Doom

26 april 2006

Regissör: Bartkowiak, Andrzej

Originaltitel:

År: 2005

Längd: 108 min

Skådespelare: Karl Urban, The Rock, Rosamund Pike, Dexter Fletcher m.fl.

Omslaget stoltserar med den något utslitna men ändå underbara taglinen “No one gets out alive” och redan här vet man att det är en stiltypisk always outnumbered, never outgunned-rulle man har att se fram emot. Att konvertera spel till film har dock en historia bakom sig som inte är helt lysande men Doom känns faktiskt som ett koncept som borde fungera så länge man inte blandar in för mycket oväsentligheter såsom dialoger och handling. Storyn är också väldigt enkel. Något har gått väldigt fel på en station på Mars där människan sedan många år tillbaka bedrivit forskning och det är upp till “Rapid Response Tactical Squad” (visst är det underbart!) att lösa problemet på bästa sätt, det vill säga att döda allt som rör sig.

Det enda som oroar mig innan jag matar in skivan i spelaren är att “The Rock” har en av huvudrollerna. Med Scorpion King färskt i minnet vet jag att hans skådespelartalang ligger en bra bit under standarden även för hjärndöd muskelaction. Men The Rock, eller Dwayne Douglas Johnson som han egentligen heter, imponerar faktiskt med en fullt godkänd insats filmen igenom. Faktum är att skådespelarna överlag håller hög klass, vilket är otroligt ovanligt för genren, och det är roligt att se Karl Urban (Lord of the Rings) i en av huvudrollerna. Det är dock inte i skådespelarna den här filmen har sin styrka. Den ligger givetvis i överproducerade specialeffekter, fyndiga kommentarer, löjligt stora skjutvapen och en stor dos intensiv action. Jag skall erkänna att jag myste varje minut av filmen och när man mot slutet ändrade kameravinkeln till klassisk Doom-stil var rysningarna ett faktum. Jag kan inte påstå att jag blev berörd av filmen på något sätt eller att jag gick och tänkte på den efter att eftertexterna rullat, men det är knappast filmens syfte. Doom vill inte förmedla något budskap eller chockera med listiga regitrix. Doom vill underhålla och det gör den riktigt bra. Det är endast en scen jag ställer mig skeptisk till och det är när The Rock tittar med kåta ögon på sin nyfunna BFG (Big Fucking Gun), lite löjligt även för min genom år av Dolph Lundgren-dyrkande härdade smak.

Doom blandar framgångsrikt recept från klassiska föregångare såsom Alien och Universal Soldier och kryddar sparsamt med egna påfund. Slutprodukten är otroligt bra med det höga tempot som sin främste bundsförvant. Påkostat och snyggt och rekommenderat för alla som vet med sig att de gillar filmer där storleken på vapnet är viktigare än kvaliteten på handlingen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *