Legend of Earthsea

7 mars 2007

Regissör: Lieberman, Robert

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 2 timmar, 51 minuter

Skådespelare: Shawn Ashmore, Kristin Kreuk, Isabella Rossellini, Danny Glover, Sebastian Roché, Jennifer Calvert m. fl.

Legend of Earthsea är en miniserie i två delar som baserar sig på några av Ursula K LeGuins böcker om Övärlden. Eftersom det var länge sedan jag läste böckerna och Ravenna redan har tagit upp varför Legend of Earthsea är en usel filmatisering, hade jag tänkt försöka bedöma den oberoende av böckerna. Jag ska inte påstå att jag lyckades helt med det, för det första intrycket jag fick var ”Det här känns inte som LeGuin”, och den känslan satt kvar hela tiden och färgade säkert mina övriga åsikter.

Handlingens mittpunkt i Legend of Earthsea är Atuan, där en grupp prästinnor vaktar en port bakom vilken de hemska Namnlösa finns. Kung Tygath utnyttjar en av prästinnorna för att försöka röja översteprästinnan ur vägen och komma åt de Namnlösas hemlighet – odödlighet. Men enligt en profetia (suck…) ska en ung trollkarl rädda världen. Det är Ged, som har växt upp på en avlägsen ö och vill se mer av världen. Han får chansen då trollkarlen Ogion tar honom med sig för att lära upp honom. Efter en tid reser Ged vidare till trollkarlsskolan på Roke, där han i en konflikt med en av de andra eleverna råkar mana fram en av de Namnlösa, en fruktansvärd varelse från ”andra sidan” som kommer att jaga honom.

Med allt hemskt och dramatiskt som händer borde Legend of Earthsea ha en mörk stämning, men det har den inte, trots att man nog har försökt. Den är alldeles för … Ja, det närmaste ordet jag kommer på är ”poppig”. Allvaret som borde finnas kommer inte fram: ungdomarna i trollkarlsskolan på Roke skulle lika gärna kunna larva omkring i vilken high school-film som helst, själva skolan känns som en töntigare version av Hogwarts, och gebbethen, denna skräckinjagade varelse som hotar hela Övärlden, ser mest ut som en nerknarkad clown. Dessutom har kejsar Tygaths krona stora likheter med sådana man kan köpa i leksaksaffärer. Inte så lyckat.

Vidare ser de datoranimerade miljöerna ungefär lika verkliga ut som ett datorspel. Atuans labyrint är visserligen ganska mysig, men totalt orealistisk med alla sina facklor och ljus. Det är ju bara översteprästinnan som har tillgång dit – tillbringar hon då all sin tid med att gå omkring och tända och byta ut tusentals ljus? Knappast.

De bästa delarna är de med Ogion, för relationen mellan den otålige och respektlöse Ged och Ogion som förgäves försöker lära honom tålamod och visdom är faktiskt engagerande, men överlag är Legend of Earthsea ganska blaskig. Lite som läsk med massor av färgmedel och socker men ingen riktig smak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *