K-PAX

5 juli 2008

Regissör: Softley, Iain

Originaltitel:

År: 2001

Längd: 115min

Skådespelare: Kevin Spacey, Jeff Bridges, Mary McCormack m.fl.

I regel så lämnar jag mitt slutgiltiga omdöme till recensionens slut. Det känns naturligt. K-PAX får bli särbehandlad. Jag har alltid haft svårt för att sätta in filmer i betygslistor, och då speciellt rangordningen bland de allra främsta. Men K-PAX är nog den titel som skulle få stå på den hedrade förstaplatsen. Sedan första gången jag såg K-PAX har den aldrig varit långt bort i tankarna. Nu, efter att ha sett den fler gånger än jag kan minnas, så har känslan bara förstärkts. Men det är inte den perfekta filmen (en sådan lär inte finnas) och jag är osäker på vilka element som fängslar mig till den grad att jag kan sätta denna nedtonade science fictionrulle framför alla andra filmer.

K-PAX är namnet på den planet som Prot (Kevin Spacey) säger sig komma ifrån. Den ligger i stjärnbilden som vi kallar Lyran. Prot blir intagen på en psykiatrisk klinik, efter ett missförstånd på tågstationen, där han anlände på en ljusstråle. Doktor Mark Powell (Jeff Bridges) får patienten och det är ingen svår diagnos att ställa. Vanföreställningar, illusioner, Prot lever i en drömvärld. Men den påstådda utomjordingen gör intryck på såväl Mark som resten av kliniken. Det blir snabbt uppenbart att Prot är någon utöver det vanliga och det verkar inte helt omöjligt att han faktiskt är från K-PAX.

Det finns tre huvudspår i filmen. Först och främst så är det relationen mellan Prot och Mark, patient och psykiatriker, utomjording och människa. Sen kommer Prots närvaro på kliniken, där han på sitt egna lilla vis försöker hjälpa de andra patienterna. Sist så är det ett familjedrama, mellan Mark och hans fru (Mary McCormack), som i någon mån också påverkas av Prot. Allt är berättat i ett lugnt och långsamt tempo, från börjar till slut. K-PAX visar hur drama ska göras på film. Det är dialogen som driver handlingen, skapar känsla i personerna. Samtalen mellan Prot och Mark utgör kärnan i filmen; samtal som handlar om Prots världsbild, sett ifrån en K-PAXians vinkel. Och det är inget mer än samtal. Prot börjar inte döda folk med sin tunga, hans hjärta börjar inte lysa eller något annat sådant trams.

Filmen vinner mycket på att Spacey och Bridges är utmärkta skådespelare i vanliga fall, men exceptionellt bra i detta fall. Prot blir till viss del övertygande genom smart skriven dialog, märkliga kunskaper och beteenden. Vilken skådespelare som helst hade fått den här biten att fungera (nå, nästan i alla fall). Men Spacey lyckas verkligen med rörelserna, hållningen, ansiktsuttrycken, röstlägena. Det blir aldrig övertydligt, aldrig för mycket, alltid fängslande. Prots påstådda icke-mänsklighet gör sig uppenbar redan från de första scenerna, när han står med solglasögon inomhus och tittar runt i förundran på vår värld. Bridges spelar den överarbetade och skicklige psykiatrikern med själ. Hans små, subtila steg mot utveckling i filmen är ibland svåra att uppfatta. Mannen som ägnar mer tid åt jobbet än frun, som fascineras av den uppmålade bilden av K-PAX, som bara vill hjälpa personen bakom fasaden som kallar sig Prot.

Resten av skådespelarna gör goda insatser. Det är alltid en balansgång för filmer som behandlar psykiskt störda människor. Här känns porträtten trovärdiga, även om liten tid ägnas åt deras symptom. Men tillräckligt med rampljus ges åt birollerna för att man ska känna något engagemang för dem. K-PAX skulle komma oerhört långt på bara sitt manus och de två ledstjärnorna, men allt annat ger den där glansen som är så oerhört viktig för att filmer ska bli speciella. Allt klickar, liksom. Miljöerna är passande och snygga och musiken är alldeles underbar, nedtonad och stämningsfull.

När den här filmen gjordes så var det aldrig tänkt som någon blockbuster. Skaparna ville göra en bra bok (med samma namn) till en bra film. Nu håller väl jag av K-PAX lite mer än vad som är rimligt, kanske, men det är fortfarande en riktigt klockren film, som bör ses av alla. Men av någon anledning så har den trillat mellan stolarna någonstans. När jag kollade upp den på internethandlarna här i Sverige så har titeln utgått, och den statusen har nog varit där i över ett år. En skamfläck på filmhimmeln. En sådan här film får bara inte försvinna från marknaden. Nu är det här inte allas idé av en toppfilm, men jag kan rekommendera den till vem som helst. Speciellt till folk som tycker om annat än råaction.

K-PAX är en film som fungerar på många plan. Den är komplex i sin subtilitet och den lämnar mycket till tittarens fantasi. När slutet är kommet (glöm inte att se scenen efter sluttexterna!) så får man själv avgöra vad som hände, vilka pusselbitar som verkligen föll på plats. Det är en egenskap som bra filmer ofta har. En annan utomordentlig egenskap är att man inte kan fånga alla nyanser under första titten. Det finns mer att hämta andra gången, tredje gången, och så vidare. Och det är inte bara en smart, skickligt skriven och välspelad film. Den lyckas spela på hjärtsträngarna också, utan att det blir krystat.

Nu är det dags att sätta punkt. Jag kan inte få nog av K-PAX. Jag försöker få andra att se den hela tiden och jag ser den själv med jämna mellanrum. Vad jag skulle skriva i den här recensionen visste jag inte, eftersom det fanns så mycket att välja på. Men jag hoppas att den väcker intresse hos någon, i vilket skick den nu än är i. Om ni är hängivna filmtittare så finns det ingen som helst anledning att inte se K-PAX och om ni bara ser filmer någon gång ibland så borde ni verkligen leta upp den här, för det är sannerligen värt tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *