Boogiepop Phantom

10 maj 2007

Regissör: Watanabe, Takashi

Originaltitel:

År: 2000

Längd: 264min

Skådespelare: Yuu Asakawa, Kaori Shimizu m.fl.

Sen den dagen jag lade ögonen på Serial Experiments Lain har jag funderat över en sak. Finns det något liknande? För bara några dagar sedan hade jag sagt nej, men det var då det. Nu, efter att ha sett Boogiepop Phantom, vet jag bättre. Dock så är det väldigt svårt att jämföra med ord. Det känns mer som att om man tyckte om Lain kommer man att tycka om Boogiepop, och vice versa. De är sannerligen inte lika rent storymässigt, men sättet man får reda på de små, små bitarna av sanningen hela tiden stämmer bra överens. Allt är liksom en enda stor gåta fram tills sista avsnittet, och inte ens där visas alla delar av pusslet. Vilket är en sak jag tycker om med båda dessa serier – mycket lämnas åt ens egen fantasi.

Ett ljus i natten. Allt blir svart i några ögonblick. Efter det förändras livet för många. Och så börjar pusselbitarna bakom sanningen om Boogiepop sakta falla på plats. Ur olika karaktärers synvinklar får man följa hur det mystiska ljuset påverkat staden.

I varje avsnitt berättas en ny historia ur en ny karaktärs ögon. Några historier lappar över varandra medan en del nästan är helt fristående. Men på något sätt, om än minimalt, så har det anknytning till Boogiepop och det mystiska ljuset. Lite av tanken är att man just ska hitta dessa kopplingar och på så sätt få sig små biter av sanningen bakom alla mysterier. Som sagt, hela serien är som ett stort pussel, och när den är klar fattas fortfarande ett par bitar. Om man då inte har varit så uppmärksam under seriens gång kommer man nog att upptäcka att ett stort antal pusselbitar fattas. Hur som helst så är serien mycket bra, vare sig man löser pusslet eller ej.

Något jag fann, till min stora överraskning, var att den här serien stundtals var ganska skrämmande. Den är förvisso listade som skräck, men det brukar jag fnysa åt när det gäller animetitlar. Många gånger höjer man kanske på ögonbrynen, på sin höjd. Men med Boogiepop Phantom var det lite annorlunda. Dock så är det inte någon skräckserie i ordets rätta bemärkelse. Men det var speciellt ett avsnitt som gav mig kalla kårar. Jag kan ju säga att min spindelfobi inte botades av att se en person som åt spindlar för att stilla sina behov. Man kanske kan tycka att det inte kan bli riktigt skrämmande eftersom det inte är ”riktigt”, men det kan det. Ljuden gör sitt också…

Serien är överlag mörk, dyster och vemodig. Det finns sannerligen inte många stunder som jag skulle kategorisera som glada och muntra. Att det är 15-års åldergräns på serien är ganska förståligt. Däremot tycker jag det är lite överdrivet, men det är en annan historia. Kan tänka mig att gränsen är satt efter vissa självmordsscener, som är ganska starka. De kan också tolkas som ”uppmuntran till självmord”, vilket kanske inte är så smart att visa för en yngre publik. Det finns även annat smått och gott som har bidragit till åldersgränsen, men inget man får stora ögon av när man ser. Ja, förutom spindlarna för min del då.

Musiken var en del av serien som jag fann extra intressant. Den kompletterade så mycket på något sätt. Den passade alltid in, den varken avslöjade eller förstörde något. Animationskvalitén skulle man dock kunna önska mer utav. Den ligger fortfarande ett par steg över ”normalnivå”, men det finns vissa delar som brister. Den största bristen var läppar som inte rör sig till ljudet av rösten. Fast det är å andra sidan en brist man alltför ofta ser inom animevärlden.

Boogiepop Phantom är ett bra exempel på en serie som bara blir bättre och bättre ju fler gånger man ser den. Just för att det finns så mycket att hämta. Betyg landar på en mycket stark trea, men den skulle mycket väl kunna höjas när jag har sett om serien ett par gånger. För återvända till den kommer jag med all säkerhet att göra – det finns fortfarande pusselbitar jag saknar. Om man ska summera det i några få ord så blir det: melankoliskt, komplicerat och dystert.

Måste bara avsluta med en replik som fastnade i min hjärna:
”Huh? Morita, haven’t we had this conversation before?”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *