Kung-Fu Soccer

25 april 2008

Regissör: Chow, Stephen

Originaltitel:

År: 2001

Längd: 86 min

Skådespelare: Stephen Chow, Vicki Zhao, Man Tat Ng, Yin Tse, Yut Fei Wong

Att minst 90 % av allt som produceras är skit, eller nästintill skit, är något jag tror på. Viktigt att tänka på är dock att fenomenet är lokalt. Något jag kan tycka att många missar, när de ständigt letar efter de där kvarvarande procenten på samma ställe, om och om igen. Jag är inte så överdrivet duktig på det själv, men någon gång ibland försöker jag utforska nya områden, när jag tycker att de gamla markerna blir för sumpiga. Det kan vara både en krävande och dyr process, men inte nödvändigtvis. Jag kommer inte längre ihåg hur Kung-Fu Soccer dök upp i min hylla. En kinesisk komedi om fotboll och kung fu? Det var en fullträff, som gott bevisade att en del av de där tio procenten står att finna på oväntade platser.

Fung är bara ett skal av sitt forna jag. Han missade en straff och publiken gick bärsärk och någon bröt hans ben. Stjärnkarriären på fotbollsplanen tog slut där och flera år efteråt jobbade han under sin gamla rivals järnhand, tills han nu fått sparken. Fungs bästa år ligger långt bakom honom och det enda han drömmer om är att träna ett fotbollslag. Sing, å andra sidan, drömmer om att göra sin kampsport berömd. Det skulle minsann lösa många problem om samhällets invånare kunde kung fu. Någon lycka har han inte haft dock. Han och hans fem bröder är ungefär lika misslyckade som Fung. Den ene drömmer om ett fotbollslag, den andre om kung funs storhetstid. När deras vägar korsas så blir lösningen uppenbar.

Och härmed börjar den roligaste och bästa sportfilmen jag någonsin sett. Upplägget är klassiskt nog: Fung ska träna upp kung fu-mästarna i fotboll, något som de till en början är fullständigt värdelösa på, och föra dem till toppen av ligan. Målet är att slå den gamle rivalens lag, döpt till Team Evil, passande nog. Och på köpet får Sing och hans bröder bevisa hur bra och överlägsen deras kung fu-teknik är. Parallellt med detta bäddas en liten kärlekshistoria in också, mellan lagkaptenen och en bullbakarinna. Inget överväldigande nytt än så länge, kanske. Men humorn! Oh, den är klockren. Fräsch och varierad och skrattframkallande.

Vad gör nu en fotbollsfilm på en sida som Catahya? Svaret är väl enkelt: den är överdriven. Mycket överdriven. Och en del av humorn ligger just i exakt hur högt regissören Stephen Chow lägger ribban. Jag kan tänka mig att Sagan om Ringen hade blivit betydligt kortare om hoberna dumpades och ersattes av några ur kung fu-laget. Faktum är nog att Sing hade sparkat ringen ner i vulkanen från Fylke. Det är den nivån det ligger på. Det här kräver såklart sina specialeffekter. De finns där och det är generellt sett hög kvalitet på dem, även om det brister lite i sömmarna vid några scener. Men de där småfelen vägs med råge upp av andra humorelement. Som Sings försök att lansera kung fu med hjälp av sång, för att ta en pärla ur mängden.

Kung-Fu Soccer kräver ingen hjärnaktivitet av tittaren (och absolut ingen kärlek för fotboll, som jag definitivt inte har). Det enda som krävs är en vilja att se något utanför Hollywoodmallen och vältränade skrattmuskler. Jag tycker att Stephen Chow gör en alldeles lysande komedi och det är inte svårt att förstå hur han kan vara en av de mest älskade regissörerna i Asien. Allt ifrån skådespeleri till musik skänker filmen trovärdighet i sin absurditet. För mig är det här mer underhållande än det mesta och jag kan rekommendera Kung-Fu Soccer varmt till vilken filmkväll som helst.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *