Doomsday

18 maj 2008

Regissör: Marshall, Neil

Originaltitel:

År: 2008

Längd: 1 tim, 44 min

Skådespelare: Rhona Mitra, Bob Hoskins, Malcolm McDowell, MyAnna Burning, Craig Conway, Lee-Anne Liebenberg, Adrian Lester, David O'Hara m.fl.

Doomsday, som nyligen hade biopremiär, är den senaste filmen om skräckinjagade virus i en inte särskilt avlägsen framtid. Här är det Skottland som drabbas, så till den grad att hela landet spärras in. På land byggs en mur från kust till kust och till havs patrullerar kustbevakningen. Befolkningen lämnas att dö.

30 år senare dyker viruset upp igen i London. Några högt uppsatta i regeringen vet att det finns överlevande i Skottland och finns det immuna människor så borde man kunna skapa ett botemedel. Japp, någon måste dit och leta. Uppdraget går till major Eden Sinclair, spelad av Rhona Mitra som ständigt ser sur ut på ett väldigt modelligt sätt.

Jag hade väntat mig en helt vanlig actionfilm, men när Sinclair är vid muren och dess automatiska vapensystem skjuter ihjäl en stackars kanin så att blodet sprutar började jag ana att så inte riktigt var fallet. Sedan rullar det på. I Glasgow verkar befolkningen utgöras av tatuerade punkfriserade kannibaler med skelettdelar och annat fint på sina fordon och ute på landet, bosatt i ett slott, härskar en vetenskapsman vars krigare har rustning och hästar. Och oavsett plats så kapas det kroppsdelar för glatta livet.

Det klarnade mer i efterhand, då jag läste att filmen regisserats av Neil Marshall som för några år sedan skapade det minst sagt splattriga varulvsspektaklet Dog Soldiers (som jag för övrigt gillade på ett lite äcklat sätt). Doomsday känns som ett hopkok av lite allt möjligt och är full av filmnördiga referenser till andra dystopiska och postapokalyptiska filmer, i synnerhet Flykten från New York.

Hur bra är då Doomsday i jämförelse med sina inspirationskällor? Inte särskilt bra alls. Orealistiska luckor och fånig dialog är saker man kan störa sig på även om man står ut med de flygande kroppsdelarna, men vad en sådan här film främst lever på är underhållningsvärde och tyvärr är den till en början mest bara trist, även i actionscenerna. En actionfilm med tråkiga actionscener, ja, ni fattar ju att det inte funkar då. Jag gillar dock den pessimistiska stämningen som kommer ur att det finns så få ”goda” människor och att de som är goda till stor del är maktlösa. Samtliga tre folkgrupper styrs av as och Sinclair, tja, hon gör mest bara sitt jobb. Det tar sig, efter sådär halva tiden, med ökat tempo och bland annat en lång biljakt med så många idiotiska inslag och Road Warrior-stölder att man bara kan le åt den. Där kom underhållningen. Tack. Tyvärr för sent.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *