Pirates of the Caribbean

2 februari 2005

Regissör: Verbinski, Gore

Originaltitel:

År: 2003

Längd: 137 minuter

Skådespelare: Johnny Depp, Geoffrey Rush, Orlando Bloom, Keira Knightley, Jack Davenport

Det händer att stora filmproduktioner är nyskapande och fascinerande, tankeväckande och originella – men vanligtvis är de det inte och så inte heller i det här fallet. Pirates of the Caribbean räcker snarare ut en hand åt en gammal genre – sjörövaräventyret – och försöker blåsa liv i den utan att för den sakens skull tillföra särskilt många nya grepp. Filmidén bygger på den populära attraktionen med samma namn från Disneys nöjespark i Los Angeles och hade därför redan från början en mer eller mindre säker amerikansk publik.

Det är en ganska typisk sjörövarskröna: Elizabeth Swann (Keira Knightley) får som liten flicka tag på en piratmedaljong i guld från en liten pojke i form av Will Turner (Orlando Bloom). När hon sedan många år senare råkar ut för en illvillig korsett och ramlar i vattnet seglar en skara sjörövare med en förbannelse hängande över sig in i berättelsen med sitt spökskepp och rövar bort henne. Förälskade Will (egentligen chanslös i sin position som smed och alldeles för långt ned på klasstegen för att kunna snegla på guvernörens dotter) befriar den nyanlände piratkaptenen Jack Sparrow ur fortets fängelsehåla och ger sig iväg för att rädda henne.

Så inleds vårt klichétunga äventyr. Själva tanken är naturligtvis att tittarna skall känna igen sig: varje liten detalj de kopplar ihop med sjörövare skall vara där. Alltså finns den stumme piraten med sin papegoja, den fuktiga grottan med sina ovärderliga skatter och naturligtvis den vilda piratstaden där spriten flödar i lika stora mängder som det finns vatten i hamnen. Att det medför otur att ha en kvinna ombord bankas in i tittarna, liksom det faktum att varje sjörövarfilm med självrespekt måste låta någon gå på plankan åtminstone en gång.

Pirates of the Caribbean är en jätteproduktion med en budget som få filmskapare får chansen att röra sig med. Det bäddar naturligtvis för ett gott resultat rent filmtekniskt. Specialeffekterna är kanske inte riktigt i den klass som vissa andra succéer skämt bort oss med på senare tid, men de duger gott och väl. Själva kameraarbetet och miljöerna gör sitt till för att ge ett bra intryck på duken och den som inte roas av dylika filmer kan i alla fall njuta av vackra fartyg som tvåmastaren Lady Washington i hennes roll som HMS Interceptor. Även vad det gäller mänskliga skådespelare har man kunnat kosta på sig: Johnny Depp är lysande i sin överspelade roll som Jack Sparrow precis som Geoffrey Rush som hans ärkefiende kapten Barbossa. Jack Davenport har all den kyla som gör honom perfekt som den nyktre Norrington och Jonathan Pryces minspel i rollen som guvernör Swann är fullkomligt underbart.

Över huvud taget bjuder filmen på ett mustigt persongalleri, vilket är en av dess stora behållningar. Filmens egentliga huvudpersoner Elizabeth Swann och Will Turner är visserligen ganska bleka i jämförelse – särskilt den senare i sin utveckling från småtönt till fullfjädrad pirat för det godas skull – men det vägs upp av charmen hos de båda rivaliserande sjörövarkaptenerna som egentligen inte är mer än olika sidor av samma mynt; den ene visserligen en aning mer ljusgrå på skalan än den andre. Den fördel Pirates of the Caribbean har av att hålla sig till sina invanda klichéer är att den kan leka med dem och utveckla dem till fullo, en chans den väl tagit vara på.

Filmens starkaste kort är förmodligen ändå dess dialog. Den saknar all form av trovärdighet och realism men är så välskriven att det inte gör någonting. Den är kvick, underhållande och ibland rent språkligt vacker. Det är inte någonting som kan sägas om alla filmer, särskilt inte en där risken för att gå till överdrift och bara få allt att falla platt till marken är så stor som här. Även Klaus Badelts bombastiska musik gör sitt till för filmkänslans skull och det är inte ofta film och musik passar så väl i sin intima sammanvävning. Särskilt väl illustreras det när Jack Sparrow skall presenteras och musiken växlar tempo perfekt till scenernas växlingar utan att det för den sakens skull är uppenbart att det ena är anpassat efter det andra om man inte speciellt ägnar det sin uppmärksamhet.

Över huvud taget är Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse storslagen underhållning; en moderniserad pojkdröm där också flickorna, representerade av Elizabeth, bereds viss plats. Vad den saknar i nyskapande idéer kompenserar den till stor del med sitt innovativa användande av gamla. Det är påkostat, välspelat, roligt och vackert – men det är också så långt den kommer. Revolutionerande eller överdrivet djup kan man knappast beskylla den för att vara. Det var nog inte heller någons mål eller förväntning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *