Near Dark

10 november 2010

Regissör: Bigelow, Kathryn

Originaltitel:

År: 1987

Längd: 1 timme, 27 min

Skådespelare: Adrian Pasdar, Jenny Wright, Lance Henriksen, Bill Paxton, Jenette Goldstein, Tim Thomerson, Joshua John Miller.

Han rättar till cowboyhatten och släntrar fram till den söta tjejen som står ensam i mörket och äter glass. Dumt av honom. Lite snack blir till biltur, blir till hångel, blir till ett bett som får honom att nästan brinna upp när morgonen kommer.

Regissören Kathryn Bigelow vann två oscars för krigsskildringen The Hurt Locker tidigare i år och Near Dark från 1987 var en av hennes första filmer, en nattlig roadmovie med blodstänk. Killen med hatten, Caleb (spelad av Adrian Pasdar, Nathan Petrelli för oss som följt Heroes), räddas nämligen från solen av ett inte särskilt vänligt inställt vampyrgäng. Tjejen med glassen, Mae, försvarar honom: hon ska ta hand om honom, se till att han anpassar sig till att vara en av dem. Men anpassningen går inte särskilt bra. Han funkar inte i gruppen som förutom någorlunda sansade Mae består av en läskig barnvampyr (man kan knappast bli annat än läskig om man måste sitta fast i ett barns kropp resten av sitt “liv”), en galning (Bill Paxton i solglasögon) och ett cyniskt par som inte har varit människor på väldigt länge.

Near Dark är en väldigt oglamorös vampyrfilm. Inga transylvaniska slott, inga blåtonade storstadsmiljöer där läderklädda actionvampyrer klänger på väggarna, inga stylade high school-snyggingar. Här drar de runt i en skruttig bil, aktar sig för solljuset, härjar runt på nätterna och verkar mitt i galenskaperna rätt uttråkade. Att döda folk och elda hus är antagligen inte kul hur länge som helst. Den är tystlåten när det gäller det övernaturliga, ordet “vampyr” nämns över huvud taget inte och man får ingen lektion i vampyrmytologi. Jag gillar att det skildras så självklart och att man slipper osmidiga förklaringsscener. (“What ARE you?” “I’m a vaaampire”, någon?) men några extra ord hade ändå behövts. Det visar sig senare att det finns ett relativt enkelt sätt att bli mänsklig igen, men varför det funkar får man ingen förklaring till och det förstör illusionen en hel del.

Jag gillar det lågmälda, mörka och smutsiga med Near Dark. Vad den saknar i budget och snyggpoäng tar den igen i stämning och den är klart mer sevärd än de flesta nya vampyrfilmer.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *