Dagens Väktare

4 december 2012

Regissör: Timur Bekmambetov

Originaltitel:

År: 2006

Längd: 2 tim 20 min

Skådespelare: Vladimir Menshov, Maria Poroshina, Konstantin Khabensky, Aleksei Chadov, Viktor Verzhbitsky, Galina Tyunina, Gosha Kutsenko, Valery Zolotukhin, Zhanna Friske, Rimma Markova, Dima Martinov

När jag såg hitten Nattens Väktare(Nochnoy dozor) visste jag att jag hittat en av de bästa och mörkaste historierna i filmvärlden. Man känner sig alltid lite olustig inför en uppföljare för risken är att det blivit ett hopkok för att tjäna pengar. Den som funderar på att se Dagens Väktare(Dnevnoy dozor) har dock inget att oroa sig för. Filmatiseringarna av Sergie Lukenyenkos romaner är fortfarande bland det bästa jag sett i mörk fantasy.

Nutida Moskva. Konflikten och balansen mellan ljusets och mörkrets krafter är resultatet av en medeltida fred mellan de motsatta sidorna. Men jämvikten är för alltid rubbad nu, och kriget är ett faktum. Anton fortsätter att slåss mot mörkrets krafter. Genom att få tag på en magisk krita försöker han att rädda Moskva från förintelse och samtidigt rädda sin son. Han stöter på problem när han anklagas för mordet på vampyrer från den mörka sidan.

Scentematisk var förra filmens tema mörker, den här filmens tema är ljus. Vilket är ironiskt eftersom mörkrets makter är Dagens väktare. Första filmen var väldigt rörig och det var svårt att förstå vem som var vem. Men i och med att man lärt känna karaktärerna nu är det mycket enklare att njuta av uppföljaren.

Första filmen var baserad på den första av tre noveller i första boken. Dagens Väktare är en kombination av de två andra. Tänk på hur många filmer som skulle kunna göras om man fortsatte så här.

Humorn kommer och går men när den kommer så kommer den oväntat och då känns det som en lättnad att kunna se att humor existerar i en sådan här mörk historia.

Specialeffekterna är ännu bättre än i Dagens Väktare, inte för att första filmen såg billig ut eller något, Gud nej. Men när man ser en bil köra längs en husfasad utan att låta det distrahera från huvudberättelsen så kan man inte låta bli och säga: “In your face!” till Hollywood.
Läs noga, det är så här man berättar en bra historia.

Det bästa är att ingen i Sergie Lukenyenkos berättelser är helt ond, ingen är helt god. Kostya bestämmer sig för att acceptera sitt vampyriska arv istället för att leva i rädsla. I början verkar det som att häxan Alisa förför honom i manipulativt syfte men i slutet visar det sig att hon faktiskt älskar honom helhjärtat.

Också de på ljusets sida kan begå misstag eller förråda varandra. Anton ljuger och stjäl från sina arbetsgivare för att täcka för sin sons brott, allt i kärlekens namn. Det största temat är nog Svetlana mot Egor i deras kamp om Antons kärlek. Eftersom han älskar de båda riskerar han att förlora båda.
Även om inte alla karaktärerna är sympatiska är deras motiv väldigt mänskliga och berättelsen blir mycket mäktigare tack vare det.

Det sorgliga är att Timur Bekmambetov verkar inte komma fortsätta på filmerna. Påsen knyts ihop i den här filmen och vi verkar inte få komma tillbaka till mörka Moskvas övernaturliga gator, fulla av vampyrer varulvar och häxor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *