Buffy the Vampire Slayer – Säsong 1

25 november 2010

Regissör: Joss Whedon

Originaltitel:

År: 1997

Längd: 44 min á 12 episoder

Skådespelare: Sarah Michelle Gellar, Nicholas Brendon, Alyson Hannigan, Anthony Stewart Head m.fl.

Jag var aldrig med från början när Buffy började sändas på TV, det var jag för liten för. När jag gick i åttonde klass kom dock min tur att se den. Då gick det ett avsnitt varje vardag och jag minns att jag skyndade hem från skolan varje dag för att se det. Om jag visste att jag inte skulle kunna titta ställde jag in VHS:n på inspelning. Det var tider det. På detta sätt såg jag alla sju säsonger av Buffy, men nu tänker jag bara koncentrera mig på den första säsongen, som jag nu sett om för tredje gången. Den håller än och nostalgifaktorn är hög.

Titeln på serien säger också vad den handlar om, nämligen om Buffy som är en vampyrdräpare. Tonåringen Buffy Summers flyttar till Sunnydale med sin mamma och kastas in i ett nytt liv med skola och vänner. Incidenter från sin förra skola har lett till att Buffy betraktas som en bråkig tjej, men det är ingen som vet vad hon egentligen sysslar med om kvällarna. I samband med flytten hoppas hon på att glömma bort allt vad vampyrer heter och bara leva ett normalt liv med shopping och pojkvänner. Detta slås i spillror när hon går in på skolans bibliotek och den nye bibliotekarien Giles dumpar en fet bok om vampyrer på disken. Giles är nämligen hennes nye väktare som ska hjälpa henne med att bekämpa det onda.

Den populära Cordelia vägleder Buffy i den nya skolan och hon kan få vara med i innegänget, men dras istället till den nördiga Willow och hennes bäste vän Xander. Av en olyckshändelse lyckas de två få reda på Buffys hemlighet och efter det växer deras vänskap sig starkare för varje avsnitt.

Buffy, Willow, Xander och Giles bildar ett härligt team som är roligt och spännande att följa. För varje avsnitt är det något nytt övernaturligt som hotar, ofta i form av vampyrer, men lika ofta om andra demoner, häxor eller liknande. Det som håller säsongen samman är kampen mot Mästaren, en gammal fruktad vampyr. Annars är det karaktärernas utveckling och relationer som för serien framåt. Vänskap samt besvarad och obesvarad kärlek är två viktiga ingredienser där. Det är verkligen härliga karaktärer med mycket humor som man bara tycker mer och mer om ju mer man lär känna dem. Givetvis stör man sig lite på dem och hur de handlar ibland. Det kan också bli lite fånigt, men personerna mognar också genom seriens gång. Det är också lät att känna igen sig i personernas situationer ibland och känna för dem. Inte för att jag springer och stöter på vampyrer i varje hörn, nej, serien fokuserar på annat också.

För att ha en hel del år på nacken är specialeffekterna och kostymerna snygga. Vissa övernaturliga saker kan se lite konstgjorda ut, men inget som förstör känslan i serien. Enligt min åsikt tycker jag att vampyrerna är lite för fula när de visar upp demonen hos dem. Annars ser de ut som vanliga människor.

Musiken passar bra in i scenerna och när man väl tänker på att den finns där är det för att den är så pass bra. På klubben Bronze där eleverna hänger om kvällarna spelas det alltid livemusik med olika band från gång till gång. Det skapar en härlig känsla, även om musiken inte alltid faller mig i smaken.

Buffy var mitt första kliv in i vampyrvärlden och är än idag en av de vampyrtolkningar som jag föredrar, då bortsett från att vampyrerna kanske är lite väl fula. Det är klassiska vampyrer som bara vill åt blod och är rädda för kors och vigvatten. I solen fattar de lätt eld och blir till aska, vilket de också blir om man kör en träpåle rätt i deras hjärtan. Det är så som det ska vara.

Att se på Buffy är riktigt bra underhållning och jag vet inte när jag kommer att tröttna på att krypa upp i soffan framför ännu ett spännande avsnitt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *