Harry Potter och Hemligheternas kammare

10 augusti 2004

Regissör: Columbus, Chris

Originaltitel:

År: 2002

Längd: 161 minuter

Skådespelare: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Kenneth Branagh, Jason Isaacs.

Jag skall försöka undvika att dra pralleller till böckerna utan bara se filmen som ett eget verk i den här recensionen. Önska mig lycka till.
Manuset är kanske inte det bästa. Hela grundhistorien är faktiskt rätt tam, även om den har några roliga detaljer – som rollen en viss bok spelar.
På det stora hela är det dock inte så mycket som skiljer sig från den första filmen. Elevhusen bråkar, vissa lärare är jobbiga och andra hjälpande, någonstans i skolan är någonting gömt och man skall bara lista ut vad, eftersom någonting hemskt kan hända om man inte tar sig dit först.
Harry Potter sitter i sin isolation och vantrivs “hemma”, när en husalv utan förvarning dyker upp för att övertala honom att inte åka till Hogwarts.
När han efter mycket möda och minst en onödig actionscen ändå faktiskt lyckas ta sig dit börjar en mystisk fiende – Slytherins arvtagare – att härja, och misstankarna om vem denna person kan vara infekterar skolan.
Bortsett från uppfinningsrikedomen i skapandet av trollkarlsvärlden finns det bara tre orsaker att se filmen: Rupert Grint (Ron), Emma Watson (Hermione) och Jason Isaacs (Lucius Malfoy). De gör lysande skådespelarinsatser. Visst, Kenneth Branagh som Gilderoy Lockhart är precis så självgott irriterande som han skall vara, och Christian Coulson fungerar som Tom Riddle, men de går inte upp mot de nämnda tre. Rupert Grints minspel är fantastiskt – ibland så tydligt att det nästan blir enerverande, men ändå trovärdigt – särskilt när det är rädsla han uttrycker. Emma Watson är helt enkelt bra på allt hon gör här och Jason Isaacs är precis så kall som filmen behöver.
I övrigt finns det faktiskt inte mycket att se. Men det räddar i alla fall filmen från att vara en total katastrof.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *