Howl’s Moving Castle

20 april 2005

Regissör: Miyazaki, Hayao

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 1 h 59 min

Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Tatsuya Gashuin

Från studio Ghibli, som tidigare har gjort filmer som Spirited Away och Princess Mononoke, kommer nu Howl’s Moving Castle (Hauru no Ugoku Shiro), baserad på boken av Diana Wynne Jones.

Sophie är en ung hattmakerska med dåligt självförtroende. Hon jobbar alldeles för mycket och känner sig som en liten grå mus. Så en dag när hon är ute på marknaden träffar hon på en underlig men vacker främling som drar in henne i svårigheter – vips blir hon förvandlad till en gammal gumma på minst 90 bast och tvingas ge sig av hemifrån för att inte göra sin familj upprörd. Hon våldgästar den ökände trollkarlen Howl (som visar sig vara den vackre främlingen), städar hans slott, utger sig för att vara hans gamla mamma och vänder helt upp-och-ner på hans trollkarlstillvaro. Men så en dag kommer krig till landet, elddemonen i Howls spis har lurat in henne i en uppgörelse och kungens hovtrollkarl håller på med något fuffens – vad ska en gammal gumma ta sig till?

En charmig men minst sagt rörig och virrig film. Den är ovanligt osammanhängande för att vara från Ghibli, som annars brukar ha väldigt starka manus. Med Howl känns det som att manuset inte bara hoppar från att följa Jones bok till att försöka dra iväg åt nya håll, utan som att det försöker göra båda sakerna samtidigt. Bitarna passar verkligen inte ihop och resultatet är en minst sagt virrig historia som börjar som en gullig saga med trollkarlar, häxor och magi, sedan traskar en armé förbi och skjuter sönder allting, och till slut fortsätter de delar av sagan som kan räddas ur ruinerna. Vissa ingredienser som fick stort utrymme i början tappas helt bort på vägen och en förklaring till vad som egentligen hände lyser med sin frånvaro.

Trots att man nog behöver ha läst boken minst två gånger och se om filmen minst tre för att förstå vad som händer så lyckas den ändå fängsla och förbli underhållande i nästan två timmar. Sophie övertygar som en ung flicka fångad i en gammal gummas kropp, elddemonen Calcifer är en perfekt blandning mellan äkta ond och hobbyond, Howl går från den ena frisyren till den andra och några av extrahistorierna som har förts in i materialet gör sig väldigt bra på film …

… för snyggt är det! Filmen är oerhört vacker och förför med underbara landskap, välritade människor med gott om känsla i ansiktena och i sitt kroppsspråk. Eftersom det är Ghibli så är det ju obligatoriskt med stora flygmaskiner med fladdrande vingar och häftiga flygplansjakter i hög hastighet. Trolleri och magi har ritats på ett fantasifullt sätt och genom mästerligt tecknande får filmmakarna in en mycket charmig känsla i filmen.

Jag önskar bara att filmmakarna hade sållat lite bättre bland de ingredienser som fanns att tillgå, så att de hade kunnat lägga lite mer tid på några av de viktigaste istället för att skynda igenom en stor mängd koncept som aldrig riktigt hinner sjunka in. Filmens stora svaghet är att ingenting riktigt hinner sjunka in innan det är dags för nästa sak att hända.

Men se den! Trots sina brister är det en film man blir glad av att se.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *