Harry Potter och Halvblodsprinsen

27 juli 2009

Regissör: Yates, David

Originaltitel:

År: 2008

Längd: 153 minuter

Skådespelare: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Alan Rickman, Helena Bonham Carter

Den efterlängtade filmatiseringen av den sjätte Harry Potter-boken har till slut gått upp på biograferna, efter att premiären flyttats fram med över ett halvår. De flesta vet kanske vad man kan vänta sig: välgjorda effekter och bokstavstrogna fans som tycker att alltför mycket har ändrats eller strukits. Boken är på sätt och vis i första hand en sorts uppladdning inför den sjunde och sista delen, vilket också märks i filmen, men under omständigheterna är Harry Potter och Halvblodsprinsen klart godkänd och sevärd.

Voldemorts anhängare blir allt djärvare och trolldomsvärlden kan inte längre blunda för att “Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn” är på väg tillbaka med full kraft. Som brukligt är kommer även en ny lärare till skolan, och denna gång är det den fryntlige men ytligt elitistiske professor Snigelhorn som presenteras. I samma veva upptäcker Harry att hans kursbok i trolldryckskonst är full av mystiska men ytterst användbara anteckningar som en tidigare ägare skrivit dit. Draco Malfoy porträtteras i lite fler nyanser än tidigare när han har familjens heder på sin axlar, och frågan om var professor Snapes sympatier egentligen ligger kommer återigen på bordet.

Filmen är i likhet med flera av de tidigare i serien något för lång, och särskilt inledningen känns i Harry Potter och Halvblodsprinsen alldeles för utdragen. Överhuvudtaget skulle man kunna ifrågasätta hur filmens två och en halv timme disponerats. Om inledningen är långdragen blir det desto mer bråttom mot slutet, och mycket som här skulle behöva mer utrymme, som till exempel horrokruxerna, hastas igenom på ett sätt som kanske kan skapa förvirring senare med tanke på deras betydelse för utgången. Samtidigt finns det ett par inslag som blivit omotiverat uppförstorade, och jag tänker främst på kärlekshistorierna innanför Hogwarts murar. Personligen uppskattar jag mest att det är mer fokus på enskilda karaktärers olika sidor, framförallt när det gäller Draco och Ron. Harry själv börjar däremot verka lite fyrkantig.

Harry Potter och Halvblodsprinsen känns också lite mer stilren än de närmast föregående filmerna, med många snygga scener och miljöer som inte är överlastade på det sätt som trolldomsvärlden annars inbjuder till. Det märks även att tiderna är svårare och mörkare i den sjätte delen av sagan, och de humoristiska inslagen är nedtonade.

Även om filmen är för lång och att det gjorts vissa märkliga prioriteringar, kan man sammantaget säga att Harry Potter och Halvblodsprinsen är en fullt godkänd film som utgår från en bok som inte är utan skavanker den heller. Slutligen kan man möjligen också fråga sig varför man ser en film som denna, det vill säga om det är för att återuppleva exakt detsamma i visuell tappning som man läst, att få en konstnärlig filmupplevelse helt oavsett Harry Potter-sagan som helhet, eller för att uppleva Harry Potters värld i allmänhet. Jag tror att man har bäst förutsättningar att komma nöjd ut från biografen om man gick in med det sistnämnda målet. Harry Potter och Halvblodsprinsen ska nog inte i första hand bedömas som en separat film utan som en del i en serie, och som sådan är den sevärd.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *