien. Ja, jag ska väl erkänna att jag saknade Tim Burtons groteska statyer och gotiska valvbågar emellanåt, men Batman Begins visar upp en modern och fräsch version av Gotham City.

Batman själv har fått en mänskligare sida i den här filmen. Filmen bygger upp hans rädslor, tränar upp honom, bekantar tittaren med hans idéer och ideal. Det skapar en bra grund som passar filmens tema med Batmans början utmärkt.

Det finns dock några saker som gör mig gravt besviken på den här filmen. Först: ninjorna.

Folk lär reagera lite olika på idén med ninja-Batman. En del gillar det säkert. Jag tyckte att det var töntigt bortom gränsen för töntighet. För det första känns det oerhört störande att hitta ninjor, som är en typisk japansk pryl, på ett berg i Kina, och låta Liam Neeson krysta fram taskig ”asiatiska” åt dem som varken är kinesiska eller japanska. Typisk Hollywood-klyscha: det är ingen skillnad på länderna i Asien, vi smurfar ihop det hela. För det andra känns japanska kampsporter inte alls som Batmans stil. Vi ser honom aldrig utföra någonting som ens liknar ninjitsu, jiujiutsu och allt vad han tränar. Och ingen skulle heller få för sig att försöka göra ninja-grejen klädd i Batmans tunga, skottsäkra rustning och slängkappa. Så vad är poängen med att träna upp Batman i asiatiska lättviktskonster? Det enda vi ser honom använda av det han har lärt sig är några teatraliska knep, men de hade han kunnat lära sig bättre på en dramaskola. Hela ninja-grejen är bara så dåligt genomtänkt, uselt genomfört, taffligt som koncept och utdraget bortom vad som är motiverat att jag hade bytt kanal om jag hade varit ensam om fjärrkontrollen. När Batman äntligen lämnade berget i Kina och drog tillbaka till Gotham City så drog jag en lättnadens suck.

Det andra som gjorde mig besviken var skurkarna. Tre skurkar avlöser varandra i filmen. Den första känns som den största utmaningen, och medan han är skurk så känns det intressant och nästan lite episkt. Den andra skurken, ”Scarecrow”, går lite mot den klassiska superskurksstilen och det är också mysigt. Lagom kombination av galenskap och storhetsvansinne. Men… suck och stön. Personen som visar sig vara den riktiga skurken är naturligtvis den mest förutsägbara (satt och tänkte: nej nej nej… låt det inte vara han…) och den klyschigast möjliga. Så snart den tredje skurken gör entré så börjar filmen plötsligt följa alla reglerna för Actionfilm 1A. Allting är plötsligt förutsägbart och klyschigt. Skurken gör dummast möjliga saker. De goda bipersonerna är lagom puckade så att de hamnar i knipa och behöver Batmans hjälp. Släng in action och saker som sprängs. Pang pang. Gäsp. Skurken avslöjar sin plan för hjälten och man tänker: jasså det var det han skulle göra, vafan, är han dum i huvudet eller? Filmen kraschlandar och jag satt och suckade över att en så bra film föll isär till en stereotyp klyscha mot slutet.

Mycket blandade känslor när eftertexterna rullar fram. Det var en bra film. Men den saknade någonting som alla superhjältar behöver: en värdig nemesis för hjälten. De intressanta skurkarna tappas bort och vi får nöja oss med en skurk vars historia är så dum att det är oursäktligt. Jag saknade Jokerns lustiga galenskap… Pingvinens tragiska grymhet… Catwomans sexiga men dödliga dans. Batman Begins försöker kompensera bristen på en intressant skurk med en mer intressant Batman. Det räcker ungefär halvvägs. Filmen levererar mörker, stämning, snygga miljöer och en mörk men sympatisk hjälte… men handlingen suger, skurkarnas intriger är helt ologiska och den slutliga skurken är så dum att han inte är värdig en hjältes uppmärksamhet. Hade räckt med en pistol i händerna på en blind byfåne för att stoppa honom.

Många tyckte om Batman Begins. Visst hade den potential och visst är den bättre än bottennappen Batman & Robin och Batman Forever… men en korkad historia och kassa skurkar gör att Tim Burtons filmer fortfarande är de överlägset bästa.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *