City of Ember

16 februari 2009

Regissör: Kenan, Gil

Originaltitel:

År: 2008

Längd: 95 min

Skådespelare: Bill Murray, Tim Robbins, Harry Treadaway, Saoise Ronan.

Jag skulle vilja beskriva den här filmen som ett guldkorn i science fiction-genren. Det är inget flashigt rymdfarande, inga explosioner, uppfriskande fritt från utomjordingar med veckade pannor.

Istället börjar vi i en underjordisk stad, 200 år efter världens ände. Vad exakt som hände får vi inte veta, utan vi slussas direkt ner genom åren till slutet av staden Embers livstid i underjorden, när generatorn börjar ge upp och matförråden börjar tryta. Där nere går livet sin gilla gång i en underlig stad bland rör, maskiner, växthus och grottor. En stad som har glömt sitt arv och sedan länge tappat bort vägen till ytan.

Doon Harrow och Lina Mayfleet är två unga människor i Ember som precis har tagit steget ut i vuxenlivet och fått sina yrken – Doon blir rörläggare och Lina budbärare. De försöker ta till sig sina karriärer, men snart upptäcker Doon underliga saker i de enorma rörsystemen under Ember, och Lina betros med underliga meddelanden. Dessutom dyker det upp en gammal låda i deras liv, en låda som kan innehålla vägen ut ur Ember. Och det pressar på – generatorn börjar kollapsa och allt oftare vilar Ember i ett fullständigt mörker i underjorden.

Det som följer är en snabb och smart film som spelar såväl på sina unika miljöer som på klassiska vändningar. Samhället i Ember präglas av en fascinerande barnslighet i tänkandet… Efter att generationer har kommit och gått i en liten stad i mörkret har de vuxna tappat perspektiv, framåtanda och ambitioner utöver att göra det bästa av situationen – som någon i livstids fängelse. De unga ställer frågor och är vetgiriga, men det finns inga svar. Bara hotet om evigt mörker.

Utmärkta skådespelarinsatser, främst av okända skådisar, men med en småsint och åpen Bill Murray som borgmästare. Särskilt Saoise Ronan, som spelar Lina Mayfleet, hoppas jag få se i fler filmer framöver! Musiken påminner mig om en korsning mellan Dark City och Titanic… det är snabba, oundvikliga toner som talar om mardrömmar, kugghjul, undergång och hoppet om flykt. Det är en underbar musik, men den repeteras väl mycket. Det känns som när man är på fest hos någon och denne någon bara lägger in två favoritlåtar i sin mp3-lista och sedan trycker på upprepa. Hur bra musiken än var i början av kvällen, så efterlyser man snart lite variation.

Det är snabbt, underhållande, fascinerande och läskigt på samma gång. Tittaren är snart lika nyfiken som Doon och Lina på vad som finns utanför Ember, och resan upp mot ytan känns på samma gång spännande och sorglig. City of Ember har hittat en underbar ton och för mig talar den till det som är hjärtat i science fiction.

Det här är, helt enkelt, ett guldkorn som man inte får missa.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *