Nosferatu, eine Symphonie des Grauens

27 oktober 2004

Regissör: Murnau, F.W.

Originaltitel:

År: 1922

Längd: 94 min

Skådespelare: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach, Georg H. Schnell

Jag ska säga att jag aldrig har varit en otroligt trogen och hängiven fantast av stumfilmer. Visserligen så har jag ju sett mycket av Charlie Chaplin men utöver det finns det inte mycket jag sett. Men när jag en natt fick tag i stamfadern till alla vampyrfilmer, vilkas väsen jag är mycket förtjust i, kände jag mig bara tvungen att se den, hur tråkig den än må vara. Denna klassikernas klassiker, som går under det ungerska uttrycket för vampyr som sin titel, är från tidiga 1922 och har en spännande aura av många cirkulerande rykten och myter omkring sig. T.ex. så sägs det att man under inspelningarna aldrig såg skådespelaren Max Schreck (vars efternamn för övrigt är det tyska ordet för “terror”) som sitt vanliga jag utan alltid iklädd sin roll som greve Orlok. Under filmens 94 minuter ser man honom heller aldrig blinka en enda gång. Detta har fått många att spekulera i om han kanske faktiskt var en vampyr själv, vilket också inspirerat till filmen Shadow of the Vampire som bekant handlar om inspelningarna kring filmen Nosferatu och tar upp myten om att han faktiskt var en äkta vampyr.

Vad som mer intresserade mig var att Nosferatu faktiskt är en av de första filmerna inom genren gothic och horror. Numera är ju goth ganska väl förknippat med vampyrer dessutom. Och liksom sina föregångare inom genren kommer även denna film från Tyskland. Vad jag inte visste om filmen var att den också var den första filmen baserad på Bram Stokers novell Dracula. Av någon anledning så hade jag fått för mig att den bara skulle vara inspirerad av Dracula men efter bara fem minuter av filmens gång förstod jag att de tagit allt rätt av, i en något förkortad version. Något som lär ha orsakat ett jäkligt bråk om diverse rättigheter och stämningar från Bram Stokers änka. Detta fick som utgång att originalen och negativen till filmen sedan förstördes (påläst i efterhand).

Handlingen för er som varken läst novellen eller sett den senare filmen från 90-talet, går ut på att huvudrollsinnehavaren Hutter ger sig ut på en resa till Transsylvanien för att göra upp ett kontrakt på en ensligt hus i England, med en gammal greve från trakten. Väl i landet får han höra många rykten av vidskepliga människor om nattens väsen. I sitt sovrum finner han också en bok om vampyrer. Men trots dessa varningar fortsätter han ändå sin väg. Ja, ni förstår säkert vart det leder, greven är *trumvirvel* faktiskt ingen mindre än vampyren Orlok själv. Och efter att ha skrivit på kontraktet av den intet ont anande Hutter så låser Orlok in honom och skyndar sig därefter iväg mot England för att skapa kaos, vilket han är evigt dömd till, tills en kvinna ger av sitt blod helt frivilligt. Ja, med sin blandning av både skräck, evig och desperat kärlek och med en gnutta humor så blir det inte bättre. Hela filmen kantas av katedralisk orgelmusik som under hela filmen går upp och ner på ett ganska odramatiskt sätt men som ändå ger filmen sin prägel av att verkligen vara gammal. Skrämseleffekterna kan man väl diskutera, det finns tillfällen då man skrattar mycket men det finns ställen då man inte gör det… (moharharharhar…). Men allvarligt talat så var det inte mycket att skrika för. Ifall man nu får för sig att den inte är mödan värd att se för att man redan har sett någon annan version så kan jag berätta att slutet faktiskt skiljer sig ifrån de andra versioner jag sett eller läst. I mitt fall så har jag bestämt mig för att ge filmen en 4:a. Och det är tack vare att greven Orlok är så fanatiskt cool och gör att man faktiskt inte är helt oemottaglig för de rykten som cirkulerar. Och sen för att filmen får en grym stämning av att vara i svart och vitt (Fast då många scener med greve Orlok spelades in på dagen har man försökt dölja detta genom att lägga till en blå nyans i bilden).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *