M.a.r.k 13: Hardware

13 juni 2007

Regissör: Stanley, Richard

Originaltitel:

År: 1991

Längd: 90min

Skådespelare: Dylan McDermott, Stacey Travis, John Lynch, Karl McCoy, Iggy Pop, Lemmy

Eftersom Catahya håller på att gå från ett fantasyinriktat community till något mer i stil med en hybrid av Fantasy/Sci-Fi/Horror så tänkte jag passa på att plocka fram en genre som ligger mig varmt om hjärtat, “Dark Future”.
Jag har tidigare på bland annat ThaiCon dragit upp några tunga titlar som Hell Comes to Frogtown och Cybertracker, men nu var det dags för något av ett flaggskepp inom mörk, dystopisk framtid, nämligen filmen Hardware.

Vid första anblicken ser Hardware ut att kunna vara vilken Terminator-kopia som helst, den har det mesta man kan begära, en galen cyborg, mörk framtid och människans klåfingrighet som gett tekniken positionen högst i näringskedjan. Men Hardware är så otroligt mycket mer, redan den första sekvensen av filmen fick mig att halvt om halvt sätta chipsen i halsen av förtjusning, Karl McCoy (legendarisk frontman i Fields of the Nefilim) kommer vandrande genom ett ökenlandskap i sin roll som The Nomad, en zonvandrare på jakt efter skatter från innan bomberna föll. Färgsättningen är vedervärdigt klockren, utseendet på The Nomad är så klockrent Dark Future att jag personligen skulle skämmas att försöka komma på något liknande.
Detta är en av styrkorna med filmen, atmosfären är från första till sista ögonblicket en fest för alla som drömt om att få visionen av en grym ökenvärld där människan bor i utbombade ruiner fortfarande fast i kriget trots att bägge sidor knappt har någon civilisation kvar. Spillrorna av överlevare tvingas kämpa mot radioaktivitet, kriminella gäng och svält och alla dessa delar lyfts fram på ett jävligt naturligt sätt, Lemmy (från Motorhead om någon tvivlade) i rollen som sliten taxichaufför är även den helt naturlig och genuin.

Handlingen i filmen kretsar runt soldaten Moses som kommer hem från kriget på permission för att hälsa på sina nära och kära, hans något nervklena vän Shades samt hans flickvän, en kvasimodern konstnär vid namn Jill. När Moses försöker kränga lite gods han plockat upp ute i zonen dyker nämnde Nomaden upp och vill kränga sitt fynd, kvarlevorna av en android, Moses köper delarna till sin flickvän i julklapp och sedan rullar historien vidare.
Roboten visar sig ha legat inaktiv under sanden i flera år tills dess att den grävdes upp, den har en otrolig förmåga att reparera sig själv, något den givetvis gör, och går genast igång på sitt senaste uppdrag, att mörda utan nåd och reson.

Filmen har så mycket gott i sig självt, soundtracket är klockrent med inslag av både Motorhead, P.I.L. och Ministry samt ett mer traditionellt atmosfäriskt soundtrack som verkligen passar som handsken med miljöerna, otroligt stämningsfullt. Karaktärerna är välgjorda och känns helt naturliga i den utbombade staden i vars centrum handlingen utspelar sig, allt från Karl McCoys nomad till William Hootkins perversa stalker är som gjutet, även roboten är välgjord och ser efter reparationen ut som redigt fuskbygge, trots allt hade han bara massa diverse bråte konstnären hade i lägenheten att reparera sig med.
En nackdel med filmen är dock dess tempo, detta gjordes med vilje för att man skulle särskilja sig från Hollywoods mer traditionella norm för filmskapande, en annan del som är en smärre nackdel är att de efter att ha anlänt i Jills rum knappt går utanför det resten av filmen, rummet i sig är givetvis riktigt atmosfäriskt MEN efter att ha sett en så otroligt bra början på filmen får man ju mersmak.
Filmen bär även ett påtagligt religiöst och politiskt budskap, flera bibelcitat tas upp genom filmen och kritiken mot dåtidens politik och ideologi är påtaglig även om den är sublim, roboten heter för övrigt M.A.R.K 13, som är just en passage i bibeln om människans undergång.

Sammanfattat är detta en bra film, den hade kunnat bli mycket bättre men den är fortfarande en av de filmer som enligt mig verkligen har lyckats fånga kärnan i den postapocalyptiska visionen och verkligen gjort någonting kreativt med den. Introscenen samt slutscenen med Karl McCoy är något utöver det vanliga, musiken och den otroliga atmosfären är magisk, dock håller filmen ett något slött tempo men är man ute efter en bra dystopisk rulle kan jag varmt rekommendera Hardware, ett måste för alla Fallout-älskare.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *