En vampyrs bekännelse

4 april 2012

Regissör: Neil Jordan

Originaltitel:

År: 1994

Längd: 123 min

Skådespelare: Brad Pitt, Tom Cruise, Antonio Banderas, Christian Slater och Kristen Dunst

Jag frågade en god vän som var het på vampyrer om det fanns några Draculafilmer värda att se. Han sa åt mig att sumpa Dracula och kolla på den här istället. Med hans ord i huvudet köpte jag boken på rea. Eftersom jag tyckte om den tänkte att filmen skulle man villa se. Jag blev överraskad att se namn som Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollerna och spände mig för att se om det skulle funka.

Journalisten Daniel Malloy anländer till ett hotellrum där en man som påstår sig vara en vampyr befinner sig. Daniel är först skeptisk men när mannen rör sig omänskligt fort inser Daniel att han talar sanning. Mannen presenterar sig som Louis de Pointe du Lac och ber Daniel intervjua honom. Louis berättar att han för 200 år sedan var deprimerad och självmordsbenägen över att hans fru och barn dött. En natt när han vandrar i hamnen i New Orleans blir han attackerad av en vampyr vid namn Lestat. Lestat suger blod från honom och berättar att han tänker ge honom ett val han aldrig fick; dö eller bli vampyr.
Louis väljer senare att bli vampyr och börjar dricka blod från Lestat.

Filmen är typiskt läskigast i början men blir bättre medans historien växer fram. New Orleans och Paris miljöerna ser otroligt autentiska ut och lyckas fånga 1800-tals känsla. Och de lyckas göra det utan att filmen känns som kostymfilm utan djup. Det finns förvånansvärt lite dataanimationer och de som finns ser otroligt verklighetstroget ut. Lika bra är Elliot Goldenthals bakrundmusik som ger precis lagom läskig atmosfär till filmen.

Man känner inte igen Tom Crusie som Lestat och även om hans onda karaktär inte är den mest komplexa så lyckas han gestalta honom mycket bra och man kan knappt slita ögonen. Brad Pitt ger en lika tillfredsställande föreställning som stackars skuldplågade Louis. Antonio Banderas som Armand är lite för gammal och pampig men lyckas i slutet. Men bästa av alla är elvaåriga Kirsten Dunst som vampyrflickan Claudia som lyckas sno åt sig rampljuset flera gånger från så kända skådespelare. Trots att hon inte är så blodtörstig som jag föreställde mig.

Samma filosofiska budskap runt liv och död utforskas dramatiskt. Likaså med de sexuella undertonerna och vampyrernas livsstil. Det ligger något sorgligt över vampyrerna som är helt ensamma i världen tills de tar självmord.

En vampyrs bekännelse är en film med bra story även om den tar tid att komma igång och med allvarligt djup. Gör som min kompis sa: dumpa Dracula och se en vampyrs bekännelse istället och ge dig in mörk berättelse full av blod, svek och tårar som en dag kommer att räknas som en klassiker inom vampyrfilm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *