Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader

5 maj 2005

Regissör: Kirby, Alex

Originaltitel:

År: 1989

Längd: ca 168 min.

Skådespelare: Jonathan R. Scott, Sophie Wilcox, Richard Dempsey, Sophie Cook, David Thwaites, Samuel West, Jean Marc Perret m fl.

Flera hundra år efter Narnias guldålder under syskonen Pevensies regeringstid har alla sagoväsen och talande djur förträngts till skogarnas djup. Människorna härskar och berättelserna om Aslan och den gamla tiden är bara trams som passar barnkammaren. Den unge prins Caspian står mellan sin maktgirige farbror Miraz och Narnias kungatron och tvingas fly för livet. Han tar sin tillflykt till skogarna och det dröjer inte längre förrän han möter det gamla folket och tar strid för att återupprätta Narnia som det en gång var. Samtidigt sitter Peter, Susan, Edmund och Lucy på en tågstation hemma i England. Plötsligt hör de musik och känner hur de dras iväg, bort till en annan verklighet och en mystisk slottsruin som påminner misstänkt om deras gamla slott i Narnia.

Förväntningarna var inte särskilt höga den här gången när jag slog mig ner för att återse BBC:s andra Narnia-serie, inte efter nerköpet som The Lion, the Witch and the Wardrobe visade sig vara. Den här serien är en dramatisering av de båda böckerna Prince Caspian (sv. Caspian, prins av Narnia) och The Voyage of the Dawn Treader (sv. Kung Caspian och skeppet Gryningen).

Låt mig börja med Prince Caspian. Två saker slog mig ganska snabbt. Det ena är att produktionen av Prince Caspian verkar mer påkostad än den av The Lion, the Witch and the Wardrobe. Animeringarna och specialeffekterna känns inte lika taffliga, djurkostymerna är bättre och scenografi och dräkter är jättefina. Det andra är att regissörsbytet märks, för även om regin fortfarande är en smula styltig, så är den jobbiga känslan av filmatiserad amatörteater borta. Även striderna är bättre koreograferade – de är fortfarande helt oblodiga och inte särskilt trovärdiga, men det är ju förståeligt eftersom det är en barnfilm det handlar om.

Skådespelarinsatserna får både bu och bä. De fyra syskonen Pevensie gestaltas bra – det märks att skådespelarna har vuxit in i sina roller. Vuxenskådespelarna sköter sig, jag gillar särskilt dvärgen Trumpkin med sina fåniga svordomar. Undantaget på vuxensidan är Barbara Kellerman, som spelade Vita Häxan i förra serien och gestaltar en häxa även denna gång. Hennes överspel gör mig bara irriterad. Jean Marc Perret, som spelar prins Caspian, gör också ett blekt intryck där han vandrar mer eller mindre nollställd genom hela handlingen.

Min stora invändning gäller egentligen själva dramatiseringen. Irrelevanta detaljer ska klämmas in, medan annat, som hade förklarat en hel del för tittaren, stryks. Ett exempel är när Lucy och Susan påpekar för Aslan att de visst kan slåss och han svarar, nej, det får ni inte. Vad som sedan händer i boken är att Bacchus och hans vilda följe gör entré, varefter Aslan, flickorna och följet drar ut genom Narnia för att väcka upp alla trädandar och flodandar. Flickorna har alltså ett uppdrag även de – men i serien ges ingen vidare förklaring, utan Aslan framstår mest som en enveten gubbstrutt som inte vill låta flickorna slåss för sakens skull. Jag får dessutom flera gånger en känsla av att handlingen nog är ganska förvirrande om man inte har läst boken.

Övergången till The Voyage of the Dawn Treader görs i slutet av andra avsnittet, på ett snyggt och smidigt sätt, eftersom det redan i inledningen av Prince Caspian framgår att Edmund och Lucy måste spendera sommaren hos sin hemska kusin Eustace. Vi som har läst böckerna vet ju att Eustace har en framträdande roll ombord på skeppet Gryningen.

Edmund och Lucy hinner knappt installera sig hos kusin Eustace förrän alla tre dras iväg igen och hamnar ombord på Gryningen. Caspian, några år äldre och numera kung, är på väg på en upptäcktsfärd österut, i fotspåren på de sju riddare som en gång tvingades i landsflykt av kung Miraz – en upptäcktsfärd som kanske leder hela vägen till världens ände.

Om Prince Caspian innebar en viss uppryckning, så är The Voyage… ett verkligt lyft. Äntligen har Alan Seymour, som har dramatiserat alla tre Narnia-serierna, hittat tonen. Nu är i och för sig romanförlagan uppbyggd på ett sätt som är som gjort för en TV-serie, då sällskapet seglar från ö till ö och avverkar äventyren ett i taget, men oavsett orsak så fungerar det på det stora hela alldeles utmärkt. Skådespelarna är över lag bra, Eustace är precis så odräglig och outhärdlig som han ska vara ända till sin omvändning, och miljöer och kostymer bidrar till den där speciella Narnia-stämningen som jag känner igen från min barndom.

Ska jag komma med något negativt så får det bli att vissa specialeffekter, som till exempel när Gryningen befinner sig i en storm, känns rätt halvdana. Ripipip ser mer rultig än stridslysten ut – även om skådespelaren gör sitt bästa – och såväl draken som sjömonstret är ganska dassiga. Å andra sidan är kolibrierna som dukar av Aslans bord på den Sista Ön är ett exempel på en inlagd animering som faktiskt fungerar riktigt bra.

Det enda riktigt stora irritationsmomentet är egentligen Aslan. Det är då verkligen en gud som inte lämnar sin skapelse åt sitt öde. Så fort folk blir osams eller är på väg att göra någon dumhet (som att lägga en skönhetsförtrollning på sig själv) dyker Aslans ansikte upp som ett brev på posten och mässar något förmanande som börjar och slutar med ”my child”. Jag minns inte om han är lika på hugget i boken – förmodligen är han det. Egentligen är det lite synd, för mycket i historien hade blivit betydligt mer intressant om personerna fick någon möjlighet att verkligen genomföra sina överilade handlingar. Men det är förmodligen en helt annan historia …

The Voyage of the Dawn Treader är en bra filmatisering av en av mina favoritböcker i Narnia-serien. Prince Caspian drar ner betyget något, men på det stora hela tycker jag den här serien är sevärd.

Härnäst väntar The Silver Chair.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *