Monty Python and the Holy Grail

20 januari 2005

Regissör: Gilliam, Terry; Jones, Terry

Originaltitel:

År: 1975

Längd: 86 min

Skådespelare: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin, Connie Booth, Carol Cleveland, Neil Innes mfl.

Många är bidragen till filmvärlden som har Arthursagan som utgångspunkt och jag överdriver inte när jag säger att det här är det mest säregna av dem alla. Förutom namnen (som inte stämmer alltid heller) och att huvudpersonerna är ute efter den helige Graal är det inte mycket som stämmer överens med den klassiska legenden. Glöm Guinevere, glöm Merlin, glöm runda bordet, glöm Morgana och gör er istället beredda på ett hysteriskt roligt äventyr i bästa Monty Python-manér och lär känna Tim the Enchanter, The Killer Rabbit, The Knights who says ”Ní”, den svarte riddaren och många fler. Ingen lämnas opåverkad efter att ha sett Monty Python and the Holy Grail.

England under medeltiden: Landet är fattigt, så fattigt att kung Arthur som reser riket runt för att samla ihop riddare till sitt hov på Camelot inte har råd med hästar, utan istället låter sin väpnare slå kokosnöthalvor mot varandra för att få fram ett ljud som låter som hovslag. Nu kan man ju diskutera hur man fått tag på kokosnötter i England under medeltiden. En teori vore ju att svalor som flugit söderut haft de med sig tillbaka, men det är ju svårt för att de orkar inte bära en hel kokosnöt själva. Kanske var det två svalor som bar en nöt mellan sig, men det blir oerhört klumpigt. Hm, det kan ha varit en afrikansk svala, de är stora nog att bära en kokosnöt, men de är ju förstås inga flyttfåglar… i alla fall: Arthur reser runt i England och samlar ihop ett gäng riddare och lagom när han fått ihop ett par (Sir Lancelot, Sir Galahad, Sir Robin, samt Sir Not-appearing-in-this-film) så uppenbarar sig Gud för dem och ger dem det ärofyllda uppdraget att ge sig ut för att återfinna den helige Graal, och nu tar en fantastisk resa sin början…

Filmen, som är inspelad i Skottland, är full av geniala små (och stora) scener och vänder uppochned på hela sagan, men filmen har en stor nackdel: man måste tycka om den här sortens humor – antingen hatar man den eller så älskar man den. En annan nackdel är det något abrupta slutet, men har man överseende med detta och gillar sjuk, skum, brittisk humor så är detta en filmupplevelse av sällan skådat slag.

Jag avslutar med ett av mina favoritcitat: ” Listen. Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *