Narnia: Häxan och lejonet

24 december 2005

Regissör: Adamson, Andrew

Originaltitel:

År: 2005

Längd: 140 minuter

Skådespelare: Georgie Henley, Skandar Keynes, William Moseley, Anna Popplewell, Tilda Swinton, James McAvoy ...

Ack, ack, ack, jag var en dåre när jag gick in i biosalongen och förväntade mig något i stil med Jacksons filmatisering av Sagan om Ringen, jag var en dåre när jag förväntade mig något episkt och gripande, något storslaget och pampigt, när jag borde ha vetat att det inte kunde leda till annat än besvikelse. Man märker att regissören verkligen kämpat för att med sin film nå fram till Frodos välkända äventyrs klass, men han kommer dessvärre inte ens halvvägs. Det är egentligen synd om alla fantasyregissörer som ständigt måste vila i Jacksons skugga.

Jag läste böckerna om Narnia av C.S. Lewis en gång för mycket länge sedan och minns knappt någonting ifrån dem. Därför är den här filmrecensionen inte på något sätt en analys av hur lik boken är filmen, då jag själv inte har en aning, utan endast vad jag tycker om Narnia: Häxan och lejonet som film. När vi har den detaljen avklarad kan jag gå över till handlingen.

Den utspelar sig under första halvan av 1900-talet – andra världskriget för att vara exakt – och fyra barn står som huvudpersoner. Det yngsta barnet, Lucy, hittar en garderob i den stora herrgård barnen för tillfället vistas i, en garderob som för henne till det magiska sagolandet Narnia, där en ond häxa (väldigt originellt) styr över världen med ett järngrepp, och där världens öde vilar på några människors axlar … eller så säger i alla fall profetian. Till en början tror inte hennes syskon på de vilda berättelser deras syster kommer med; ett sagoland kan ju trots allt inte vara annat än nonsens, en ung människas vilda fantasier och absolut inget annat (herregud, en fantasivärld i en garderob, har du hört något dummare?), men de blir efter ett tag övertygade.

Jag hatar verkligen dessa profetior som ständigt ska hoppa upp i fantasysammanhang och Narnia: Häxan och lejonet är sannerligen tillräckligt förutsägbar som den är utan att få höra några sådana. Handlingen är väldigt ordinär och klyschig; vi har den onda häxan som kan förstena varelser, vi har den vanliga kampen mellan gott och ont, och vi har den uppenbara skillnaden mellan de onda och de goda, det vill säga att alla onda är otroligt fula. Men detta är något jag kan förlåta filmen för då den bygger på en bok som är skriven för många år sedan.

Något som jag inte kan förlåta den för är dess stereotypa karaktärer. Ett av barnen är elakt och förrädiskt, naturligtvis, och det sätt på vilket han sedan utvecklas är tråkigt förutsägbart och väldigt otroligt. Och självklart finns här också det perfekta barnet, den smarta Aragorn-typen som har ett hjärta av guld och mod likt ett lejon. Att han helt utan någon uppenbar anledning visar sig vara mästare på att leda män i strid (och själv strida för den delen) gör ju inte direkt saken mer trovärdig.

Filmen har flera religiösa inslag, tillexempel kallas pojkarna ”söner av Adam” och flickorna ”döttrar av Eva”. Det finns också en förskräcklig scen i vilken jultomten kommer på sin släde och ger barnen presenter (en pilbåge, ett svärd och lite annat smått och gott, det är ju trots allt julafton) och detta kändes mest som ett enkelt sätt att rusta upp huvudkaraktärerna med det de behövde på sin farofyllda resa men enligt mig var det endast löjligt. Om jag ska vara ärlig blev jag nästan spyfärdig.

Början av filmen var ganska bra, den där trevliga sagostämningen infinner sig när Lucy först hamnar i Narnia och den finns kvar ett bra tag. Dessvärre blir en av filmens få fördelar här samtidigt en av dess många nackdelar, nämligen striderna, arméerna som rusar mot varandra (ni har säkert sett det på reklam). Där försvinner all den sagostämning som tidigare varit filmens största behållning in i en storm av svärdssvingande och död.

Dessvärre är det inte enbart handlingen som är klyschig, nej, om det ändå vore så väl, utan även dialogerna lider av det problemet. Det känns nästan patetiskt när någon karaktär fäller en kommentar som är så lik flera som sades i Sagan om Ringen att det kan vara svårt att hålla sig från att skratta. I Sagan om Ringen var det ofta bra, här blir det bara töntigt.

Och musiken! Den är praktiskt taget hela tiden pampig och storslagen, det låter nästan ständigt som om världens viktigaste händelse sker, vilket leder till att den helt förlorar sin kraft när det faktiskt inträffar något där den skulle kunna passa in.

Som tillfällig underhållning står sig filmen dock relativt bra, och den som söker efter häftiga specialeffekter och grymma strider får sådana med råge mot slutet. Själv så kom jag till biografen sökande mer än så och blev grovt besviken.

Jag hade från början planerat att ge den en trea, men nu efter att ha skrivit den här recensionen inser jag att den antagligen inte är värd mer än en tvåa. Visst är det kul att fantasyfilmer efter Sagan om Ringens totala framgång är mer accepterat och uppskattat bland allmänheten, men vi får hoppas att det kommer bättre fantasyfilmer än Narnia: Häxan och lejonet i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *