Penelope

14 april 2010

Regissör: Mark Palansky

Originaltitel:

År: 2006

Längd: 86 min

Skådespelare: Christina Ricci, James McAvoy, Reese Witherspoon, Simon Woods, Peter Dinklage, Catherine O'Hara

Det var en gång…. en rik yngling som först hade en kärleksaffär med dottern till byns lokala häxa, och sedan dumpade henne för att gifta sig med en mer passande flicka. Häxan kastar då en förbannelse över ynglingens familj:

Den förstfödda flickan i familjen Wilhern kommer att födas med ansiktet av en gris, och förbannelsen kan endast brytas om någon av hennes egna, alltså någon med blått blod, accepterar henne som hon är, tills döden skiljer dem åt.

Under flera generationer föds bara söner i familjen Wilhern, och förbannelsen faller så småningom in i glömska. Ända fram till nutid och Penelope Wilherns födelse.

Penelope göms undan för omvärlden, för att ingen ska få se henne och hennes groteska gristryne (för er som funderar på varför familjen inte löser problemet med plastikoperation, så finns det en förklaring också på det). När Penelope är 18 år börjar hennes mor arrangera möten med passande friare. Det brukar oftast gå bra…. ända tills friarna faktiskt får se Penelopes ansikte, då de flyr i skräck.

Så ett tag ser det ut som om Penelope kommer få tillbringa sitt liv i ensamhet, men ödet (och en efterhängsen, enögd journalist, en förbittrad före detta friare samt James McAvoys rollkaraktär) vill så klart annorlunda.

Filmen Penelope är som en nutida version av Skönheten och odjuret, med rollerna ombytta, och en hel del humor och lite moralkakor inslängt. Det fungerar överraskande väl. Den största anledningen till det är att huvudpersonerna faktiskt känns trovärdiga. Man bryr sig verkligen om dem och lider eller gläds med dem. Dessutom är musiken och scenografin underbart vacker och stämningsfull på sina ställen.

Trots att det uppenbarligen är nutid känns filmen på något sätt tidslös och sagokänslan är stark. Inledningen av filmen samt några kul och knäppa inslag får mig att ibland att tänka på Tim Burtons film Big Fish, även om Penelope inte är riktigt lika skruvad och surrealistisk.

För att en kärlekshistoria ska fungera krävs det kemi mellan de som spelar kärleksparet. Det har Christina Ricci och James McAvoy. Sötare kärlekspar får man leta efter (någon som spelar sämre saxofon får man också leta efter).

Men det är inte bara huvudpersonernas rollprestationer som höjer filmen. Det finns flera kul biroller vars skådespelare gör bra ifrån sig. Simon Woods utför sin roll som bortskämd, feg och ytlig rikemansson riktigt inlevelsefullt och hans minspel är en fröjd att skåda. Catherine O’Hara, i rollen som Penelopes hysteriska mamma (som hade kunnat vara en tvillingsyster till Mrs Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom) är precis så där lagom irriterande och överdriven som en sådan karaktär ska vara.

Än så länge har det varit idel lovord, men så klart finns det saker att klaga på också i den här filmen. Ett sött kärlekspar har vi… därför kan jag inte låta bli att tycka att det är lite trist att de unga två knappt ses under ett långt stycke i mitten av filmen. Visst, eftersom filmens sensmoral är att acceptera sig själv för den man är, kan jag gå med på att Penelope måste hitta sig själv innan hon kan bli lycklig med någon annan. Men faktum kvarstår att mittenbiten av filmen är något tråkigare än den fina och roliga inledningen.

Den andra saken jag stör mig på, är Penelopes mesiga gristryne. Om man ändå ska göra en omvänd Skönheten och odjuret, kunde man väl sett till att göra flickan ordentligt ful. Som det är nu är hon fortfarande ganska söt, trots en något ovanlig näsa. Det känns som att filmakarna fegat ur lite och trott att vi tittare inte skulle sympatisera och känna lika mycket för Penelope, om hon hade varit ful “på riktigt”. Vilket går ganska mycket tvärtemot filmens budskap om att det är insidan som räknas.

Men trots dessa invändningar, tycker jag i slutändan trots allt att Penelope är en väldigt mysig och rolig film som man verkligen blir på gott humör av.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *