Dead of Summer

6 november 2016

Regissör: Adam Horowitz m.fl.

Originaltitel:

År: 2016

Längd: 10 avsnitt

Skådespelare: Elizabeth Mitchell, Elizabeth Lail, Alberto Frezza, Mark Indelicato, Ronen Rubinstein, Paulina Singer, Zelda Williams, Eli Goree, Amber Coney

Är du av någon anledning sugen på dålig skräck? Dead of Summer är en skräckis i tio avsnitt, med mord, ockulta riter och demoner, som utspelar på ett sommarläger mot slutet av 80-talet. Att DoS utspelar sig innan mobilernas tid är nog en förutsättning för att de vuxna karaktärerna ska kunna bete sig så oansvarigt att de låter lägret fortsätta, trots att det pågår skumma saker – idag hade det räckt med ett meddelande eller ett foto så hade det kryllat av föräldrar som vill hämta hem sina barn. Antar jag, i alla fall. Skräckgenren har ju sina metoder för att låta orimliga saker fortsätta bara för att hålla offren där de är. Men hur som helst. Jag var på väg att dumpa DoS efter två röriga och ganska trista avsnitt, men av någon dum anledning såg jag ett till, och . Då tippade den över kanten ner i crazybananasland och gick från dålig och tråkig till dålig och fnissframkallande, vilket ofta är en oemotståndlig kombination för mig.

Lägret Camp Stillwater ligger ute i skogen vid en fin sjö och anordnas av Deb, som hade sitt livs bästa sommar när hon själv var ledare på Stillwater som ung. Hon är en av de få vuxna i persongalleriet, och som sådan allmänt värdelös. Som jag nämnde borde varje rimlig person ha avbrutit lägret efter det första dödsfallet, men det gör hon inte. Kanske har det, ur manusperspektiv, att göra med att barnen på lägret är oviktiga för storyn. Det är gruppen av nästan vuxna ledare som utgör huvudpersonerna och barnen får mest vara med i bild när deras närvaro ska säga oss något om huvudpersonerna. Ungarna är helt enkelt känslorekvisita.

“Death by satanist is pretty punk rock” – Drew

Ledarna, vars namn jag snabbt glömde bort, är i sedvanlig ordning olika typer som får representera varsitt problem – mobbning, kroppsideal osv. Det är lite som att serieskaparna har suttit med en lista över potentiella tonårsproblem och prickat av för att få med så många som möjligt. Serien försöker nog fördjupa och gå under ytan, visa att karaktärerna är mer än de typer de först framställs som genom att göra tillbakablickar på deras liv innan lägret, men det görs på ett mestadels ytligt och klumpigt sätt. Exempelvis tycker jag att det är intressant att de i karaktären Alex vrider till bilden av “the American dream” genom att ta upp de fördomar och den kassa behandling som en familj från Ryssland möts av efter sin flytt till USA, men liksom mycket annat är det för yxigt och övertydligt för att riktigt funka. Dock pluspoäng för en söt romans mellan homosexuelle Blair och transkillen Drew, som inte har berättat för de andra att senast de sågs kände de honom som Andrea. (Vilket är lite intressant att jämföra med årets stora hit Stranger Things, som också är skräckig och nostalgisk och utspelar sig på 80-talet. Stranger Things är tusen gånger bättre på de flesta sätt, men man kan ju inte påstå att de har gjort något nytt när det gäller vilka sorts karaktärer som får ta vilken sorts plats. Inte för att Dead of Summer gör något revolutionerande heller, men de har i alla fall tänkt lite och försökt göra något.)

Förutom de de klumpigt skrivna och stelt spelade karaktärerna bjuder DoS även på en osammanhängade röra till handling, fula effekter och skräckelement som inte är läskiga. Däremot är de ganska roliga med sin WTF-faktor. Jag kan inte rekommendera någon att se det här larvet, men om ni av någon anledning skulle känna er lockande så har jag ett test åt er:

deadofsummer2

Tyckte du att den bilden var jätterolig? Nej? Håll dig då borta.

(Tidigare publicerad i lite längre version på bloggen Den onda cirkeln.)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *