Lost

21 november 2012

Regissör: Jeffrey Lieber, J.J. Abrams och Damon Lindelof

Originaltitel:

År: 2004

Längd: (Per avsintt) 43 min

Skådespelare: Adewale Akinnuoye-Agbaje, Naveen Andrews, Nestor Carbonell, Henry Ian Cusick, Jeremy Davies, Emilie de Ravin, Michael Emerson, Jeff Fahey, Matthew Fox, Jorge Garcia, Maggie Grace, Josh Holloway, Malcolm David Kelley, Daniel Dae Kim, Yunjin Kim, Ken Leung, Evangeline Lilly, Rebecca Mader, Elizabeth Mitchell, Dominic Monaghan, Terry O'Quinn, Harold Perrineau, Zuleikha Robinson, Michelle Rodriguez, Kiele Sanchez, Rodrigo Santoro, Ian Somerhalder och Cynthia Watros

Lost. Namnet är legendariskt i TV-cirklarna världen över. Med sex säsonger och över hundra avsnitt har serien praktiskt taget blivit ett kulturfenomen. Den har mer än någon annan berättelse lyckats kombinera olika genre. Action, äventyr, drama, mystery, thriller, crime, komedi, science fiction och fantasy.

Allt ända sedan oceanic flight 815 kraschade 2004 har man följt de här karaktärerna och deras äventyr på den här mystiska ön. Blod, svett och tårar har spillts mer än en gång över dessa personers olyckliga öden.

I den här recensionen ska jag inte försöka låtsas som att hela serien går att recensera efter allt som hänt. Istället tänker presentera några av mina tankar kring många av de teman i serien som har dissekerats och analyserats lika noggrant som en Da-Vinci målning.

Alla som har sett Lost känner så klart till de berömda flashbacks som fördjupar karaktärerna och ger en förståelse för deras handlande. Begreppet är i stora drag lyckat, men ibland drar det bort handlingen från ön utan att tillägga något vi inte redan visste vilket några kan finna irriterande. Det stora ögonblicket var efter halva serien där alla flashbacks ändrade karaktär och istället visade framtiden.

Det finns så klart mysterier och de är ännu en av de positiva aspekterna av Lost. Varje svar man får leder till en ny fråga och mycket är öppet för egen tolkning. Mystiska varelser som isbjörnar, rökmonster och “andra.” Eller karaktärer som kan se in i framtiden, resa i tiden eller prata med döda.

Men vad som gör Lost värt att se är karaktärerna och deras resor och utveckling. Det är komplexa människor med vanliga vardagliga motivationer. Man kan inte tycka om alla men oftast överlever inte de osympatiska. Onda personer får försonande drag och hjältarna handlar sällan hjältemodigt och alla har sina svagheter.

Tro mot vetenskap är nog seriens spirituella huvudtema och finner sin kontrast i konflikten mellan Jack Shepard och John Locke.
Jack är en vetenskapens man. Han är en skicklig kirurg med pappaproblem som gett upp all tro i livet efter för många besvikelser och söker desperat efter kontakt med andra.
I kontrast är John en troende man. Han har ett tråkigt kontorsjobb och har haft ännu värre pappaproblem och är in i själen en ensamvarg. I och med kraschen fick han tillbaka sin förmåga att gå och där också sin förmåga att tro.

Bra konstverk ska ofta få en att ställa frågor och det är omöjligt att inte ställa frågor i Lost.
Ska man följa sitt sunda förnuft som Jack och helt enkelt försöka överleva? Eller ska man följa sin tro som John och försöka finna svar på alla frågor i livet? Det lustiga är att det inte finns några definitiva svar och ibland inga svar alls, precis som i riktiga livet.

Karaktärer som Sawyer och Hurley finns där som att påminna oss om att hur illa det än går och hur mörk berättelsen än är så kan karaktärerna finna hopp eller ny vänskap och ta hand om varandra.

Skaparna ska verkligen berömmas för att ge Lost liv. Det ser helt fantastisk ut och filmscenerna är otroligt vackra. Lost är utan tvekan en av det bästa serierna som någonsin gjorts och kommer inte bli bortglömd i första tag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *