Final Fantasy – Advent Children

11 januari 2006

Regissör: Nomura, Tetsuya

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 101 min

Skådespelare: Ayumi Ito, Takahiro Sakurai, Maaya Sakamoto

Så kom den till sist … filmen baserad på Final Fantasy 7, ett av alla tiders mest älskade tv-spel. Personligen har jag dock inte spelat spelet. Håll detta i åtanke när ni läser min recension. En person som har spelat spelet kommer garanterat att ha uppfattat filmen annorlunda.

I huvudrollen ser vi den blonda och coola Cloud, som är ute och gör … någonting. Jag hänger inte riktigt med i vad det är han försöker göra, men det har någonting med sjuka barn och en död tjej att göra, och så en massa mysko snubbar som smyger omkring och ser ut som ärkeskurken Sephiroth. Cloud slåss mot monster i snygga miljöer. Saker går sönder. Clouds kompisar dyker upp och hjälper honom, utan att man egentligen får någon förklaring till vilka de är eller vad de gör där. Då och då får man en paus från Cloud och får se andra personer slåss med varandra i snygga miljöer och ha sönder saker.

Trots att jag såg filmen med en FF7-expert bredvid mig så kände jag min ungefär som att jag hade blivit slagen i skallen med en tegelsten inlindad i citronskal när jag försökte förstå vad det hela handlade om. Filmen hoppade från den ena striden till den andra och här och var fick folk faktiskt en replik eller två. Men handling? Jag lyckades inte identifiera någon. Ej heller någon karaktärsutveckling eller någon röd tråd.

Animationerna är förstås oerhört tjusiga. Lite som Final Fantasy – Spirits Within, fast utan den överdrivna fixeringen vid att försöka låtsas som att det är riktiga människor man har animerat. Istället får vi supersnygga miljöer, och karaktärer som ser ut som en korsning mellan riktiga människor och animékaraktärer. Resultatet funkar.

Synd bara att filmen mest känns som att man sitter och tittar på när någon annan spelar ett tv-spel som till 95% består av fighting. Då och då kommer en ”cut scene” där någon säger någonting kryptiskt, men det är ingenting som man förstår om man inte har spelat FF7.

Ett stort monster mitt i filmen tar bokstavligen cirka tjugo minuter att ha ihjäl. Efter tio minuter är man innerligt trött på situationen, och efteråt önskar man desperat att de hade kortat ner på den överdrivet långa striden och istället tagit någon extra minut här och var till att införa lite vettig dialog och en aning karaktärsspel och interaktion … men icke! Filmen hoppar från actionscen till actionscen och efter en timme och tjugo minuter dyker slutligen slutbossen upp – Sephiroth! Han ser oerhört cool ut och har några riktigt tuffa repliker, men varifrån han kom en gåta; det får man inte veta i filmen i alla fall. FF7-experten som satt bredvid mig förklarade att det hade något att göra med en annan superond karaktär som vi aldrig får se i filmen. Jaha. Hur som helst, efter den tjugo minuter långa striden mot ett monster mitt i filmen så känns sex, sju minuter med en alldeles för lätt Sephiroth lite patetiskt och antiklimaxiskt.

Även om en film bygger på ett spel, eller som i det här fallet är en fortsättning på ett spel, så anser jag att filmen ska ha en egen handling och kunna stå på egna ben till en vettig grad. Det gör inte Advent Children. Filmen är en salig röra av stridsscener vilkas innebörd går förlorad om man inte är djupt insatt i spelet. Man känner sig som att man bara tittar på när någon annan spelar ett väldigt snyggt datorspel. Det är kul i ungefär tio minuter. En och en halv timme är en plåga.

Ledsen, men jag kan inte annat än ge den här filmen lägsta möjliga betyg. Snygga animationer till trots, så anser jag att en film måste ha en begriplig handling, innehålla karaktärsspel och kunna stå på egna ben.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *