Catching Fire

4 december 2013

Regissör: Francis Lawrence

Originaltitel:

År: 2013

Längd:

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Jena Malone, Liam Hemsworth

Katniss Everdeen har återvänt hem som segrare efter spelen och vill att allt ska återgå till det normala igen. Men i många av distrikten råder det upprorsstämning – frustrationen kokar under ytan och Katniss lyckade försök att få ut både sig själv och Peeta levande från arenan har av många tolkats som en trotshandling och tänt kämparglöden. Katniss har blivit en symbol för något president Snow fruktar är en begynnande revolution och hon måste hållas på plats eller elimineras. Han försöker genom att hota hennes familj att få Katniss själv att lugna ned distrikten, men det räcker inte långt. Samtidigt blir det dags för årets Hungerspel, som råkar vara det 75:e, och det annonseras att deltagarna ska dras från de redan existerande vinnarna. Katniss kommer återigen att tvingas in i arenan, men den här gången handlar det om mer än att komma levande ur den.

Även om jag gillade The Hunger Games så var det inte direkt den största bioupplevelse jag varit med om och jag var därmed lite skeptiskt inställd till Catching Fire då uppföljare sällan brukar vara bättre eller ens lika bra som dess föregångare. Men Catching Fire är ett undantag till den regeln. Om The Hunger Games var bra så är Catching Fire fantastisk: tempot är högre, arenakampen mer intressant och maktspelen mellan Katniss och president Snow och det gamla systemet och försöken till att påbörja ett uppror får ta mer plats.

Jag älskar stämningen i filmen – hur den grå dystopiska verkligheten utanför huvudstadens färgsprakande prakt bryts upp av små men ständigt växande motståndshandlingar: Mockingjay-symbolen som målas i klarrött på väggar och plakat, de tre fingrarna som hålls upp mot himlen, försöken att faktiskt våga påbörja kampen trots att allt hårdare metoder för att hålla befolkningen i schack hela tiden införs.

Jennifer Lawrence gör återigen ett riktigt bra jobb i rollen som Katniss – jag gillar inte bara att hon är en sådan fantastisk kvinnlig protagonist och actionhjältinna, utan att hon, trots sin hårdförhet, också tillåts mänskliga svagheter som inte underkuvar henne. Hennes reaktion när hon får reda på att hon måste genomgå spelen ytterligare en gång är ett bra exempel på en scen där Lawrence lyckas framföra det så bra. Det är helt klart Katniss som lyfter hela filmen, men jag tycker också att fler av de övriga karaktärerna, gamla som nya, känns mer utvecklade och mänskliga här än i den första filmen. Kanske beror det helt enkelt på att det är mindre som behöver introduceras och förklaras i Catching Fire och mer fokus kan läggas på karaktärerna istället.

Jag har egentligen inget negativt att säga förutom att jag, i vanlig ordning, gärna hade skippat triangeldramat, men förutom den lilla detaljen så är Catching Fire definitivt en sevärd film. Sista boken, Mockingjay, har, som verkar vara standardförfarande numera, blivit upphackad i två filmer och mot förmodan hoppas jag att även de lyckas bli lika bra som sin föregångare.

Betrakta betyget som 4,5.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *