Fullmetal Alchemist – Brotherhood

29 september 2010

Regissör: Yasuhiro Irie

Originaltitel:

År: 2009

Längd: 24 min á 64 avsnitt

Skådespelare: Romi Park, Rie Kugimiya, Shinichiro Miki, m.fl.

När jag var femton år såg jag min första animeserie, Fullmetal Alchemist. Jag blev helt hänförd och den lade sig på första plats i min lista över anime. Självklart då det var den första, men ingen serie har sen kunnat lägga sig före, tills nu, med en ny version av samma serie, Fullmetal Alchemist – Brotherhood.

Till en början var jag rädd för att börja se den nya versionen som skulle följa mangan bättre än den ursprungliga animen, som bara baserats lite löst på den. Det räckte dock med ett avsnitt, sen var jag lika fast som jag varit för så många år sen. De första avsnitten var ett kärt återseende och redan efter en sådär 10-15 avsnitt hade handlingen tagit helt ny form gentemot den gamla serien.

Handlingen centrerar främst till de unga bröderna Edward och Alphonse Elric. Efter ett misslyckat försök att föra tillbaka deras döda mor till livet lämnar de sitt hem för att råda bot för sina synder. Inom alkemin är det nämligen förbjudet att utföra transmutationer av människor. Lagen säger att man måste ge något av lika värde som det man vill frambringa. Ed lyckas med att bli den yngsta statsalkemisten någonsin och blir titulerad Fullmetal Alchemist. Genom denna titel får han och hans bror mera kunskaper om alkemin, men blir även tvingade att göra saker för militären. Ganska snart är de den mytomspunna De Vises Sten på spåren, kommer alla deras misstag ställas till rätta om de finner den?

Jag tänker inte redogöra så mycket mer om handlingen då det finns för mycket att säga, men inget rum för det utan att avslöja för mycket. Det är bättre att se de första två avsnitten. Då har man huvudstoryn klar för sig, sen är det bara att njuta av serien och se hur snyggt allt utvecklas. Genom att ha sett den gamla serien känner man igen karaktärerna med en gång och kan ryckas med i handlingen mycket snabbare, men det finns inget som säger att man inte kan se den nya FMA med en gång. Det är trots allt ingen uppföljare utan en ny, bättre version, enligt min mening.

Det är en medryckande story och en intressant miljö som den utspelar sig i. Karaktärerna och deras relationer lyfter hela historien framåt på ett mästerligt sätt. Vi får följa många sidohistorier som på ett snyggt sätt vävs samman till en gemensam nämnare. Det finns några uppenbart goda personer, så som det finns onda, men många av dem hamnar i gråzonen. Vissa blir man aldrig klok på vilken sida de står på och de man aldrig trodde hade något gott i sig visar sig kanske vara en med stort hjärta. Detta gör att personerna känns så verklighetstrogna och man kan verkligen känna med dem. Persongalleriet är verkligen underbart och man blir verkligen involverad i allas historier, speciellt huvudpersonernas. Eds och Als historia är så tragisk och fin att man sitter och hoppas med hela sitt hjärta att det ska gå bra för dem.

Jag blev ofta rörd och någon tår fällde jag också under seriens gång. När det är som mest spännande sitter man fastklistrad i stolen och bara ser avsnitt på avsnitt tills man inser att man borde gå och lägga sig och då ser man ett till. Mycket skratt blir det också, det finns en hel del humor här. Tur det, annars hade det blivit lite för tungt. Som i första versionen så skämtas det mycket om stackars korta Ed och hur folk ofta tar hans större lillebror för The Fullmetal Alchemist. Lika roligt varje gång. Därför är det också roligt att få följa utvecklingen också; nämligen att Ed faktiskt får växa lite!

Det är också en sak som bidrar så väldigt mycket; att personerna får utvecklas en hel del, både som personer och i utseende. Inte så mycket utseendemässigt, men det finns där i alla fall. Det känns mycket mer levande då på något sätt, för det går ändå en liten tid under seriens gång. Samtidigt är den mycket snyggt gjord och det märks att den haft en bra budget. Fina miljöer och snygga actionscener förgyller verkligen upplevelsen.

Finns det då något negativt? Visst finns det, så perfekt är den inte, till och med ett fan som jag inser det. För det första blir vissa strider lite väl utdragna, men det var bara någon jag störde mig på. Ibland kan även vissa saker kännas lite överdådiga och lite väl mäktiga, men då personerna skadar sig nästan lika ofta som de triumferar så har jag överseende med det. Sen hade gärna musiken fått vara strået vassare, den levde inte riktigt upp till mina förväntningar. Många intron och utron var dock mycket bra.

Efter att ha sett klart de sista avsnitten, knappt kunnat somna på kvällen och gått runt och tänkt på FMA hela dagen efter så kändes det inte så svårt att sätta ett betyg. För mig är FMA något alldeles speciellt och kommer alltid att vara det. Det råkar vara en riktigt bra serie med underbara karaktärer som jag sent kommer att glömma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *