Den Modiga Lilla Brödrosten

2 oktober 2013

Regissör: Jerry Rees

Originaltitel:

År: 1987

Längd: ex. 60 min 02 sek

Skådespelare: Deanna Oliver, Timothy E. Day, Jon Lovitz, Tim Stack, Thurl Ravenscroft och Wayne Kaatz

En brödrost och dennes vänner; en elektrisk filt, en bordslampa, en dammsugare och en radioapparat, har lämnats ensamma i ett sommarhus för att de är för omoderna. Tillsammans ger de sig ut i världen för att söka rätt på husets älskade ägare.

Berättelsen kanske låter bekant för det här var en av de första sådana berättelser (helt säkert den första animerade).
Baserad på science fiction författaren Thomas M. Dischs barnbok var Den Modiga Lilla Brödrosten min favoritfilm när jag var liten. Den var hjärtvärmande rolig, läskig, inspirerande och spännande. Jag undrade nu när jag är vuxen om jag skulle komma att uppskattade den som jag gjorde när jag var liten. Jag gillade den fortfarande men på grund av andra anledningar.

På grund av Disneys avslag och den allmänna mobbningen av animerad filmer på 80-talet så fick filmen aldrig biorelease utan blev ett riktigt kultfenomen. John Lasseters (även om han inte är med i eftertexterna) var besviken av Disneys behandling av filmen, bestämde sig för att vända sig någon annanstans som så småningom skulle leda skapelsen av Pixar. Så vi har mer att tacka Den Modiga Lilla Brödrosten för än man kan tro.

Apparaterna är övergivna och sorgsna och man kan känna deras desperation och frustration genom Fläkten som ger den kanske mest känsloladdade scen jag sett i en animation någonsin. Detta ger filmen en melankoliska och ibland hallucinatorisk känsla (speciellt när de möter djur som inte kan tala). Men det finns riktigt läskiga scener. Och jag är riktigt tacksam för att de vågar göra en barnfilm obehaglig.

Karaktärerna går verkligen genom helvetet för att hitta sin ägare och det är tillräckligt med variation i deras design för att jag ska köpa det. Radion har till exempel inga mänskliga drag utan kommunicerar med en överdrivet dramatisk och rolig radioröst. TV har en gubbe på skärmen som pratar med världen utanför. Men karaktärerna bråkar och är sarkastiska fram och tillbaka så det känns som riktiga personer.

Om du gillar 80-tals referenser så kommer du gilla den här filmen. Landskapen är lika vackra som läskiga. Sångerna är inte lika bra som jag minns dem, främst för att de är så beroende av det visuella i scenerna att jag märker att sångernas kvalitet. Animationen är så klart gammal vid det här laget men på något sätt funkar det för filmen. Precis som apparaterna så är filmen gammal och vi har glömt bort den. Vi känner att vi alltid måste förnya och förbättra men stämmer alltid det. Vad lämnar vi kvar om vi bara tittar framåt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *