Conan the Barbarian

25 maj 2005

Regissör: Milius, John

Originaltitel:

År: 1982

Längd: 129 min

Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, James Earl Jones, Max von Sydow, Sandahl Bergman

Between the time when the oceans drank Atlantis, and the rise of the sons of Aryas, there was an age undreamed of. And onto this, Conan, destined to wear the jewelled crown of Aquilonia upon a troubled brow. It is I, his chronicler, who alone can tell thee of his saga. Let me tell you of the days of high adventure!

När Conan är en liten pojke kommer fienden till byn. De plundrar och dödar alla utom barnen. Conan säljs till slaveri och används först till hårt arbete, senare som underhållning när han tvingas slåss på liv och död inför en vrålande publik. En dag släpps han fri och beger sig ut i världen. Han blir vän med Subotai, en tjuv och bågskytt, Valeria, en krigarkvinna, och slutligen en trollkarl. De ges i uppdrag av landets kung att stjäla tillbaka hans dotter från ormdyrkaren och den store religiösa ledaren Thulsa Doom, som i sin ungdom var samme krigsherre som mördade Conans folk.

Conan är en unik och speciell film som försökte, och lyckades, med att göra någonting annorlunda. Det är en episk saga som berättas, om Conans förvandling från pojke till man, från slav till hjälte. I bakgrunden förändras världen, nya makter bekämpar de gamla och världen blir en mycket levande och dynamisk plats som påminner om forna inre Asien. Flera romantiska och mytologiska bakgrundskoncept som t.ex. ”stålets gåta” återkommer dessutom som en röd tråd genom filmen, men trots alla ingredienser lyckas man hålla fokus på det som historien handlar om.

Kostymerna känns helt oöverträffat rätt på skådespelarna. Under filminspelningen fick de bära sina scenkläder under alla repetitioner, vilket märks mycket positivt på resultatet – skådespelarna ser mycket vana ut i kläderna och kläderna har fått den där känslan av att ha burits under en mycket lång tid. Det skapar en bra realistisk känsla. Även övriga prylar ser äkta och välgjorda ut. Särskilt imponerar svärden som Conan och Rexor pucklar på varandra med – det är oerhört tunga vapen och det är verkligen mäktigt att inse att männen faktiskt tar i så ordentligt i sina slag att de faktiskt skulle ha dödat varandra om de hade missat.

Skådespelarinsatserna är mycket bra och castingen har verkligen gjorts perfekt. Aldrig har en roll passat Arnold Schwarzenegger bättre än den muskelöse barbaren som för det mesta bara behöver säga ”Crom!” och se farlig ut. Alla skådespelarna får ofta spela lite övertydligt med tydliga gester och en och annan posering, men det passar faktiskt stämningen och stilen utmärkt och bidrar till känslan av att det är en saga eller legend man tittar på. James Earl Jones passar perfekt som den religiöse ledaren och krigsherren Thulsa Doom. Han har ett antal riktigt odödliga repliker som naturligtvis kommer helt till sin rätt med hans djupa Darth Vader-röst.

Filmens stora styrka är dock musiken, och häri ligger också den stora anledningen till att filmen fortfarande står sig efter drygt 20 år. Filmen har nämligen minimalt med dialog. Den berättar istället historien genom ett underbart artistiskt bildspråk och det bästa och mäktigaste soundtacket någonsin. Det är ett oerhört välgjort och genomarbetat soundtrack, som både passar filmen perfekt OCH fungerar på egen hand. Från de tunga trummorna i ”Anvil of Crom”, de suggestiva stråkarna i ”Gift of Fury”, de heroiska tongångarna i ”Riddle of Steel” till den sorgsna men vackra ”Orphans of Doom”… detta är ett soundtrack som har allt, och det bär inte bara upp filmen, utan får den att lyfta till en alldeles unik plats i filmhistorien. Musik är odödlig och tack vare att filmen berättar sin historia genom musiken kommer den att leva mycket, mycket längre än om den hade berättat sin historia med dialog.

Den lilla dialog som finns är noggrant skriven på ett sätt som påminner lite om Härskarringen-filmerna, då varje replik är genomtänkt och bidrar till historien eller legenden, eller tjänar kom komplement till musiken. Det är inget dösnack någonstans, utan allt som sägs hör till legenden på ett mycket effektfullt sätt. Specialutgåvan har dock ett mycket märklig ny scen, där Conan innan slutstriden börjar yra om blåbärsplockning. Första gången stördes jag enormt av den scenen, men nu har jag börjat inse att den lägger till en ny dimension till filmen där man får en glimt av det liv som kunde ha varit.

Dimensioner finns det mycket gott om i filmen. Det är en sån där film som man ser någonting nytt i varje gång man ser den och som kan uppskattas på olika sätt olika gånger. Jag har dock mina favoritscener, en är när Conan inför striden bland stenarna säger en bön till sin gud, Crom:

Crom, I have never prayed to you before. I have no tongue for it. No one, not even you, will remember if we were good men or bad. Why we fought, and why we died. All that matters is that today, two stood against many. Valor pleases you, so grant me this one request. Grant me revenge! And if you do not listen, the HELL with you!

Detta är en film som fantasyälskare inte får missa. Fantasyelementen tar inte över historien, men de finns där i bakgrunden och känns realistiska och trovärdiga, ofta med en romantisk eller sagoaktig ton, som t.ex. en orm som förvandlas till en pil. De flesta fantasyelementen är dock diskreta och skapas mer av det personer säger än av vad man faktiskt ser.

Jag ger filmen en femma. Undantaget att ett par av specialeffekterna har åldrats något så finns det helt enkelt inga fel med den här filmen. Conan Barbaren är en unik och speciell film med en oöverträffad musik och ett vackert och välgjort bildspråk som förmedlar en känsla av saga och legend. Och när filmen är slut minns man fortfarande de klockrena replikerna, de visuellt imponerande bilderna, och bultandet av Croms hammare mot städet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *