Hero

14 juni 2006

Regissör: Zhang, Yimou

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 99 min

Skådespelare: Jet Li, Tony Leung Chiu Wai, Maggie Cheung, Ziyi Zhang, Daoming Chen

Är det någonting man har lärt sig efter att ha utstått ett oräkneligt antal filmer med Arnold Schwarzenegger och James Bond är det att specialeffekter och en engagerande handling sällan går hand i hand. Innan jag såg Hero förväntade jag mig häpnadsväckande svärdstrider, och … inte så mycket mer än så. Kinas motsvarighet till hjärndöd action med svärd istället för maskingevär och pilregn istället för explosioner, det var vad jag förväntade mig, och jag hade till viss del rätt, men Hero är lika långt från att vara hjärndöd som den är från att vara realistisk. Det vill säga antalet millimeter man måste färdas från Sverige för att komma till Kina multiplicerat med fyra.

Filmen utspelar sig i Kina för flera tusen år sedan och en kejsare har bestämt sig för att ena alla kungadömen under ett styre. Det finns dock många som vägrar att acceptera detta, som skulle offra sina liv för att förinta en kejsare som råkar ut för misslyckade mordförsök regelbundet. En belöning ges till den som dödar de mest farliga och skickliga lönnmördarna och därmed gör kejsarens vardag lite lugnare, och filmen inleds med att en man har likviderat tre av dessa och är på väg för att ta emot sin belöning. Mer än så ska jag inte avslöja, för det är inte bara i striderna utan även i handlingen och dess många vändningar som den här filmen glänser.

Jag nämnde i inledningen av recensionen att jag hade förväntat mig häftiga strider och i det avseendet mötte inte bara filmen mina förväntningar, den översteg dem också och fick mina förhoppningar att se ut som ett dåligt avsnitt av MacGyver i jämförelse. Det här är en estetiskt vacker film, fotot, miljöerna, allt skapar en helhet som snarare känns som ett konstverk än som en film, och de många striderna ser mer ut som komplicerade danser än som drabbningar på liv och död. Dessa danser/strider är trollbindande, och i stil med fotot och miljöerna är de snygga snarare än våldsamma. Jag höjer knappt på ögonbrynen när två män som till och med skulle ha fått Jesus hänförd är inbegripna i en intensiv svärdsstrid på vattenytan, inte heller finner jag det underligt att en man kan undvika att bli träffad av en enda pil när ett regn av pilar precis fallit på honom. Det är när en film försöker vara realistisk men misslyckas totalt som det känns patetiskt, Hero har tydligen inga sådana ambitioner och därför finner jag det inte löjligt när folk flyger orimliga längder genom luften samtidigt som jag i vilken annan film som helst skulle ha skrattat mig halvt till döds, och antagligen slängt in skivan i närmaste eldstad och sett på hur flammorna slukade den.

Men det är, som sagt var, inte enbart på grund av striderna jag uppskattar den här filmen — även om de gör mycket för att bidra till den uppfattningen — utan framförallt på den överraskande bra handlingen, vars originalitet kom lite som en chock för mig. Var det något jag inte hade anat när DVD-skivan började snurra var det att jag skulle få se en film med en annorlunda och oförglömlig handling, men ironiskt nog var det precis det jag fick. Fast, inser jag när jag tänker efter lite extra noggrant, det är egentligen inte handlingen i sig som är fantastisk utan snarare det sätt på vilket den berättas. Den framförs nämligen genom upprepade tillbakablickar, man får se olika versioner av samma händelser tills man inte vet vad som är sanning och vad som är en väl utarbetad lögn.

Detta knep har använts i filmer innan och resultatet kan bli förskräckligt eller fenomenalt, allt beror på, som så mycket annat i en film, hur regissören valt att genomföra det. I Heros fall skulle jag vilja sträcka mig så långt som till att säga att den hade blivit en ganska blek och intetsägande film — man kommer långt med snygga strider men utan en engagerande handling kan ingen film komma hela vägen — om regissören valt att strunta i att framföra handlingen genom tillbakablickar och satsat på att berätta allt på det gamla traditionella viset istället. Som det är nu känns även en relativt medioker handling som en av de mest intressanta jag stött på i en film på väldigt länge tack vare det sätt på vilket den framförs.

Den enda nackdelen jag kan se — eller snarare höra — med den här filmen är dess musik. Och nu menar jag inte att musiken är dålig, nej, den är faktiskt stämningsfull. Den slutar däremot att vara bra när man har hört samma låt för tjugonde gången med tempot som det enda som skiljer den åt från de förra gångerna. Oavsett hur bra en låt är så tröttnar man efter ett tag på den, och detta horribla bevis på kreativitetsbrist är extra sorgligt med tanke på att jag ser just musiken som något av det absolut viktigaste i en film, den kan både förstöra och rädda en hel filmupplevelse. I det här fallet förstör den inte filmen, men med en mer varierande musik hade Hero kunnat bli alldeles fantastisk.

Den som söker underhållande stridsscener med ofattbara specialeffekter, den som söker en originell handling med intressanta vändningar, och den som söker en kombination av båda borde genast se Hero. Alla andra borde för övrigt också göra det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *