Nightmare Detective

14 februari 2007

Regissör: Tsukamoto, Shinya

Originaltitel:

År: 2006

Längd: 1 h 46 min

Skådespelare: Masanobu Ando, Hitomi, Ryuhei Matsuda, Shinya Tsukamoto m.fl.

Nightmare Detective är en intensiv berättelse om den verklighet vi ofta gör allt för att glömma; våra mardrömmar och djupaste tankar om den livets meningslöshet som ibland bryter igenom vår täta livsväv – fullbroderad med arbetet och familjen, men också med ensamhet och ångest. I våra drömmar är vi som sannast mot oss själva, eller? Kagemuna har förmågan att se och uppleva andras drömmar, men också att själv gå in i dem och ta en aktiv roll där. Som den med mest erfarenhet av alla sorters drömmar vet han hur hemskt människans innersta kan vara – själviskt, ångestfyllt, hatiskt och bedrägligt. Han använder sin förmåga för att tjäna pengar, men hatar samtidigt den egenskap som skiljer honom allra mest från alla vanliga människor.

När den unga, karriärstörstande polisen Keiko vill lära sig hantera fälterfarenhet och förstahandsinformation, istället för bara fallrapporter vid ett skrivbord, får sitt första uppdrag ångrar hon sig nästan direkt. Två brutala självmord, som kanske inte är självmord, blir upptakten till ett mardrömsdrama där den gemensamma nämnaren är ett mystiskt telefonnummer de båda offren slagit mitt i natten, innan de somnat och dött. En övertygande psykopat som övertalar sina uppringare att mörda sig själva eller man med märkliga förmågor att attackera sina offer genom telefonkontakten, polisgruppen splittras snart och Keiko tar kontakt med den märklige, även han suicidale, drömdetektiven Kagenuma för att försöka förstå vad som egentligen händer när någon ringer den mystiske 0.

Kagenuma och Keiko står inledningsvis mot varandra; den ene lever i två verkligheter, men vill slippa ifrån bägge två, den andra har fullt upp med en verklighet och har i början svårt att tro på den andras existens. Tillsammans bildar de två motpoler, som dock är fruktansvärt lika. Kagenuma är motvillig till att hjälpa polisen, han förstår inte varför det är hans uppgift att offra sitt liv i andra människors drömmar, och Keiko som inte insett vidden av problemet gör sig beredd att trotsa 0 genom att själv ringa honom. Keiko porträtteras som en upplysningens människa som inte tror på vad hon inte själv upplevt, och denna starka tro på det vetenskapligt förklarade ställs kontrastivt mot Kagenumas lugna och flyende attityd. Tillsammans bildar de en komplex helhet, även om inte ens de själva inser det. Keiko står även i stark kontrast till 0 och dennes verklighet, en ensam man med förmågan att färdas över stora avstånd med sinnet som i sina attacker avbildas endast genom offrens rädsla, fasa och den hastiga, ryckiga kameraföring som visar på 0s närvaro. Mot det lugna fotot i övriga scener spelar verkligen denna tydliga närvaro av skräckens personifikation på duken på åskådarens känslor, det blir svårt att sitta stilla och ingen lämnas oberörd av de skräckfyllda masker offren visar upp. Dåden i sig känns kanske överdrivet blodiga och brutala, vi behöver inte nerstänkta väggar för att förstå att vi ska bli rädda, men detta känns också som skräckmomentets minst lyckade del.

Det är svårt att inte känna med Keiko som kämpar mot sömnen och rädslan, alla har någon gång varit rädda att somna om efter en mardröm, men ingen har varit såhär illa ute. Det blir en existensialistisk kamp, för henne och för alla andra indragna, som ibland yttrar sig i lite för långrandiga diskussioner, och till och med monologer. Det blir ett ojämnt spel med djupa tankar där ingen sida tillåts vinna, det slutar oavgjort mellan livets meningslöshet och kampens självändamål. Det finns helt enkelt många bra detaljer, men Tsukamoto tappar tyvärr greppet om helheten.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *