.hack//SIGN

24 maj 2007

Regissör: Mashimo, Koichi

Originaltitel:

År: 2002

Längd: 620min

Skådespelare: Mitsuki Saiga, Kaori Nazuka, Megumi Toyoguchi m.fl.

”The World” är ett online-spel som miljontals människor spelar världen över. Det är ett rollspel i en fantasymiljö där folk bildar allianser, byter saker, utför uppdrag, träffar nya människor. Men för Tsukasa är det en helt annan sak. För honom är det ett fängelse som är tillsynes omöjligt att fly ifrån. Med den här utgångspunkten bör man acceptera att ”The World” är mer än bara ett spel. Handlingen kretsar kring Tsukasa och det mysterium som gör att han är fångad i en virtuell värld. Med hjälp av andra karaktärer han möter så försöker de lösa pusslet bakom mysteriet.

Första tanken var att detta är ännu en tråkig actionserie som försvinner i mängden. Men jag blev riktigt överraskad när jag upptäckte vad det här egentligen var för något. Några action-scener existerar knappt här, och de få som finns är verkligen korta och knappt minnesvärda. I grund och botten så är hela serien en enda lång konversation. Tsukasa och de övriga karaktärerna sitter, går, står och pratar med varandra i 10 timmar. Lär vara väldigt många som skulle tycka att det är tråkigt och ointressant och jag placerar mig i någon slags gråzon. Stundtals långtråkigt och stundtals ointressant. Relationerna mellan karaktärerna och sättet de byggs upp på är lagom bra skildrat dock. Serien går extremt sakta framåt så man hinner verkligen lära känna karaktärerna väl. Vissa karaktärer är minnesvärda och Tsukasa glömmer man inte i första taget direkt.

Det finns några starka budskap som ligger i bakgrunden hela tiden. Många andra kommer in i bilden titt som tätt. En del är lätta att upptäcka, andra kan vara lite svårare. En hel del filosofiska frågor dyker också upp. Vissa delar är riktigt psykologiska och ställer verkligen krav på tankeverksamheten. Inget märkvärdigt dock, tyvärr.

Animationen är bra och världen det utspelar sig i är vackert designad. Karaktärsdesignen är bra, alla ser unika (för serien) ut och om man lyckas blanda ihop dem är man lagom synskadad. Musiken däremot är en berg- och dalbana av sällan skådad klass. I vissa scener sitter musiken som gjutet men i andra är den helt felplacerad. Ibland kan detta irritera något enormt och stämningen blåser bort snabbt. Som tur är så händer det inte alltför ofta och i den största delen av serien så är musiken helt okej. I vissa scener sitter musiken perfekt och framkallar båda stämning och känsla.

Tyvärr så förstörs serien praktiskt taget på slutet. Allt börja röra sig fort och känslan som fanns i början är som bortblåst. Om det skulle vara 36 avsnitt istället för 26 så skulle allt blivit mycket bättre. Jag hyllar vanligtvis öppna slut, men här är det för extremt. Av hundra trådar och frågor så binds verkligen bara ett fåtal ihop. Man lämnar serien med en ganska besviken min. Relationerna som tog timmar att bygga upp bara lämnas mitt i den intressanta delen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *