Lost Highway

28 augusti 2013

Regissör: Lynch, David

Originaltitel:

År: 1997

Längd: 135 min

Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Blake, Richard Pryor, Robert Loggia, Giovanni Ribisi, Gary Busey, Jack Nance, Lisa Boyle, Marilyn Manson, Jeordie White och Dru Berrymore

Du åker längst en en väg mitt i natten i högsta hastighet. Du kan inte se någonting framför strålkastarna som lyser upp den gula mittremsan. Allt runt dig är sänkt i mörker. David Bowies “Im Deranged” spelas på radion är det enda du hör i natten. Du är på väg in i David Lynch förvridna medvetande längst The Lost Higway, en väg utan slut och utan svar.

“Most movies nowadays are easy to understand. And then peoples minds stop working.” -David Lynch

När jag hade sett klart Lost Highway visste jag att det var en av de bästa filmer jag någonsin sett. Men jag kunde inte för mitt liv räkna ut vad som FAKTISKT händer i filmer. Men det är lite det som är poängen med filmen. Filmen är ett pussel där olika människor har olika tolkningar av händelserna. Jag ska försöka ge handlingen som den presenteras till tittaren.

“Dick Laurent is dead.” Från första repliken börjar vi ställa frågor.

Fred Madison är en vildsint Jazzsaxofonist som misstänker att hans fur är otrogen. Någon skickar videoband till de som visar bilder när paret sover. Efter att på en fest ha mött en mystisk man (som kan vara på två platser samtidigt) blir Fred arresterad. Fred försvinner en natt från sin cell och istället befinner sig den unge mekanikern Pete där. Pete försöker återvända till sitt vanliga liv men börjar ha en affär med den lokala gangsterkungen, mr. Eddys flickvän. Och blir förföljd av en mystisk man…

“I like to remember things my own way. Not necessarily the way they happen.” -Fred Madison

Alla skådespelarna gör sina karaktärer mycket mer multidimensionella än de borde vara. Patricia Arquette måste vara den mest modiga och mest avklädda kvinnan i filmhistorien. Bill Pullman ger sin lugna karaktär en slags obehag som gör mig osäker kring honom.
Men den mest minnesvärda rollen i filmen är Robert Blake som den övernaturlige mystiske mannen. Vitsminkad utan ögonbryn är han hur djävla läskig som helst. Ingen dum sista roll att ta sig an.

Filmen har nästan inget soundtrack alls utan använder istället låtar från olika artister, speciellt rocklåtar som är ovanligt för filmer. David Lynch är expert på att bygga upp en obehaglig känsla utan att något faktiskt händer. Det är utan tvekan en av hans mest obehagliga filmer. Kanske för att den till skillnad från Muholland Drive tar sig an en mans rädslor, något man inte ofta ser. Lost Highway är lite av en språngbräda för den filmen.

Vad jag har sett finns det tre sorters teorier. Den första är att filmen symboliserar Freds tankar och de fem stadierna av sorg kring hans fru.
Den andra är att den mystiske mannen är en varelse från Den Svarta Stugan som bestämt sig för att komma och tortera Freds liv och allt som händer är resultatet av det övernaturliga.
Den tredje är att Lynch i själva verket inte har en aning själv om vad filmen handlar om och bara improviserar fram historien och scenerna för han gillar att göra konstiga grejer (något som jag personligen inte tror på).

Min teori är att Lynch presenterar oss med ett scenario där vi själva skapar oss en bild av berättelsen och vad som händer sedan. Filmen kommer till full cirkel i slutet. Vad tror du egentligen händer i Lost Highway?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *