Curse of the Ring

25 januari 2006

Regissör: Edel, Uli

Originaltitel:

År: 2004

Längd: ca 3 timmar

Skådespelare: Benno Fürmann, Kristanna Loken, Alicia Witt, Julian Sands, Samuel West, Max von Sydow, Robert Pattinson, Mavie Hörbiger, Aletta Bezuidenhout, Sean Higgs, Götz Otto, Ralf Moeller, Tamsin MacCarthy, Leonard Moss, Ryan Slabbert

I Europa vid den tid då de gamla gudarna börjar blekna bort inför kristendomens utbredning växer den föräldralöse Eric upp hos smeden Eyvind. Han vet inte att hans riktiga namn är Siegfried och att han är av kungligt blod. En natt faller en meteor och Eric ger sig ut för att hitta nedslagsplatsen. Väl där möter han en annan med samma syfte. De slåss, och den han besegrar i striden visar sig vara Brunnhild, Islands dittills oövervinneliga krigardrottning. Kärlek uppstår och han lovar att resa till henne på Island senare.

Eric och Eyvind reser till Burgund för att sälja svärd. Där härjar draken Fafnir, som Eric dräper. Han lägger också vantarna på skatten i drakens grotta, trots att skattens spöklika väktare varnar honom för den förbannelse som skoningslöst drabbar alla som gör anspråk på guldet. Hans bragd ger honom en plats i den kungliga gemenskapen i Burgund, där några möter honom med vänskap eller kärlek medan andra smider ondsinta planer för att utnyttja honom så mycket som möjligt. Den burgundiska prinsessan förälskar sig i Eric. Och på Island väntar Brunnhild.

Curse of the Ring (eller Ring of the Nibelungs) är en tretimmars miniserie i två delar som är baserad på gamla berättelser som den isländska Völsungasagan och den germanska Nibelungens ring. För regissören Uli Edel var det här ett projekt han hade drömt om att genomföra väldigt länge, och nog märks det att det är gjort med kärlek och entusiasm. Om namnet verkar bekant beror det förmodligen på att han tidigare har kört en viss roman av Marion Zimmer Bradley genom köttkvarnen, plockat ihop slamsorna och kallat resultatet The Mists of Avalon. Även i Curse of the Ring blandas och vänds det ganska friskt när det gäller ursprungsberättelserna, men det stör mig inte alls.

Så hur blev soppa á la Edel den här gången då? Riktigt god, faktiskt. Visuellt är Curse of the Ring fin, riktigt sagomysig ibland, även om specialeffekterna har en del brister. Exempelvis ser draken Fafnirs håla – och stackars Fafnir själv – ganska b ut. Men en film som är bra i övrigt överlever självklart lite taskiga animationer.

Curse of the Rings första del har länge en glad och stundtals lite tramsig ton, med en hel del skämtande och med slagsmålsscener man snarare skrattar åt än imponeras av. Det verkar vara en kul äventyrsfilm, helt enkelt. Men allt eftersom förbannelsen och intrigerna snor sina trådar kring Eric/Siegfried och de andra påminns man mer och mer om de sagor som filmen baseras på. Det här är en tragisk berättelse av det slag som inte kan sluta med annat än massor av död och sorg. Den andra delen är därför också bättre än den första. Den är intensiv, spännande, dramatisk och sorglig. Den skojfriska sparka-röv-fantasyn känns här väldigt långt borta.

Ytterligare ett skäl till att andra halvan än bättre är att Brunnhild, magnifikt gestaltad av valkyrielika Kristanna Loken (känd från Terminator III), får en mycket större roll. Skådespelarna är i stort sett ett kompetent gäng, men Kristanna Loken drar min uppmärksamhet från dem alla. Sällan har jag sett någon utstråla sådan styrka. Hon är drottning Brunnhild, hård som berg och kall som isländska vintervindar. Samtidigt kan hon också trovärdigt visa svaghet, kärlek och sorg. Brunnhild har antagligen det bredaste känsloregistret av karaktärerna, det spänner hela vägen från styrka och obändig säkerhet till total förkrossning och svaghet.

Jag minns från Edels filmatisering av The Mists of Avalon att jag tyckte att valet av skådespelare var lyckat. Även här finns flera som är värda att nämna. Alicia Witt gör ett bra jobb som prinsessan Kriemhild, som med sin bräcklighet är något av en motsats till Brunnhild. Kungen i Burgund spelas av Samuel West, som har en lång meritlista. För fantasyfans är det kanske intressant att veta att han spelade kung Caspian i BBC:s Narnia-serie på 80-talet. Här spelar han den mänskligt vacklade Gunther, en kung som i grunden vill väl, men som för att undvika att visa sig svag fattar beslut som får katastrofala följder. Hjälten och huvudpersonen Eric/Siegfried spelas av tyska stjärnan Benno Fürmann. Han fungerar i båda avsnitten, men passar ändå bäst i det ljusare första. I den andra blir han utklassad av både Kristanna Loken och Alicia Witt. Och som Eyvind har vi Max von Sydow. Curse of the Ring var hans 121:e film.

Trots alla mina positiva kommentarer är allt såklart inte frid och fröjd. Stämningsförskjutningen i handlingen, från ganska glatt äventyr till tragiskt drama, gör att filmen känns ojämn. Dessutom är den ibland övertydlig, som om tittarna verkligen behövde få saker slängda i ansiktet för att förstå. Det var länge sedan jag hade så otroligt svårt för att sätta ett betyg. Andra delen är värd en fyra, men den första? Den är snarare en trea. Så se betyget som 3,5.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *