Dinotopia

15 mars 2006

Regissör: Brambilla, Marco

Originaltitel:

År: 2002

Längd: 250 min

Skådespelare: Tyron Leitso, Wentworth Miller, David Thewlis, Katie Carr, Jim Carter, Lee Evans

Ett familjefantasyäventyr med talande dinosaurier borde väl vara exakt lika löjligt som det låter? Det är hur som helst det som 2002 års Dinotopia behandlar. När två bröder, Karl (Tyron Leitso) och David Scott (Wentworth Miller) med sin far kraschlandar med sitt flygplan hamnar de i en helt annan värld, modern teknik är som bortblåst och människan lever sida vid sida med dinosaurier. Världen kallas Dinotopia och är i stora problem. Solstenarna som driver och förser stället med ljus samt håller de elaka dinosaurierna borta från civilisationen håller nämligen på att slockna. Någon måste därför snarast bege sig till den undre världen och “hitta ljuset”. Av någon outgrundlig anledning blir det Karl och David som får ta saken i egna händer med hjälp av den fege borgmästarens dotter, Marion (Katie Carr) och den skumme Cyrus Crabb (David Thewlis).

Som trogen följare av serien Prison Break är det ett tråkigt konstaterande att Wentworth Miller sköter sig exceptionellt dåligt i rollen som David. Kanske passar han bättre till serier, vad vet jag? Men det är ingen hög nivå på skådespeleriet från mannens sida. Uppfattningen kan i och för sig grunda sig i den stapplande inledningen av filmen där i synnerhet dialogerna är totalt värdelösa. Andra saker som får en att klia sönder sin hårbotten är den krystade spelningen på den gamla klyschan två vänner/bröder – en tjej och det faktum att de knappt verkar bry sig om att de kommit till ett ställe där livs levande dinosaurier knallar omkring på gator och torg. Vissa repliker är direkt skrattretande kassa och till en början är storyn lika rolig som att spela bingolotto utan lott. Men någonstans i mitten av filmen så vänds steken. Och även om första sidan blivit totalt vidbränd görs nu allt för att den andra sidan skall gå ett bättre öde till mötes. Och man lyckas faktiskt. Trots fortsatt tveksam skådespelarinsats signerad Miller blir äventyret riktigt spännande och när filmen är slut har man mer eller mindre glömt bort den pinsamma inledningen. På plussidan hamnar också de vackra miljöer vi får ta del av och då talar jag speciellt om vattenfallsstaden som är riktigt vacker.

Så vad ger man för ett betyg till en film som först är direkt dålig för att sedan bli riktigt bra? Det logiska vore väl att betyget skulle landa på en stark tvåa men eftersom helhetsintrycket till slut inte påverkades speciellt mycket av inledningen väljer jag ett högre betyg. Dinotopia blev alltså en tämligen gemytlig upplevelse trots allt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *