Eragon

21 december 2006

Regissör: Fangmeier, Stefan

Originaltitel:

År: 2006

Längd: 1 h 44 min

Skådespelare: Edward Speleers, John Malkovich, Jeremy Irons, Sienna Guillory m.fl.

När det finns så många bra berättelser att föra ut till en stor biopublik är det synd att man valt en så dryg historia att lägga ner så mycket pengar på, är min första tanke om vinterns stora fantasyfilm, filmatiseringen av Eragon, min andra tanke blir, att om man nu tvunget ska göra en film av det här är det ännu tråkigare att man inte lyckas bättre med de resurser och möjligheter produktionen haft. Christoffer Paolinis drömsaga har alltså slutligen nått biodukarna världen över, den hårdlanseras som årets äventyrsfilm och man vänder sig direkt till den unga, drömmande och illusionerade publik som är fantasyfansen, övriga har prioriterats bort tidigt.

Grundberättelsen är enkel, en fattig bondpojke hittar, en kväll när han är ute i skogen och jagar, en märklig blå sten som snart visar sig vara något helt annat. Stenen är ett drakägg och draken som kort därpå kryper fram säger sig ha väntat tusentals år på den förvirrade, föräldralöse Eragon som plötsligt får höra att han är den Utvalde som ska rädda världen från den Onde Härskaren och hans elaka hejdukar. Strax är Eragons morbror, hos vilken han växt upp, mördad av kungens soldater, han själv är driven på flykt, förföljd och den viktigaste personen i världen och en bitter gammal sagoberättare följer med Eragon och hans ädla drake Saphira, som utbildare, mentor och vän på resan mot rättvisa och frihet. Känns det igen?

För åskådaren känns det gammalt redan från början, historien är ett hopplock av gamla, välkända fantasyberättelser och namnen är i stort sett endast anagram av hjältarna ur desamma. Det stora problemet med denna film är dock inte handlingen, den är som sagt visserligen inte mycket att vara stolt över, utan det är tempot som totalt tar nöjet och förståelsen ur upplevelsen. Filmen känns genomhastad, från början till slut går det hela tiden vidare i ett enda långt andetag, utan paus och utan tid för reflektion och eftertanke rusar våra hjältar vidare från den ena faran till den andra. Det för med sig att man aldrig kommer någon av karaktärerna nära, från ena sekunden till nästa kommer de in i berättelsen för att sedan försvinna direkt igen, utan att lämna några spår eller känslor efter sig. Som bilder på ett vykort man utan betänkligheter knycklar ihop och slänger iväg lämnar man karaktärerna bakom sig utan att ha en känsla av att ha förlorat någonting alls. Även själva berättelsen lider av samma problem; ett antal delar av äventyret känns fullkomligt omotiverade med de ofullständiga förklaringar som ges. Utan vidare rusar den unge spolingen, som på vad som känns som bara ett par dagar lyckats bli en fantastiskt kraftfull magiker och en enastående svärdskämpe, rätt in i farans högborg för ett våghalsigt uppdrag. Väl där får han hjälp av någon som är beredd att riskera sitt liv utan att veta varför eller kunna lämna något trovärdigt motiv till varken sina handlingar eller sin närvaro överhuvudtaget. Likaså känns hela slutberättelsen fruktansvärt osannolik; enligt filmens gestaltning verkar dagarna vara fruktansvärt långa, eller så är alla karaktärer omänskligt effektiva med tanke på att de hinner samla och utrusta arméer, tåga långt och hårt genom halva landet och över berg för att sedan slutligen slåss hela natten, under samma tid som Eragon själv hunnit få av sig kläderna och hälsa på ett par nya vänner.

Det finns få saker som hjälper denna produktion att hålla sig ens med hårtopparna över vattenytan; panorerande kamerasvepningar över stora landskap känns mest malplacerade när de inte ger något sammanhang eller någon förklaring till berättelsen, musiken är monoton, ett par stråkslingor går varv efter varv med minimal variation efter olika situationer och skådespeleriet är, som bäst, knappt godkänt. Jeremy Irons, gör som ledsagaren Brom en hyfsad gestaltning, men har tyvärr ett alltför dåligt manus för att kunna göra något av sin roll, medan debuterande Edward Speleers inte lyckas förmedla någon större entusiasm eller engagemang under större delen av filmen. Endast i de scener han spelar mot den mer rutinerade Sienna Guillory får man ta del av ett något mer övertygande skådespel. Den stora behållningen av filmen är faktiskt Saphira, draken, som är mycket skickligt animerad och med sitt avmätta sätt och charmiga attityd engagerar mer än någon av de mänskliga rollerna lyckas med.

Egentligen är jag inte förvånad, det fanns aldrig särskilt mycket som borgade för en god filmproduktion och det var med låga förväntningar jag satte mig ner för att se filmen, men man kan ju alltid hoppas att man blir glatt överraskad. Denna gång blev jag inte det, vad som presenterades var nära två timmar rörig smörja med magiska eldstrider, taskiga repliker och ett löjeväckande påhittat språk, en film där inget ges tid att förklaras eller utvecklas, allt för att hinna fram till slutet innan den blir för lång. Låt oss hoppas att man inte slösar mer pengar på en uppföljare.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *