Brazil

19 juli 2012

Regissör: Gilliam, Terry

Originaltitel:

År: 1985

Längd: 132 min

Skådespelare: Jonathan Pryce, Robert De Niro, Katherine Helmond, Ian Holm, Bob Hoskins, Michael Palin och Kim Greist

Terry Gilliams fantasi slutar aldrig att få en att häpna. Hans kulförklarade komedi Brazil är det mest säregna bidraget till science fiction jag någonsin sett. Det finns inte mycket sci-fi i den igentligen men mycket fantasi.

Sam Lowry arbetar i ett väldigt kontorslandskap bland andra lägre tjänstemän i vit skjorta bakom datorer, sysselsatta med ett enormt byråkratiskt pappersarbete som till stor del går ut på att kontrollera varandra. Hans chef kan inte skriva sin egen namnteckning, men det hjälper huvudpersonen honom i hemlighet med. I början av filmen dödar en vetenskapsman en stor insekt, som då råkar ramla ner i en datorskrivare. Det uppstår då ett fel i skrivaren, så att det i dess utskrifter anges namnet ‘Buttle’ istället för ‘Tuttle’ som namnet på en efterlyst terrorist, med påföljden att en oskyldig man arresteras (och senare torteras och dödas). Huvudpersonen upptäcker felet och försöker ställa allt till rätta vilket leder till att han själv blir jagad av det totalitära samhällets helikopterburna insatsstyrka mot terrorism, men också till att han träffar kvinnan han alltid drömt om. Så småningom förvandlas huvudpersonen själv till en person som vill omstörta det totalitära samhället med dess maktfullkomliga informationsministerium. Som ett led i detta tar han själv chansen att avancera upp till maktens korridorer. Den riktige terroristen, (Robert de Niro) dyker upp och blir huvudpersonen behjälplig när man minst anar det.

Brazil är en mycket märklig film. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till den i början. Det är en mycket surrealistisk värld skaparna har byggt upp men samtidigt så läskigt verklighettrogen i sitt nochalanta byråkratiska sätt. Överdriven byråkrati och icke fungerande elektricitet är ju något vi alla är bekanta med och det känns viktigt att någon försöker visa vad vi riskerar att bli om vi bryr oss för lite.

Drömsekvenserna är alla ett konstverk. Filmen lyckas också driva fram med sin humor som är en självklarhet på sitt sätt. Jonathan Pryce visade redan på den här tiden stor skådespelartalang och hans karaktär är i stort set så långt ifrån hjälte man kan komma. Michael Palin lyckas otroligt nog gestalta en otroligt obehaglig karaktär, faktiskt på gränsen till psykopatisk.

Filmen är så unik att det knappast är en film för alla. Tempot i början av filmen är långsamt och det känns som om det tog ett tag innan Gilliam visste vart filmen var på väg. Sams relation med Jill går för snabbt för att den ska kännas verklighetstrogen. Och slutet,… det finns inga ord för det. Det är helt fantastisk men samtidigt helt helt oväntat och helt oförutsägbart. Så kämpa fram genom filmen. Du kommer att få din belöning.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *