Black Death

13 december 2012

Regissör: Christopher Smith

Originaltitel:

År: 2010

Längd: 102 min

Skådespelare: Sean Bean, Eddie Redmayne, John Lynch, Tim McInnerny, Kimberley Nixon, Andy Nyman och Carice van Houten

Det medeltida England är svårt härjat av Digerdöden (Black Death). Mitt i denna apokalyptiska värld full av skräck och vidskepelse får den unge munken Osmund i uppdrag att leda den skräckinjagande riddaren Ulric och hans mannar till en fjärran by. Deras uppdrag är att infånga en nekromant – en andebesvärjare som kan väcka de döda till liv igen.

Osmund, som slits mellan sin kärlek till Gud och kärleken till en ung kvinna, hittar nekromanten som visar sig vara en mystisk skönhet vid namn Langiva. När Langiva avslöjar sin djävulska identitet och erbjuder Osmund hans innersta längtan, slår hans verkliga resa in på en skrämmande väg…

Wow. Filmen har verkligen lyckats fånga den skitiga, kalla, brutala tonen i medeltida England. Man kan riktigt känna rädslan och osäkerheten som folk måste ha känt under den här tiden. När som helst riskerade du att dö en plågsam död. Många präster måste ha känt den ångest som så mycket lidande generade.
Var det Guds straff för deras synder eller djävulskap?

Filmen är nog inte så långt ifrån verkligheten med tanke på vad folk är kapabla att göra för att överleva.
Det var ett tag sedan man såg Sean Bean med rustning och svärd. Skönt att han fick en värdig comeback in i fantasy, om än en mörk sådan. Ulric är nog den mest mystiska karaktären i filmen och det är en glädje att se Bean visa hans känsliga sida från punkt till pricka och vid rätt tillfälle. Lustig nog är det inte han utan Eddie Redmayne som munken Osmund som det är fokus på. Det tog ett tag innan han fastnade för mig men att se honom utvecklas genom berättelsen på ett trovärdigt sett ger lite ljus i mörkret.

Ulrics band av häxjägare är nog det mest intressanta brödraskap jag någonsin sett. Även om det är svårt att komma ihåg vem som heter vad så känns de väldigt mänskliga. Skoningslösa i strid, kamratliga runt lägerelden, med sig själva som prioritet och allt med en nypa humor för att förbättra stämningen. Om häxjägare fanns kvar skulle de vara så här.

Det är faktiskt inte förrän slutet på filmen som det övernaturliga verkligen kryper in i historien. Om det verkligen är svart magi eller bara en överdriven ritual.
Filmen lämnar många frågor obesvarade.
Och slutet är kryptiskt. Det är varken lyckligt eller sorgligt utan bara en fortsättning i existensen. Folk är varken onda eller goda utan gör bara val de inte kan vända sig bort ifrån. Ibland dör de alla och lider men brottslingen får sällan sitt straff.

Black Death är en berättelse om vad tro kostar, vad kärlek kostar, vad hämnd kan driva oss till, att släppa taget och hur svårt det är att göra rätt val i rätt stund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *