Ella Enchanted

27 juli 2005

Regissör: O'Haver, Tommy

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 96 min

Skådespelare: Anne Hathaway, Hugh Dancy, Cary Elwes, Minnie Driver, Eric Idle

När Ella av Frell (Anne Hathaway) är ett litet barn så får familjen besök av en något illa beryktad god fé som ger Ella gåvan av lydnad. I sitt liv måste hon därefter alltid göra allting som folk säger till henne. Hon tar sig igenom barndomen utan att bli knäpp, men när hennes pappa tar hem en elak styvmor och två elaka styvsystrar blir livet plötsligt mycket svårare … särskilt när de listar ut hennes hemlighet. Snart kommer också Prince Charming (Hugh Dancy) till trakten. Han ska snart krönas och ta över landet från sin farbror (Cary Elwes), som har härskat sedan kungens död. Charming är omåttligt populär och jagas av horder av flickor vart han än går och är dessutom tämligen naiv och ovetande om hur det egentligen står till i landet: alferna är förtrycka och trollen tvingas arbeta som slavar.

Naturligtvis träffar Ella och Charming på varandra. Ella är då ute på ett uppdrag för att hitta sin goda fé och få henne att ta tillbaka sin gåva så att hon ska kunna leva ett drägligt liv. Till sin hjälp har Ella en talande bok, en alv som inte är det minsta intresserad av att sjunga och dansa utan istället vill bli advokat, och så den charmige Prince Charming. Under resan visar det sig att någonting inte står rätt till i landet – kan det vara den osympatiske farbrodern som planerar någonting?

Filmen är trevlig och påminner lite om en gulligare variant av Shrek. Det är samma typ av humor där man i en medeltida miljö har rulltrappor och fanclubs. Humorn i Ella är dock inte lika kul alla gånger. Hennes förbannelse orsakar en hel de skämt och många av dem är riktigt roliga när hon tvingas gå dit hon inte vill eller spöa sina anfallare. Men ibland blir humorn riktigt töntig när folk säger åt henne att ”shake your booty” och liknande.

Specialeffekterna är inte de bästa. En uppenbarligen datoranimerad orm sticker i ögonen och när Ella och hennes vänner kommer till jättarna så känns det inte direkt som att de har krympts med samma teknik som hobbitarna i Lord of the Rings … det sticker i ögonen och man får aldrig någon illusion av att jättarna är stora.

Skådespeleriet är helt okej. Ingenting som imponerar något oerhört, men Hathaway och Dancy fixar huvudrollerna med ganska lagom balans mellan humor och gulligull. Här och var ser man kända ansikten i små biroller, t.ex. spelas en av jättinnorna av supermodellen Heidi Klum.

Filmen slänger in en hel massa bihistorier och bipersoner och små koncept som kunde ha blivit mycket roande om de hade fått lite mer utrymme eller få utvecklas lite mer, men som det är nu så försvinner intressanta småhistorier ut i kulisserna, viktiga bipersoner glöms bort totalt och filmen känns inte riktigt ”hel” på grund av detta. Ella springer runt och gör sin pryl, men tittar aldrig tillbaka och tänker inte på vännerna hon sårat. Det saknas någonting i den här filmen: att hålla ihop alla de koncept och personer som kastas in i den. Det känns som att filmen slösar bort sin potential, särskilt som de duktigaste skådespelarna hålls i bakgrunden.

Trots sina problem är detta en mycket trevlig, gullig och underhållande film. Den påminner lite om Shrek och kan vara ett utmärkt bot mot Shrek-abstinens. Om man inte har för höga förväntningar kan man verkligen låta sig trollas bort en stund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *