Kung Fu Hustle

30 april 2008

Regissör: Chow, Stephen

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 95 min

Skådespelare: Stephen Chow, Kwok Kuen Chan, Xiaogang Feng, Feng Xiao Gang m.fl.

Att regissören, manusförfattaren och skådespelaren Stephen Chow valde att göra ännu en film i samma stil som Kung-Fu Soccer är föga förvånande. Man kan väl se Kung Fu Hustle som en ekonomisk uppföljare, om man så vill. Men likheterna sträcker sig inte mycket längre än till överdriven kampsport och delade skådespelare. Istället för en fotbollsplan bjuds det här på 30-40-tals gangstermiljö och slumområden.

Yx-gänget har tagit kontrollen över praktiskt taget hela staden som filmen utspelar sig i. De enda områdena som är fria är de som är så fattiga att ingen orkar bry sig. Ett av dessa är Svinstie Gränd som en dag får besök av den påstådda yx-medlemen Sing (Chow) och den påstådda bossen för gänget. Men Sing och hans polare har inget med yxorna att göra, till deras stora besvikelse. De vill bli gangstrar, men är inte där än. Istället får deras upptåg bistra konsekvenser för invånarna i Svinstie Gränd, när Sing råkar reta upp det riktiga yx-gänget. Män i kostym, hög hatt och med en yxa i handen anländer i massor. När det ser som värst ut kommer områdets tre gömda kung fu-mästare fram ur skuggorna och en värld av sparkar och slag blir resultatet.

Kung Fu Hustle är actionfylld upp till bredden. Hade en enda spark lagts till så är jag rädd för att det skulle bli för mycket. Men balansen fungerar utmärkt och filmen utger sig aldrig för att vara något den inte är. Snyggt våld och, till största delen, rå humor. Det är grymt roligt att se hur Sing försöker vara en hård och tuff gangster när han egentligen är en liten vekling. Typiskt “stor i orden, liten på jorden”-beteende. Invånarna i Svinstie Gränd, speciellt ägarna, retar ständigt skrattmusklerna och detsamma gäller yx-gängets högsta höns. Humorn täcker en stor del av spektrumet, med alltifrån slapstick till det absurda till det subtila. Den smart skrivna dialogen tillsammans med skådespeleriet höjer också nivån. För att inte tala om oväntade vändningar och en fräsch handling.

Men Kung Fu Hustle är inte lika inriktad på komiken som Kung Fu Soccer. Det här är först och främst en kampsportsfilm och en hyllning till tidigare sådana (vilka man absolut inte behöver ha sett; jag har det definitivt inte). Mycket av filmens behållning ligger i att de här scenerna är grymt snygga. En skön blandning av vajrar, CGI och äckligt viga människor. Det är en påkostad produktion och effekterna håller en ypperlig kvalitet. Ögongodis, är ordet man använder för sådant här.

Liksom Kung Fu Soccer så är det de extremt överdrivna elementen som gör att även den här filmen passar in på Catahya. Det är en del snack om chi, eller qi, det vill säga en slags energi som finns i mycket kinesisk folktro. Filmens överdrivenhet eskalerar hela tiden och jag ska inte vara osmidig och avslöja för mycket. Men det finns till exempel ett par mördare som kan dekapitera folk genom att spela på ett gigantiskt stränginstrument.

När sluttexterna börjar rulla kan jag bara gratulera Stephen Chow till ännu en lyckad film. Kung Fu Hustle är inget djupt mästerverk, men det är ytlig underhållning när den är som bäst. Med det sagt så tycker jag dock att Kung-Fu Soccer är snäppet bättre, mest för att jag värderar humor högre än snygga sparkar. Men tycker man om den ena så tycker man förmodligen om den andra och har man inte sett någon av dem så är det hög tid att man gör det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *